Etikett01-att-vara-adopterad
Läst 5721 ggr
[ceder88]
2010-04-28, 18:09

Kan ni tänka er att adoptera?

Jag ska först bara säga att det var ett sjukt bra forum det här.

När jag gick i 8:an frågade läraren oss i klassen om vi kunde tänka oss att adoptera om vi inte kunde få egna barn, förvånande var att den enda som räckte upp handen var… jag. Jag ville adoptera även fast jag kunde få barnGlad. Visst man var inte så stor på den tiden men ändå, en av 20 är inte många,haah. Därför tänkte jag fråga här inne. Ni som är adopterade skulle ni kunna tänka er att adoptera?

giffan
2010-04-28, 20:01
#1

Då vill jag börja med att tacka för att du gillar forumet. Skrattande

Sen kan jag svara på frågan.

När jag var liten ville jag absolut adoptera, jag skulle aldrig föda barn! Jag var bestämd på att adoptera en flicka från China eller korea.

Nu när jag har blivit äldre och har fått egna barn så har jag ändrat mig helt. Skulle inte kunna adoptera ett barn nu. Har även funderat själv på hur det skulle vara att vara tvungen att adoptera bort ett barn, om man skulle hamna i den situationen. Då skulle jag hellre göra abort faktiskt.

Däremot så är jag alltid öppen för att hjälpa barn som har det trassligt och har i några omgångar varit helg mamma åt lite olika killar och tjejer.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

lillsandra
2010-04-29, 10:20
#2

hellre adoptera än föda egna barn. jösses, det gör ju ont. min sambo tycker att vi ska ha egna.

fast det e ju så attans dyrt att adoptera.

vi har kompenserat än så länge med att skaffa en massa djur.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

giffan
2010-04-29, 11:02
#3

#2 Fast det gör inte så ont att föda barn. Faktiskt!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

lillsandra
2010-04-30, 11:19
#4

#3 jag har fått för mig att det gör super ont.

giffan
2010-04-30, 14:09
#5

#4 Jo, men man glömmer det lika fort igen. Flört

Och super ont vet jag inte. Men det känns…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Buffaomini
2010-05-07, 16:17
#6

absolut skulle jag kunna tänka mig det. kan jag inte få egna barn tänker jag inte gå igenom provrörsbefruktning då adopterar jag istället.

[ceder88]
2010-05-07, 20:56
#7

kul och se att det är några mer som hinner vara online på en fredag, dagen då det stressas inför helgen och allt.

Ha en trevlig helg alla!Skrattande

giffan
2010-05-08, 00:32
#8

Jag ska förtydliga mitt svar lite…

Egentligen har jag inget emot att adoptera ett barn. Men jag vet ju själv hur mitt liv varit, och jag vet inte om jag vill utsätta ett barn för det. Sen vet jag hur min bror har haft det. Och det vill jag absolut inte utsätta någon för!!

Så det är egentligen inte adoptionen i sig, det skulle jag gärna göra. Tänk vad underbart att hjälpa något barn som inte har en familj… Men det är ju ett jätte stort ansvar med.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Buffaomini
2010-05-08, 00:59
#9

jag ser det som en risk med varje barn, oavsett om man adopterar eller inte. barn kan få utstå så mycket och må så dåligt även om de inte är adopterade. jag har sett bara genom att titta på min egen familj och mina kompisar.

sen så tror jag att man inte skulle förstå på en gång att mina barn var adopterade, om jag skulle adoptera från ett sydamerikanskt land eller thailand då vi skulle var lika till en början, sen kanske om man studerade närmare kanske vi inte skulle ha de där små dragen som man kan se på biologiska föräldrar och barn.

om man ska se från den sidan att barnet skulle bli utsatt för rasism så kommer mina barn nog bli det, oavsett óm jag adopterar eller ej. jag är mörk och mina barn kommer nog bli det också. kanske inte lika mycket som jag men de kommer nog inte påminna om emil i lönneberga ialf.
det är hemskt när jag tänker på det. jag vill inte att de ska utsättas för det men jag vet att någon dag kommer de göra de. jag kanske är med eller inte. men jag tänker ändå skaffa barn. det är inte riskfritt och som första gångs mamma (då jag blir det då) kommer jag inte veta något. men jag ska göra mitt bästa :-)

Olyxashamstrar
2010-06-17, 18:39
#10

Nu är ju jag 16år gammal. Men jag skulle absolut kunna adoptera ett barn. Men om det skulle bli så att jag själv blev med barn innan så skulle jag nog hålla mig till de´. För jag är rädd att har man ett biologiskt barn och sedan ett adoptivbarn är jag rädd att h*n känner sig mindre "önskad" eller nått. Ja vet inte, är bara en känsla.

