Etikett01-att-vara-adopterad
Läst 3909 ggr
emmaaaaa
2012-05-07, 23:18

hur ska man börja?

hej

jag är snart 16 år, och för drygt ett år sedan fick jag reda på att jag är adopterad.

det kommer som en chock när man tror att man har levt med sina föräldrar i hela sitt liv, men jag är ju inte ensam om den känslan.
det var bara något jag slängde ur mig, för jag var sur, så visade det sig att det faktiskt var sant.
och sedan gick det upp för mig att jag aldrig har sett några foton från när jag föddes, och till och med när jag frågade mamma var jag föddes, så sa hon något i stil med: jag kommer inte ihåg, ängelholm tror jag..
men ändå har jag inte anat det på det viset.

jag är adopterad från ett barnhem i riga och kom till sverige när jag var ca ett år.
nu när man har börjat smälta det hela, så börjar man att undra var man kommer ifrån, innan har jag inte tänkt så mycket på det, det har varit så mycket annat jobbigt, men nu så börjar jag faktiskt undra var jag komemr ifrån.

men jag har 2 problem, mamma är inte den som pratar med mig om det. när jag frågar henne något så svarar hon varenda gång "men det spelar ingen roll, för jag har haft dig sedan du var bebis, och det är samma sak"
jo klart jag vet det, och det förstår jag, men förstås undrar man, liksom hela ens början av sitt ligger där, då är det väl inte så konstigt att man är nyfiken, eller?
så mamma är inte till så mycket hjälp med just detta om man säger så.

sedan har jag ingen fakta, och det ända jag vet är att jag bodde på ett barnhem, och var sjuk, sedan vet jag ingenting mer.

och det är väl mitt andra problem, att jag inte har någon som helst fakta, och då känns det näst intill omöjligt. 
mamma säger att hon inte vet vad mina biologiska föräldrar heter, eller var de bor, orsaken till att de adopterade bort mig, mamma och pappa hade inte ens träffat dem säger hon.
så jag har liksom inget att gå ifrån, och här står jag och undrar var jag kommer ifrån.
är det någon som sitter i denna sitsen eller har gjort? hur gjorde ni isåfall, och kanske finns det någon som har tips iallafall?
har verkligen ingen "insperation" eller vad man nu ska kalla det, på vad jag ska göra, är det omöjligt när jag inte har någon fakta alls?

väldigt tacksam för svar :)

kram!

Be kind, allways  

giffan
2012-05-08, 08:40
#1

Vet inte vart jag ska börja… men jag börjar med att hälsa dig välkommen hit.

Sen blir jag så jäklar ARG!! Det borde vara din rättighet att få veta vart du kommer ifrån!! Varför undanhålla sånt lixom?

Hur gammal är du? För är du myndig så har du lättare att få ta ut papper som finns själv utan dina adoptiv föräldrars medgivande. Annars funderar jag på om du inte skulle kunna få hjälp att bemöta dethär problemet med typ skol psykolog eller någon annan övrig person som kan tala dina föräldrar till rätta.

Dom förstår nog inte hur viktigt det här är för dig. Hoppas verkligen att det löser sig.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

emmaaaaa
2012-05-08, 16:51
#2

tack så mycket!

jag är snart 16 år, så myndig är jag inte.
och det gör ju saken svårare.

jag håller med, det är väl inte så konstigt att man undrar om sina 'rötter' när man sitter i den sitsen..?

hur som helst så går jag till psykolog, och jag träffar även en på socialen.
de kan hjälpa mig tror jag, så det borde lösa sig..

tack så hemskt mycket för ditt svar!

Be kind, allways  

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

giffan
2012-05-08, 22:12
#3

#2 Ja börja att prata med dom, för dom borde veta lite hur man går tillväga. Och faktiskt borde dom kunna prata med dina föräldrar… kanske.

Hoppas verkligen du får hjälp.

