Adopterade

Hej!

Jag heter Ann och är långtidssjukskriven sedan mer än 7 år pga posttraumatisk stress och ångest.

Jag är en 60-årig Blekingekvinna med 4 högt älskade utflugna barn, och lika många och minst lika älskade barnbarn.

För ca en månad sedan korsades min väg av en liten blandrasvalp. Han var mager och eländig med stor maskmage och matt och tunn päls. Uppfödaren visste uppenbarligen inte hur man tar fram en frisk valpkull, och hade heller inte bemödat sig om att skaffa den kunskapen. Några dagar tidigare hade jag tvingats ta bort min blandrashund Saga, som led av kronisk öroninflammation. Mitt hjärta smälte vid synen av den lille stackaren och nu är han min.

Han är korsning mellan Schäfer, Labrador, Tervurence och Bouvier de Flandres och har nu blivit 13 veckor. Med hjälp av avmaskningar, rikligt med mat och extra hundvitaminer är han idag en livlig och lekfull, kraftig liten kaxe med glansig päls. Vi avgudar varandra och han har fått namnet Nelson Mandela men kallas kort och gott Nelson. Det ska bli så kul att se vad det blir av honom som vuxen. Just nu verkar det som om det kommer att bli en fantastisk brukshund.

Jag har haft hundar i hela mitt liv. Alla utom Nelson och den föregående hunden har varit renrasiga. Inte för att jag värderar dem högre, utan för att jag tidigare var instruktör i Brukshundsklubben där man inte får tävla med en blandras.

Jag har också två bondkatter, Cesar och Gizmo, som just nu är väldigt sura på matte för att hon kom hemdragandes med en "best" som behandlar dem som leksaker, medan ingen av dem har minsta lust att leka med honom. Båda har nu vägrat att komma in i huset sedan Nelson flyttade in för 4 veckor sedan, så det är tur att det är sommar då katterna slipper frysa i sina transportburar på altanen. Jag är också glad att vi bor så att de kan komma och gå som de vill utan stor risk att de blir påkörda.

Jag ser fram emot att få dela med mig av mitt liv med Nelson och samtidigt följa andra medlemmars erfarenheter på den här sidan.

Satira