Lena1971
2010-06-18, 20:10
#11

#10 Eller så tänker det biologiska barnet att adoptionen minsann var planerad, så det var ett efterlängtat barn… Man vet inte! Flört

För att svara på TS' fråga, jag skulle gärna adoptera eftersom jag inte kan få egna barn. Men jag skulle inte vilja adoptera som singelförälder. Och jag är otroligt, ja, fantastiskt dålig på förhållanden, så chansen är tyvärr ganska liten att jag både hinner hitta en pappa och adoptera innan jag är för gammal.

Kanske i nästa liv!


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Lena1971
2010-06-18, 20:11
#12

Åh, nu såg jag att frågan var till adopterade. Så hoppa över ovanstående!


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

giffan
2010-06-18, 21:40
#13

#12 nädu här hoppas inget över… vi har noterat ditt svar Flört

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Chikkolle
2010-07-01, 23:13
#14

Nu är ju jag bara 18 år, men ändå…

Jag vill inte föda barn själv. NEJ. Det är inte själva förlossningen som gör att jag inte vill, utan det är av helt andra anledningar.

1. Min uppväxt har varit ett helvete och jag tycker ärligt talat inte om mitt liv, men när man ändå är här så får man ju se till att göra något vettigt av tiden tills man skonas och trillar av pinnen. Jag skulle inte kunna leva med att jag tvingat en stackare till livet och att han/hon på grund av mig måste leva. Nej, hade jag fått bestämma själv hade jag aldrig kommit hit överhuvud taget.

2. Sen så är det en rent praktisk sak… Det finns så många barn utan föräldrar som verkligen BEHÖVER någon. Ett barn som inte blivit till behöver ingen, för det finns inte. Mina ägg behöver inte mig för det är just vad de enbart är: ägg. Varför befrukta ett och göra ett nytt barn när det redan finns så många som behöver mig mer?

3. Jag är allt annat än lockad över att sprida mina gener till någon annan… Mina gener är inte bra nog för att kunna tvinga på någon annan dem. :P

giffan
2010-07-01, 23:41
#15

#14 Oj…

respekterar verkligen det du skriver. MEN möjligheten till att man ändrar sig finns. *hukar mig för den komentaren*

På ett sätt tycker jag verkligen att du har rätt. På ett annat sätt tycker jag att du har fel. Men det är just när man får barn somlivet egentligen börjar, tycker jag. Det är då man har något att leva för.

Hoppas verkligen att du får uppleva det på det ena eller det andra sättet.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

giffan
2010-07-01, 23:41
#16

#14 Oj…

respekterar verkligen det du skriver. MEN möjligheten till att man ändrar sig finns. *hukar mig för den komentaren*

På ett sätt tycker jag verkligen att du har rätt. På ett annat sätt tycker jag att du har fel. Men det är just när man får barn somlivet egentligen börjar, tycker jag. Det är då man har något att leva för.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Chikkolle
2010-07-02, 08:04
#17

#15 Haha…. Att jag kommer att ändra mig säger alla xD Mamma ser ut som om hon tänker avrätta mig på stubinen så fort jag nämner att jag inte vill ha egna barn och att jag vill adoptera i stället. Om jag någonsin önskar att bli utkastad ur huset har jag hittat rätt ämne att tjata om i alla fall x)

giffan
2010-07-02, 11:27
#18

#17 Jag tänkte precis som du  i yngre dagar. Men sen när jag blev med barn (oplanerat) Så fanns inte de tankarna kvar helt plötsligt.

På något sätt blev det en vändning, för jag vet ju inget om min bak grund, men jag har bestämt mig för att göra allt för att mina barn ska ha det bra.

Ångrat dem inte en sekund!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[Cavalli]
2010-07-06, 21:11
#19

Är inte adopterad själv, men lever ihop med en som är adopterad från Chile. Även fast jag kan få egna barn så kan jag absolut tänka mig att adoptera, har tänkt tanken många gånger ända sen jag var liten. En vacker dag så :)

Spomenka
2010-08-10, 20:30
#20

Hej!

Skulle aldrig kunna tänka mig att adoptera, jag har haft det jobbigt nog med min egen adoption. Drivet efter egna barn har däremot varit enormt hos mig, minns glädjen när jag väntade mitt första barn.. den hisnande känslan av att ä n t l i g e n  någon jag var släkt med på riktigt, någon med riktiga blodsband..

