Etikett01-att-vara-adopterad
Läst 4271 ggr
deeremf
2012-07-09, 10:21

identitetskrisen

Hej

Jag undrar om flera än jag har gått igenom någon form för identitetskris där man undrar över vem man är och var man hör hemma?

Jag är glad att vara svensk och stolt som bara det men oansett hur svensk jag anser mig vara kommer jag aldrig bli helt svensk.

Folk ser på mig som vilken annan invandrare som hälst, har till och med haft folk ropa efter mig på gatan att det är sånna som jag som stjäl deras pengar och jobb.

Att min familj snyltar från staten och att jag borde åka tillbaka dit jag kom från.

Sånna gör att jag inte känner mig som en del av sverige till samma grad som alla andra.

Klart att min far var en hårtarbetande doktor vid namn Leif och min mor en röntgen radiograff vid namn Annika är inget dom kunde veta.

Massor med sådant fick mig att undra vem jag var och varför jag inte är den jag föddes att vara.

Jag kan inte anse mig helt svensk då jag inte är blond med blåa ögon och ljus hy.

Men heller inte brasiliansk då jag inte vet något om kulturen eller ens språket.

Jag är i en gråson.

Klart med åren har jag ju kommit att acceptera det faktumet.

Jag är den jag är, i en gråson.

Jag kommer aldrig få veta vem jag var men jag vet vem jag är och jag är stolt över det.

Och en dag hoppas jag att mina barn och barnbarn förstår vem dom är även med 50% av deras historia.

[alisja]
2012-07-11, 11:26
#1

Hej! Glad Som jag skrivit i en en annan tråd så alla dessa fördomar som du får efter dig på gatan är nog för det mesta okunnighet eller helt enkelt rasism. Tycker det är starkt skrivit av dig och hur gammal är du om jag får fråga? Hur mycket har dina adoptiv föräldrar berättat för dig? Tungan ute Kram

deeremf
2012-07-11, 13:22
#2

hej

Jag är 22 år gammal och har fått veta helt sen jag var liten att jag var adopterad så dom har varit 100% öppna.

Pluss att jag fått läsa alla papper runt adoptionen.

Men det finns fortfarande många frågor som inte går att få svar på.

Särskilt då jag inte har stort intresse att träffa mina biologiska.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

[alisja]
2012-07-11, 19:26
#3

Jaha Obestämd Hm.. Du har inte kollat med socialen om dina frågor?

deeremf
2012-07-11, 20:49
#4

Kollade med adoptionsbyråt, men dem fixar inte längre adoptioner från Brasilien, häller inte resor dit.

giffan
2012-07-11, 21:10
#5

Tror nog alla mer eller mindre går igenon identitets kriser.

Jag vet bara min bror, han kände sig väll rätt svensk i en mörk kropp… men jösses vad han blev mobbad.

Vet med mig själv nu när man går på stan, och ser många mörka människor. Mina funderingar går just nu i huvudet, flukting eller adopterad… Det syns ju inte.

På små barn ser man ju så tydligt… två vita föräldrar och ett mörkhyat barn = adopterat…

Se bara på hur man själv tänker.. Inte konstig aldrig någon tror mig när jag säger att jag är lika mkt hit plockad som alla andra… Bara att jag är vit i mitt skinn.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[alisja]
2012-07-11, 23:30
#6

#4: Så dom kunde inte hjälpa dig på något sätt alls?

#5: Precis precis! Glad Man ser ju själv hur man tänker när man går då tx på stan.

deeremf
2012-07-11, 23:47
#7

#6 nej, svårt att leta upp folk för att man ska bli registrerad i brasilien så måste man ju ha jobb.

[alisja]
2012-07-11, 23:54
#8

#7: Tråkigt, men visst sa du att du inte var så intreserad av att söka upp din familj? Då kan det vara ganska svårt och få reda på alltihop, tyvärr.. Vissa pusselbitar får man helt klart klara sig utan ibland även om det gör ont. Glad

[DR.HP]
2012-07-21, 16:13
#9

Har också varit i en sån kris, han faktiskt inte kommit ur den än…

Jag brukar säga att jag är lite av en kokosnöt… Jag är inte svart (är från Kina) men har lite mörkare hud än den "vanliga" svensken.

