ja, jag tog kontakt med min biologiska mor 1988. det var precis innan vi skulle flytta från Finland. och kände då, att skulle jag ha en bra chans att få träffa min mamma. så var det nu! så länge vi var kvar i landet. hade min familj med. min dåvarande man o mina söner.

hon bodde då i Vasa. hade en sambo, och en pojke som då var ca10 år. så vi satt ju o pratade då en el. men hon sade ju direkt att något fortsatt band, ville hon inte ha till mig. och det har jag axepterat.

som sagt, i en annan tråd. hon ringe mig sedan vi flyttat, till västerbotten. och ville då tydligen förklara varför hon adopterat bort mig! var ingen klok förklaring! mest sårande…jag grät massor, efteråt. sedan dess har vi inte haft någon kontakt.

men har även träffat min biologiska mormo, en avmina mostrar o en morbror + någon kusin. dom har jag pratat lite mer med. men mormodern dog för några år sedan. hon var då närmare 100 år!!

men hade ett klart minne och pigg änd till ett plötsligt slut. vet ej riktigt vad det var. kanske hjärtat?? men hon dog plötsligt. det vet jag via en av mina mostrar. sedan har vi inte haft så vidare kontakt.

dom är ju helt finsktalande, allihopa. medan jag har läst mig till det. så det finns ju vissa språkförbritsningar där! men har som ingen riktig lust heller att ha en riktig kontakt. känner som inget behov.

*Jag vet inte om det hör till tråden eller om ni vill att jag berättar mina "erfarenheter"  men då får ni säga till!

Men jag har en barndomskompis vars pappa Glenn är adopterad (detta är även min pappas bästakompis och barndomskompis), han blev adopterad för att hans föräldrar var för unga för att klara av att ta hand om honom. (tillägger att han är från sverige och blev adopterad i sverige!)

när han var 35 så bestämde han sig för att ta kontakt med sina biologiska föräldrar och det visade sig att dom är fortfarande tillsammans och har fått ett till barn. Vilket alltså är Glenn's Helbror.

Det har också visat sig att båda bröderna har kört lastbil, dom har döddrar som rider och tävlar mycket, OCH Dom är Extremt lika!

Dom har mycket kontakt idag och umgås så mycket dom kan vilket jag tycker är roligt!

föräldrarna däremot vet jag ingenting om så jag tror inte dom har så mycket kontakt..

Men jag kan säga att det var underbart kul att få se hans bror eftersom jag kännt honom i 18 år. Dom är så lika att man kan tro att det är en Glenn fast 10 år yngre!

Vilken härlig berättelse! Tycker absolut att den hör hemma här…

ja,det är verkligen hjärtevärmande, när man hör det finns lyckliga möten oxå!! o särskillt då det är ens syskon! det är säkert minst lika viktigt att det blir goda förbindelser där, som till dom köttsliga föräldrarna!!

för är det så, att föräldern/föräldrarna, inte kanske vill ha kontakt. då kan man ändå, få mycket värdefulla kontakter ändå, genom syskonen!. så där kan man ändå få många svar på frågor man kan ha. och även få se varifrån man fått sina röttet! både till utseende men även ens psyke, och handlingar.

mycket värdefullt!

har tvillingsyskon, bror o syster, men dom vill inte ha kontakt. men även en syster och en bror som lever i Finland. totalt är vi 5-6 syskon. men vi har alla olika fäder!!

men ingen av mina halvsyskon har velat ha någon kontakt heller! så har inte haft kontakt. har foto på dom. min "lillebror", som var ca 10 år, då jag träffade min mamma. har inte heller visat något intresse.

men kan ju känna lite besvikelse…eller vet inte vad jag känner heller!!??? men har inte några starkare kännslor åt nåt håll, över detta. det är som det är, bara!!

#4 Men ibland får man vara tacksam för det man får.. Du har haft möjligheten att träffa dem, du vet att du har syskon mm.

Tänk på många andra som inte vet något om sitt ursprung, vissa kommer kunna söka upp sitt ursprung för andra är det säkert i princip omöjligt.