Drabbades senare av sekundär barnlöshet, vi hade gett upp, stod i kö till IVF o. gjorde första resan ner till min biologiska släkt i mitt födelseland - genast när vi kom hem så plussade jag med sonen..

Förlåt OT, men det hänger ihop för mig.

lillsandra - Det gör inte särskilt ont att föda barn, iaf inte enl. mig, men det som är lätt smärta för en k a n  ju vara värsta möjliga för ngn annan..

Cazzos
2010-09-25, 01:52
#21

#2 Min syster säger att föda barn är som att bajsa ut en melon..

Såklart det gör ont men efteråt så är man bara så glad när man håller i sitt barn så att man glömmer bort smärtan Glad


giffan
2010-09-25, 12:17
#22

#21 Det var ju en rätt bra liknelse.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[h-malm]
2010-10-06, 20:27
#23

#2 Hur mycket kostar det ungefär?

giffan
2010-10-06, 21:20
#24

#23 Vad undrade du över? Vad det kostar att adoptera?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Zynell
2010-10-22, 17:09
#25

Hej alla. Jag skriver inte här vanligtvis men blev intresserad av denna tråd när jg kollade runt. Har ingen i min omgivning som är adopterad och har nog inte heller umgåtts med någon som är det. Inte vad jag kan minnas i varje fall. Däremot har jag och sambon funderat på att adoptera, lite löst så där. Till ex en flicka från kina eller Polen, ett land jag själv kommer från. Någon som har adopterat därifrån?

OBS: Läs EJ om du är känslig:

Ang förlossning - det är V Ä L D I G T individuellt. Vissa har lätta, andra har svåra. I min familj är förlossningarna alltid hemska och långdragna. De flesta kvinnorna i min familj har legat 2-3 dagar och kämpat. Själv kämpade jag i 109 timmar (dvs ca 4 dagar) innan jag katastrofsnittades. De första två dygnen var det uthärdligt, de andra dygnen var jag i stort sätt medvetslös - smärtan var katastrofal - det värsta jag varit med om. Fördelen är väl att jag aldrig hört någon vara med om något liknande, förutom de i min familj. Så det är nog inte särskilt vanligt (eller troligt) att man råkar ut för något sådant igen.

Emmiset
2011-05-17, 19:57
#26

Absolut skulle ja tänka mig att adoptera. Har sagt till mig själv att jag faktiskt ska göra det också. Jag tror att eftersom jag själv är adopterad, så vet ja hur det känns, ja kan likom hjälpa mitt barn att inte hamna i samma situatuioner som jag gjorde, och förstå hene bättre. att sedan rädda barns liv är också fantastiskt. Synd bara att adoption är så dyrt ;/

Cazzos
2011-05-17, 20:37
#27

Lite konstigt att man "köper" ett barn. Hur mycket kostar det att adoptera?


MajaL
2011-05-18, 11:30
#28

#27 Hur menar du med "köper"?

För att svara på frågan: Ja, skaffar jag barn någon gång så blir det att adoptera. =)

Med vänliga hälsningar

Maja Cool

www.majalind.se

 

 

 

giffan
2011-05-18, 12:19
#29

#27 Man "köper" ju inte direkt ett barn. Pengarna som det kostar behövs säkerligen för att driva runt allt vad det innebär med att adoptera.

Men jag håller med, det är dyrt och alla kan då inte ges den möjligheten och det är synd.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[strondie]
2011-05-18, 14:06
#30

Jag är själv inte adopterad, men ska jag ha barn vill jag adoptera. Jag skulle aldrig kunna föda ett eget barn, så det blir att adoptera för min del isåfall. =)

Jag tycker det är synd att det är så dyrt… =/

Hur gammal måste man vara (som yngst) för att få adoptera? Jag har läst olika åldrar på olika sidor, men någon som vet säkert?

MajaL
2011-05-18, 14:50
#31

#30 Minst 25år, då får man ställa sig i kö.

Med vänliga hälsningar

Maja Cool

www.majalind.se

 

 

 

[strondie]
2011-05-18, 15:17
#32

Är det samma åldersgräns på alla ställen verkligen??

Jag har sett att vissa har åldersgräns på minst 30, medan någon hade 18 år.. o.O

MajaL
2011-05-18, 15:28
#33

#32 Man får inte adoptera om man är 18 år. Man måste vara minst 25år.