Och här är alla frågor tillåtna, ibland får man inte så bra svar men vi alla gör det vi kan iaf.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

emmaaaaa
2012-05-10, 21:36
#4

ja, tyvärr är det vanligt att föräldrar "tar åt sig", eller lyssnar mer på vuxna människor, speciellt om det är den sortens människor också..

tack så mycket för ditt svar! :)

Be kind, allways  

Cameo47
2012-05-14, 15:28
#5

Din mamma är antagligen rädd för att någon eller något ska ta dig ifrån henne. Det skulle vara det värsta som kan hända en förälder, tro mig. Jag tror att din mamma skulle behöva prata med en psykolog och få hjälp från socialen för att komma över sin räddsla för att förlora dig och känslan över att vara misslyckad som mamma och kunna bemöta sin dotter på ett mer avslappnat sätt.

Why is it that dinosaurs always die running?

MouIIyo
2012-05-14, 19:06
#6

Jag har alltid vetat att jag kommit från ett annat land och blivit adopterad. Eftersom det var väldigt tydligt. Jag kunde mitt hemspråk flytande, med min fostermamma(Gillar inte att referera min mamma till det men det kanske blir tydligare.)

Mamma och pappa hade ofta att socialen kom och kollade deras hem och så. Dom har alltid uppmuntrat mig till att prata om adoptionen, och jag har aldrig fått något gömt för mig. Dom har även sagt att OM jag skulle vilja, så skulle dom hjälpa mig att hitta min mamma.

Sen att jag själv inte känner något behov av det är en annan sak.

Man kan inte skylla på försäldrar för att dom inte berättar för sina barn att dom är adopterade. Dom vill det bästa för barnet. Jag fick inte veta som mindre att i mitt fall var det syskon och droger som var inblandat också. Och självklart kan jag förstå att dom inte ville säga allt.

BARN ÄR ELAKA. Och det är vanligt att "utstötta" blir retade. Jag är väldigt tacksam över att jag har fått världens bästa familj. Dom har verkligen tagit hand om mig och släppt in mig.

Känn efter själv vad du känner och sätt dig ner med dina föräldrar och berätta. Jag och mina föräldrar har blivit bättre på att prata om det. Eftersom att jag först inte ville diskutera. Ja, det sårar ett barn att veta att man blivit lämnad av sina föräldrar. Men samtidigt har jag insett, att det var tur. Jag har fått en så otroligt bättre chans till ett rikt liv.

Och om du inte vill prata, så gör inte det. Men jag råder dig verkligen till att ha en öppen konversation om det. Det kan stärka banden mellan dig och dina föräldrar. Dom ställer säkert upp för dig!


emmaaaaa
2012-05-19, 15:23
#7

#5

men finns det inte en regel att om man en gång adopterat så kan man inte lämna bort barnet igen?
jag har det inte heller så illa ställt så att någon skulle kunna ta mig ifrån mamma, och det vet hon. däremot kan jag hålla med om att hon behöver gå och prata med någon för att inte känna sig så misslyckad, och båda går till socialen och snackar med någon, för att båda ska få hjälp :)

#6

jag hade inte heller något behov att veta var jag kom ifrån när jag fick reda på det. men nu när jag har smält det så börjar jag faktiskt att undra.
och jag tror att det är ett sätt att reagera på. vissa vill kanske veta direkt, andra aldrig eller andra efter ett tag osv. vad vet jag..

problemet är att mamma inte vill prata med mig om det. visst hon förbjuder ju inte mig att prata med henne om det, men det är inte så att hon säger att jag kan prata med henne om det heller. jag ser på henne att hon inte har lust att prata om det, då känns det inte bra att göra det heller.
vi har inte heller en bra relation, och min pappa lever inte längre, och det gör inte saken bättre.

och om det lät som att jag skylde på mina föräldrar så var det inte så jag menade. de har antagligen räddat mig ifrån något mycket sämre, givit mig en chans till ett bra liv, det finns ju en anledning till varför man blir bortadopterad.

Tack för era svar :)

Be kind, allways  

Cameo47
2012-05-20, 00:31
#8

Jag menade inte att din mamma skulle lämna bort dig. Hon är rädd att du ska överge henne. Med tanke på att din pappa inte längre lever så är det inte så konstigt att hon beter sig opsympatiskt mot dig.