Jag vill ju försöka hitta min mamma. Som jag känner just nu så spelar det ingen roll om hon inte vill ha någon kontakt med mig, kanske inte ens träffa mig. Men när jag väl kommer så långt, så kanske jag tänker annorlunda, vem vet… Hur ska man kunna veta det när man sitter här och bara drömmer sig bort?

Hur tänkte du före du hittade din biologiska familj?

#0 och#2 Underbart att höra om era upplevelser.

innan jag hade någon vetskap alls om vem min mamma var. så hade jag väl någon fundering på hur hon skulle se ut, om vi skulle vara lika varann? men har egentligen aldrig haft den önskan eller hoppet om att hon på nåt sätt skulle vilja ha med mig o göra…det har nog med min adoptivmors itutade ord att göra "hon ville aldrig ha dig!" "hon hade ingen man"… typ sådant. det var nog till hjälp ändå. även om det var kalla ord hon sa till mig..min adotivmamma, har ju aldrig hyst några varma känslor för mig heller!

men tillika tycker jag et var bra. jag fick inga rosendrömmar, om att hitta en mamma, som skulle ta emot mig med öppna armar!! o liknande.

nej, jag vet det finns många som inte fått svar på sitt ursprung som jag fått!! helt klart! det förstår ju jag med. är ju glad för det jag ändå fått veta. känner ju heller inget behov att fördjupa något heller!! de jag mena r med att jag kan känna besvikelse…de e ju mera tillfälliga känslor, då jag kan må dåligt över olika saker o situationer som finns i livet för mig. det är ju då det kan kännas tråkigt!

men är absolut inget som jag har i tankarna hela tiden!!

har ju bara gett mig den insikten om hur viktigt det är att man verkligen visa att man bryr sig, då det gäller mina egna barn!! att dom är värdefulla! även om dom gör fel ibland eller inte valt skaer i livet, som jag kanske önskat dom gjort!

det har jag verkligen haft som en viktig del i mitt liv o i uppfostran av pojkarna.

#7 Så som du tänker försöker jag oxå tänka.

Har oxå fått veta att min mamma inte ville ha mig… och att det inte är någon idé att försöka hitta henne.

Min abarn har jag bestämt mig ska få en bättre uppväxt än vad jag själv har fått, och jag hoppas att jag kommer att lyckas.

Fast hur man än gör så blir dagens barn aldrig nöjda =)

nej!! men man försöker ju ge dom det man tycker dom ändå behöver. nu är ju mina söner 25 pespektive 22 år, så där har jag ju hunnit få gå igenom alla deras olika faser i ålder o allt vad de för med sig!

det e sant!! visst har man varit både besviken o lessen på dompå dom emellen varven! men har ändå alltid försökt hålla det i tankarna att prata med dom. visa att jag älskar dom även om jag inte "älskat" deras påhitt!! och det tror jag ändå har gjort mycket. nu har ju vårt familjeliviv varit som de varit oxå… men dom har alltid kommit till mig om de varit nåt. vi har alltid haft ett nära band. eftersom deras pappa inte haft de intresset för sin familj. tyvärr. men som sagt dom är nu vuxna, o klarar ju sig själva. dom bor nu i västerbotten, så det kan ju va enda "kruxet" men det går tåg, o det har jag använt ganska litigt! o de blir de säkert framöver oxå!

dom bodde ju tidigare i norrbotten! så det har ju faktiskt kortats ner lite, vad de gäller resväg ändå!

Fortsättning på inlägg #2

Jag har faktiskt fått reda på att Glenn som han heter har väldigt bra kontakt med sina föräldrar också!

Men det är som han säger, han skulle aldrig lämna sina fosterföräldrar.(heter det så?)

Jo, har träffat kvinnan som födde mig vid ett tillfälle och även pratat med henne i telefon flera gånger!

Jag är adopterad direkt från födelsen och tog konrakt med denna kvinna som födde mig först för ca 1 år sedan, när jag alltså var 26 år gammal!