Var har du läst det? Lita inte på Wikipedia… ;)

Med vänliga hälsningar

Maja Cool

www.majalind.se

 

 

 

Cazzos
2011-05-18, 16:44
#34

#28 Jag menar att man liksom ger pengar för att adoptera ("få") ett barn.

Går pengarna till barnhemmet? Det borde de ju göra iallafall, tycker jag.


[strondie]
2011-05-18, 19:04
#35

#33 nejnej, inte wikipedia xD Dom kan man självklart inte lita på. Men denna hemsidan: www.bfa.se

På den hemsidan står det: 

Ålderskrav: lägst 21 år och högst 50 år (för barn från Litauen)

Minimiålder; myndiga (för barn från Polen)

Då kan inte detta stämma?? huh?? Eller har jag bara förstått fel…

MajaL
2011-05-19, 16:56
#36

#35 Konstigt. Kan du länka til den exakta sidan det står på?

#34 Tror pengarna går till förmedlingsverksamheten.

Med vänliga hälsningar

Maja Cool

www.majalind.se

 

 

 

[strondie]
2011-05-19, 19:03
#37

#36 http://www.bfa.se/Polen.html (där står det om polen, minimiålder: myndiga..?)

#34 Kostnaden för en adoption ligger normalt mellan 80 000 och 190 000 kronor, beroende på hur resans längd och hur länge man måste stanna i landet då man hämtar hem barnet.

De totala kostnaderna för en adoption består normalt av;

Avgifter till den auktoriserade adoptionsorganisationen

Kostnader för resa till och uppehälle i barnets ursprungsland.

Kostnader för översättning av dokument, legalisering, läkarintyg, mm

[Wiveka]
2011-05-23, 19:07
#38

Här står minimiålder för att få göra en utredning inför adoption http://www.mia.eu/

dvs, 25 år

karin jubal
2011-06-06, 11:13
#39

Jag är inte adopterad, men mamma till 2 adopterade flickor. Vi har dessutom 2 pojkar som vi är biologiska föräldrar till. Alla är nu vuxna. Den ena av våra flickor har själv adopterat en liten kille från samma stad som hon själv är från.

När hon ville adoptera gjorde det mig väldigt glad. Det kändes som någon slags godkännande av vårt beslut att adoptera henne. Som adoptivförälder undrar man ju ibland om barnen tycker att man gjort "rätt", men detta blev ett litet "kvitto"!

Doffan
2011-12-01, 13:50
#40

jag kommer in sent i frågan (ser att sista inlägget var i juni i år).

Är adopterad och för mig finns det inte på kartan att adoptera ett barn.

giffan
2011-12-01, 22:51
#41

#40 Välkommen hit…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Xia
Xia 
2011-12-07, 15:35
#42

En del adopterar ju bort sina barn för att dom kanske har karriär, och känner att barnets bästa är i en familj :) //xia (xias.blogg.se)

Kram Xia
bloggen



Instagram: Xiah
twitter: Xia
h

wordfeud: xiahallding@hotmail.com

Adrina
2011-12-08, 17:42
#43

Jag skulle gärna adoptera i framtiden, tänker aldrig skaffa egna barn, förstår faktiskt inte dem som gör det, Jorden är överbefolkad så som den är, det finns inte plats för så många människor, andra arter ska ju också finnas.

Eywa
2011-12-11, 17:26
#44

Jag undrar en sak.. Om man själv är adopterad, varför vill man då inte adoptera?

Borde inte adopterade människor vara oerhört glada över att få vara i livet och slippa leva ett helt liv på ett barnhem utan familj och trygghet?

Spomenka
2011-12-11, 19:06
#45

**@ #44 -
**

Jag har mått dåligt av adoptionen ända tills jag fick kontakt med mina biologiskla släktingar. Läs gärna mitt #20.

Är det något jag borde vara t a c k s a m över?

Aldrig att j a g  skulle medverka till att någon annan riskerade att må så som jag gjort:-(.

Eywa
2011-12-11, 19:44
#46

#45 Men tror du inte att du skulle mått sämre om du inte hade blivit adopterad och fått bo i barnhem hela livet? Obestämd

Spomenka
2011-12-12, 00:17
#47

@#46

Med det jag idag vet, så hade min mamma hämtat tillbaka mig när jag var 6år gammal och hon gift sig med min lillasysters pappa. Hon letade from. då till sin död efter mig, genom Frälsningsarmén bla. Mina syskon har berättat hur både hon och de skrev dit - tyvärr hamnade de på ett sidospår i sökandet.. men de brydde sig..