Mörk på utsidan men ljus på insidan, det är ju faktiskt vår uppfostran som gör oss till dem vi är (oftast), inte vårt utseende!

[alisja]
2012-07-21, 22:57
#10

#9: Va fint skrivit miss kokosnöt! Glad

deeremf
2012-07-23, 10:46
#11

#9 den känner jag, säger själv att jag är som ett kinderägg.

MrsBex
2012-07-23, 20:34
#12

Har bara läst TS Jag känner igen mig exakt. Har haft nöjet att växa upp hos ett par som också ansett att jag inte är lika bra som deras biologiska dotter. Allt lev bättre när jag fick egen familj. Jag är gift i dag och har tre egna barn, vilket gjorde mig stoltare över den jag är. Har, precis som du, aldrig skämts över färg och ursprung men ändå inte vetat hur jag skall ställa mig till det. Jag lärde känna några kompisar från Brasilien och har såklar många svenska kompisar… Det ger mig lite av det bästa från båda världar. Jag fortsätter vara stolt över de jag är, även om ja är i gråzonen.

Ordmärkeri är den lindrigt intelligentes sätt att hävda sig

[alisja]
2012-07-23, 20:38
#13

#12: Jag blir faktiskt glad av att höra det där! Riktigt roligt att du är på egna ben med egna barn, som då får en bättre behandling än du fick när du var mindre. Hoppas det är bra mellan dig och din adoptiv familj nu iallafall! Kram

MrsBex
2012-07-23, 20:42
#14

#13 Tack, nä De fortsatte att särbehandla, inte bara mig och min syster, utan även våra barn. Så jag är på sätt och vis föräldrarlös igen. Fast med en egen familj…. och så mycket gladare. Lite bitter kanske, men i övrigt i god mod. ;)

Ordmärkeri är den lindrigt intelligentes sätt att hävda sig

[alisja]
2012-07-23, 20:44
#15

#14: När jag skaffar familj ska jag också bli en stark kvinna! Stor kram på dig! Glad

MrsBex
2012-07-23, 20:48
#16

Du är säkert stark, redan nu ;)

Ordmärkeri är den lindrigt intelligentes sätt att hävda sig

giffan
2012-07-23, 22:30
#17

MrsBex måste säga att jag "lämnade" mina adoptivföräldrar och stog på egna ben av fri vilja och ett måste för att klara mig.

När man skaffar familj och känner att dom står ivägen, då måste man faktiskt tänka på sig och sitt först.

Och alisja, du är nog starkare än du tror. Bara det att du är med här och hjälper till är ju en styrka nog så svår. Vissa vill inte prata om det som är jobbigt. Jag tror det hjälper en att klara det jobbiga.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[alisja]
2012-07-23, 22:35
#18

Åh tack snälla! Skrattande

MrsBex
2012-07-23, 22:52
#19

Giffan Du har helt rätt. Detta är helt OT men jag sedan jag själv fick barn har jag bara blivit mer och mer besviken på mina adoptivföräldrar. De har stärkt känslan av utanförskap, snarare än att försöka hjälpa mig.

Ordmärkeri är den lindrigt intelligentes sätt att hävda sig

giffan
2012-07-23, 22:56
#20

#19

Och för mig har det varit lite tvärt om, jag har fått mera förståelse, på ett sätt för dom, men på ett annat så förstår jag verkligen inte hur de har kunnat handla som de gjort. Bla så däljde min adoptivmamma att hon själv adopterde bort sitt egna biologiska barn. Det fick jag veta när mina pojkar var i samma ålder som den pojken var när hon adopterade bort han, dvs 2år ca…

Förstår inte hur man kan göra så och sen adoptera nya senare…

Hursom helst… man ska nog inte förstå allt, men tänk vad jobbigt att gå i graven med något sådant och inte kunna säga det… Hemskt måste det vara.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Upp till toppen