Jag har varit! Jag bedde om den då jag bodde på behandlingshem och mådde psykiskt dåligt av att jag inte fick träffa någon som förstod mig. Så då ordnade min kontaktperson in mig i någon grupp där folk hade blivit adopterade från sverige. Vi var en grupp på 7 personer som träffades varannan vecka på lite olika ställen, vi hittade på massor faktiskt. Fikade, bowlade, åt middag ihopa, ja.. Vi umgås fortfarande en del av oss men inte som grupp längre tyvärr. Det var dom roligaste veckorna på hela behandlingshems tiden! 

#1 Häftigt…

När jag gick i skolan, så var vi faktiskt flera i klassen som var adopterade… men vi pratade inte om det faktiskt.

#2: Riktigt synd att ni aldrig pratade om det då ni faktiskt var flera i din klass som säkert hade saker att prata om.. 

Ja fast just då så behövde vi det kanske inte…

Vi var jag och min bror från usa, sen hade vi en från Korea, en från etiopien och en från Colombia, en var från Iran så 6 st totalt… dom flesta av oss gick ihop sen lekis upp till 9:onde klass.

bara när jag var barn. sen dess så har jag träffat lite kompisar som var adoperade men inget mer.

#5: Vad brukade ni göra på era träffar när du var barn? 

#6 vi barn brukade leka och prata, var väldigt liten (från att jag var bebis tills jag var 13). Mammorna brukade prata. Min mamma var en av dem som startade ensamstående adopterades förening, då hon var en av de första som adopterade som ensamstående. Hon tyckte även att adopterade föräldrar skulle få samma rättigheter som "vanliga" ensamstående föräldrar. Sen har jag umgåtts lite med några upp till nu som också är adopterade. Men som jag känt länge, vi brukar prata om allt möjligt. Men jag vet att de ibland pratar med mamma om hur det är att va adoperad. Vissa har det kanske jobbigare än andra, men många är som mig och tänker inte så mycket på det. Jag tycker det är roligt att de pratar med min mamma, känner mig lite stolt. Hon har alltid varit öppen om det och har frågat hur jag o syrran känner det etc. Hon är min toppen mamma och min bäste vän. Önskar att alla hade en mamma som henne annars så är hon till utlåning för alla mina vänner. Både adopterade och icke adopterade

#7: Underbart varmt hjärta du har sandra! 

#8 tack, det värmer att höra. Jag brukar själv försöka hjälpa till genom att kanske ta med barn, vars föräldrar jag känner eller via mamma som är lärare ut till mina hästar. Dels för att man kan prata med dem i en annan miljö, men de får även känna att de kan och är duktiga. Skulle vilja börja med handikappridning eller hjälpa till på annat sätt. Jag och stallägaren har pratat om det. Men just nu så hjälper vi barn som vi vet om. Dels för att vi känner att vi har råd att ha hästar (har 3 egna) och varför då inte hjälpa andra som kanske inte har råd eller vågar.

#9 Det är verkligen super med hästar och djur när själen inte mår bra…

Du verkar vara en härlig människa

Inget värmer så härligt som en djurnos!