Etikett09-medlemmarnas-egna-berättelser
Läst 3994 ggr
MrsBex
2012-07-23, 23:19

Bär på otrolig sorg och ilska

Jag är så arg, så jävla arg. Jag kom till Sverige när jag var två år. Jag hade redan då ett ganska traumatiskt förflutet med sexuella övergrepp, misshandel och undernäring. Mina föräldrar adopterade mig efter att ha väntat i nio år på adoption. De har ett biologiskt barn som är åtta år äldre än mig och alltså var tio, när jag kom. Jag mådde väldigt dåligt som barn. Hade drömmar om saker som barn inte skall veta något om. Mina föräldrar jobbade jämt. De ordnade så att vår städerska passade mig om dagarna. De var ofta inte hemma förrän sent på kvällen. Jag blev mobbad i skolan, något som mina päron tyckte var väldigt pinsamt. De skällde på mig för att jag låste in min på toaletten på rasterna. De skällde på mig för att jag skolkade och de skällde på mig när jag försökte ta livet av mig i sexan. Trots att jag låg på intensiven i en vecka. Jag åkte själv till Borås djurpark när jag var åtta år och de märkte nte att tåget hade blivit tre timmar försenat. Jag var alltid ensam. Min historia fortsätter på det här viset. När jag var sexton började jag med alkohol, jag blev våldtagen och omplacerad till en annan skola. Två gånger. Inte någon gång under denna tid hade jag deras stöd. De var arga på mig för att jag betedde mig illa. Jag var säkert skitjobbig, men jag var barn. De valde att utebli ur mitt liv. Jag flyttade från dem när jag var 14. De påminner mig fortfarande om saker jag gjort och sagt fram till dess. Efter att jag flyttade rullade helvetet på till dess att jag hamnade på behandlingshem för ungdomar som blivit utsatta för trauma som barn. Fem år senare skulle jag flytta tillbaka till min hemstad och hade inte haft kontakt alls med mina päron, under den tiden. Familjeterapeuter, socialtjänsten och min psykolog försökte göra mina föräldrar delaktiga i mitt liv och min behandling. Fast de vägrade. De hade ju ett anseende att hålla reda på. När jag så skulle tillbaka till min hemstad, sa de att om jag flyttade dit, skulle de flytta därifrån. Jag bor i en av de största städerna i detta landet och jag är då rakt ingen rikskändis, inte dem heller. Ändå menade de på att jag skulle skämma ut dem, med min blotta närvaro. Detta var januari 2003. Fyra år senare hade jag jobb, lägenhet och träffat min nuvarande man. Vi fick ganska snart reda på att vi skulle ha barn och köpte hus. Då ville plötsligt mina föräldrar ha kontakt. Min mamma sa att hn tyckte att det var så skönt att kunna säga att jag levde ett normalt liv. Sedan började det. Pikarna. Mot mig, min man, mina barn. …och jämförelsen med min syster. I kontrast med mig, har de alltid lyft upp min syster. Hon är så duktig. Hon kan så bra. Hon är så klok. Redan som barn sa de till min syster att hon minsann skulle ta över företaget minsann. Medan jag fick höra att jag säkert kunde jobba i zooaffär när jag blev stor, för jag tyckte ju så mycket om djur. Tillslut orkade jag inte höra på dem längre. Jag avskyr dem. Det är med både sorg och lättnad som jag bad dem lämna mig och min familj ifred. De uteblev från mitt liv helt under 12 år. När jag sedan mådde bra, då skulle de ha en bit av kakan helt plötsligt. Jag klarade inte av det! Jag är så arg och besviken! De flesta förstår sina föräldrar bättre, när dem får barn. Jag känner bara mer och mer ilska. Tack för att du orkat läsa, samt för att jag fick skriva av mig Hoppas att ni andra har bättre erfarenheter än mig

Ordmärkeri är den lindrigt intelligentes sätt att hävda sig

Geru
2012-07-23, 23:22
#1

Tycker du gjorde helt rätt. Människor som beter sig som dom gjorde förtjänar inte att kalla sig föräldrar, och än mindre vara en del av ditt liv nu när det går bra.

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

giffan
2012-07-23, 23:34
#2

Usch…

Ibland när man läser, iaf sånna här saker då tycker jag faktiskt att jag är lite gnällig. Fy fan vad jobbigt men samtidigt vad härligt!

Du har verkligen lyckats skaffa dig ett liv! En härlig familj. Visat dom andra att du kan!

Jag fick rådet när min mamma va som värst och mina barn var små, det var att ta vara på det som är viktigt… alltså en själv och sina barn och sin familj.

Man ska inte ha dåligt samvete för att man blir arg det är nog tur att man kan bli arg!

Var stark var stolt!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

[alisja]
2012-07-24, 13:04
#3

Säger som Anneli, var stark var stolt! För det är vad du borde vara, du har klarat dig genom så mycket. Jag är glad för din skull att du har familj och underbara barn nu! Glad

lillsandra
2012-07-24, 15:56
#4

usch och fy. Du gjorde helt rätt. Jag är glad att det gått så bra för dig. Du är stark och var stolt över dig själv. Ta inte mer skit.

Upp till toppen