Tyvärr gick inte träffen så bra som jag hade velat, vi gick på middag, hon blev full och gjorde bort sig! När hon ringer brukar hon också vara mer eller mindre full! Jag har bestämt mig för att sluta ha kontakt med henne, eftersom det enbart får en att må dåligt!

Synd att det skulle vara på detta viset, men konstigt nog kände jag det på mig på förhand…

Har ju hört om många som har fått en positiv upplevelse när de träffar sina biologiska bakgrunder! Tyvärr blev det inte så för mig…

Har namnet på mannen som bör vara min biologiska "pappan"! Jag har dock inte velat ta kontakt, eftersom jag antar att också han blir mer eller mindre en flopp…

Känns bra att veta hur det är med kvinnan som födde mig, trots att det gick så dåligt! Nu vet jag i alla fall sanningen om henne…

#11 Tråkigt att höra att det inte gick bra. Men känndes det inte lite bra att få se henne iaf? Många frågor som kan försvinna ur ens huvud om man får träffas kanske?

Jag har kontakt med mamman och ytterligare några biologiska släktingar. I början var det spännande och viktigt, känslomässigt starkt. Det var viktigt för att bli hel, för att få mer kunskap om mig själv, mitt utseende och intressen, vad jag är bra och dålig på. Det var viktigt att vara lik nån - alla pratar så mycket om vem man är lik i familjer.

Nu har det gått tretti år sen jag tog kontakt och det är inte så viktigt längre, men det känns bra att jag gjorde det. Jag känner att det är viktigt att man har möjlighet att söka sina rötter, har väldigt svårt för folk som gör barn via donation så barnet inte kan få veta sina rötter. Jag tror det flesta har behov av att veta lite mer om sig själv. Släktforskning är ju stort, det måste ju bero på att man är intresserad av sig själv och sin bakgrund.

#13 Det där kan jag verkligen tro att det stämmer. För ju mera jag vill hitta min bio mamma, ju starkare känner jag att jag måste lyckas. Först kändes det som en kul grej, men nu bara måste jag!

Sen kan jag tro att det är så att när man har fått sin kontakt, så kan man säkert bli nöjd med att bara få se en bild eller få chansen att träffas någon enstaka gång. Men att man kanske inte blir en hel familj (med söndagsmiddag och allt vad det kan innebära) Men att man har någon att förlikna sig med iaf.

Håller med om att göra barn via donation är inte det bästa för barnet, om man inte har möjlighet att kunna tala om för barnet vem ens föräldrar är.

Found one more!

Jag började söka efter min biologiska mamma när jag var 12 år(2003), samma år åkte vi ner till Sri Lanka(för mig var det första gången). Året efter, samma dag som min mormor här i Sverige dog, fick jag mitt första brev från min bio.mamma. Vi brevväxlade i 5 år innan jag fann mod att åka ner och träffa henne. Första mötet var känsloblandat, bilresan till mamma var jättejobbig. När vi åkte därifrån tog jag min adoptivmamma i handen och sa "Jag älskar dig" och jag såg att hon visste att det är hon som är min "riktiga" mamma. Min biologiska mamma är en främmande kvinna för mig.

Idag vill jag egentligen inte ha någon kontakt med henne, pga alla lögner som hon säger då jag frågar om min pappa. Men jag har beslutat mig för att ha kontakt, för att kunna se till så mina småbröder får ett bra liv. Nu söker jag efter min pappa, har ingenting att gå på, men jag kommer inte ge upp förrän jag funnit det jag söker. För sån är jag!

Det var ändå viktigt för mig att få hitta och träffa henne. Jag har ett hål inom mig som är fyllt till hälften nu och en dag hoppas jag att det försvinner. =)

#16 Det där förstår jag precis vad du menar, ett hål som man måste fylla, oavsett om man vill ha kontakt eller ej så fyller man det tomma med något…

Jag är nog lite rädd att jag oxå ska tycka att min bio mamma bara är en främmande person. Men det kanske är lättare att leva med än ingenting.. Vad tror du?

Jag tror att det var bra att jag träffade henne. För som du sa så är det nog lättare att leva med det än ingenting =)