Why is it that dinosaurs always die running?

emmaaaaa
2012-05-20, 10:21
#9

aha förlåt, nu förstår jag vad du menade..

Be kind, allways  

[Sophieeee]
2012-05-23, 21:01
#10

Emma vännen. Jag bli tårögd…

emmaaaaa
2012-05-24, 11:22
#11

bli inte det, detta är inte mitt största problem, det är något jag får ta itu med när annat har klarats av! <3

Be kind, allways  

deeremf
2012-05-24, 11:30
#12

Men det måste väl finnas dokumentation?

Nu vet jag inte så mycket om adoption i Riga men kan ett land som Brasilien dokumentera ordentligt (?) så kan nog många andra det också.

Annars har du ju rätt på kopior osv från adoptionsbyråt som hjälpte dina föräldrar att adoptera dig.

Enda jag är osäker på är åldern som krävs, om man måste vara myndig eller om det är den vanliga 12 års regeln som gäller här.

lillsandra
2012-07-10, 08:19
#13

det låter lite som att din mamma är rädd, rädd att du inte ska se henne som mamma längre utan hellre vill ha din biologiska mamma.

vad säger din pappa om det hela?

emmaaaaa
2012-07-10, 20:43
#14

ja, det kanske är så. men då blir det bara värre genom att hålla det hemligt och att låta mig undra. men det är klart, jag har ju inte sett det ifrån hennes ögon, hur mycket jag än försöker, så jag vet ju inte hennes syn egentligen. 

min pappa gick bort när jag var sju år, så ja.

Be kind, allways  

lillsandra
2012-07-13, 15:03
#15

usch, vad jobbigt. ibland kan det vara skönt att ha någon att prata med, som är i samma situation och ålder.

[alisja]
2012-07-13, 21:36
#16

Usch va jobbigt det gör verkligen ont i hjärtat. Har inte haft samma problem men vi är ungefär i samma ålder så om det är någonting du vill prata om så tveka verkligen inte om att pma.. Kram!

giffan
2012-07-13, 22:41
#17

Tänk på att vi har en dold grupp här på adopterade oxå där bara och endast dom som är dit lagda av oss bakom sajten kan läsa och skriva. Bra ställe för lite käsligare saker..

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

emmaaaaa
2012-07-15, 18:37
#18

#15

ja, det är lite kämpigt. ja, det vore skönt, det är bara så svårt att hitta folk i samma situation & ålder. fast egentligen ska man väl vara glad ifall man hittar något av det..

#16

tack så himla mycket, det värmer. och du också!

#17

åh, hur kommer man in där?

Be kind, allways  

giffan
2012-07-15, 18:41
#19

#18 Vi har en regel där att jag skriver vem som vill in, sen får man vänta så de andra har en chans att se vem det är som vill in där. (kan ju vara någon där som inte vill att vissa saker ska visas för vissa… typ, vi har inte haft det så någon gång ännu, men hela grejen är att man ska känna att man kan säga vad man vill där.) Sen nå lägger jag till dig i gruppen bara och man kan skriva om de medt jobiga sakerna i sitt liv och bara dom som är med i gruppen kan läsa. Rätt skönt faktiskt.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

emmaaaaa
2012-07-15, 18:50
#20

okej vad bra.
vill gärna komma in tack..

Be kind, allways  

giffan
2012-07-15, 19:23
#21

#20 Okej jag lägger en fråga där och sen kontaktar jag dig på pm.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

emmaaaaa
2012-07-15, 21:57
#22

# 21

tack, det är väldigt tacksamt och väl behövande just nu..

Be kind, allways  

lillsandra
2012-07-16, 09:38
#23

det är bara att pma om du vill prata. alltid skönt att ha någon att byta tankar och funderingar med.

emmaaaaa
2012-07-16, 14:33
#24

tack så mycket, detsamma för dig. 
ja, jag håller med, det är skönt!

Be kind, allways  

Upp till toppen