Då hade jag fått behålla min kultur, mitt språk, min biologiska släkt o. skulle sluppit att bli hackad på av min mamma för att jag inte var duktig nog i det h o n  tyckte var viktigt av skolämnena, bli neg. bemött av min "mormor", bli kallad "svartskalle" och annat som inte känns bra att skriva ut här..

Eywa
2011-12-12, 00:19
#48

#47 Ja, då förstår jag bättre.. Så hemskt..

Lena1971
2011-12-12, 11:05
#49

#47 Jag är jätteledsen för dina erfarenheter, men tyvärr finns det inga garantier för en lycklig barndom. Varken i adoptionsfamiljer eller biologiska familjer. Jag kan inte se att det har något alls att göra med blodsband.

Ändå, det var roligt att du hittat din biofamilj och knutit an till dina biologiska syskon! Så att du känner dig hemma någonstans.

Kram! Glad


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Spomenka
2011-12-13, 15:24
#50

@ #48 - Ja :-(

@ #49 -

Nej det finns inga garantier, bara drömmar om hur det k u n d e  varit:-(.. Ja jag är jätteglad och tacksam över att jag o. mina syskon har fått en andra chans.

giffan
2011-12-13, 22:27
#51

#46 alla som är adopterade eller många av oss skulle troligen inte ha levt idag om vi inte blivit bort adopterade, och ibland undrar man faktiskt vad som skulle varit bäst…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Lena1971
2011-12-14, 13:31
#52

#51 Nämen Anneli då!

Jag känner dig bara genom det som du skriver här på iFokus, men det märks att du är en fin människa. Jag tror att du gör skillnad i andra människors liv, och jag är säker på att det finns massor av människor omkring dig som är tacksamma för att du finns!

Kram!


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

giffan
2011-12-14, 13:46
#53

#52 Jag tackar för de orden :)

Men ibland så är livet inte bara svart och vitt, det kan vara rätt grått med. Och ska man då tampas med vem man är… så är det inte enklare..

Jag har ju min familj, mina barn och de håller verkligen livet uppe, men alla dem som inte har det? De har det ännu kämpigare.

Min bror var en sån. Han kände sig så sviken av att blivit bort adopterad att han inte kunde skaffa familj… Det slutade med självmord, som så många andra adopterade har valt att sluta sitt liv. Och DET har fått mig till att inte rekomendera att adoptera ett barn.

Jag vet att många kommer säga att vi kommer vara bra föräldrar, men det trodde nog mina föräldrar med… Men någonstans så kommer livet ikapp en, och adoptiv föräldrar kan aldrig bli ens riktiga föräldrar… inte på riktigt.. Så är det bara.

Jag har lixom aldrig haft några föräldrar… så vem ska jag be om råd?

Livet är som sagt inte bara svart och vitt, mycket grått med…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Lena1971
2011-12-14, 14:10
#54

Jag är inte adopterad, jag har växt upp med mina riktiga föräldrar. Ändå har jag inte heller känt att jag haft någon mor eller far "på riktigt". Jag har heller aldrig haft någon att gå till för att få råd eller stöd eller tröst eller hjälp.

Det är inte så enkelt som att det har med blodsband att göra.

Jag tampas också med vem jag är, eller gjorde det väldigt mycket när jag var yngre. Förutom att jag alltid haft dålig kontakt med mina föräldrar så har familjen ingen kontakt med övrig släkt, så jag kände mig väldigt rotlös när jag växte upp. Precis som en del adopterade har jag i vuxen ålder tagit kontakt med släktingar.

Och jag ifrågasätter också mina föräldrars beslut att skaffa barn. Jag tror att det finns lämpliga och olämpliga föräldrar helt enkelt. Och jag tror att omgivningens tryck på par att de ska skaffa barn är katastrofalt för en del.

Det är min syn på saken.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

giffan
2011-12-14, 22:54
#55

#54 Jo jag vet att det finns biologiska barn som inte heller har det så bra.. Men faktum är att du vet hur dina föräldrar ser ut, du vet vems ögon du har, du vet vems leende du har mm mm mm.

Jag kan se mig i spegeln och vet verkligen inte vem jag är…

Tänk allt alltid få höra, men vilken tur att du fick komma till sverige och få en fin familj… Jo visst, sen att man aldrig fått fira en riktig jul, att man alltid skulle vara tacksam att man blivit "räddad" att man alltid skulle känna att man var tvungen att betala igen för att man fick överleva… Nä jag tror ändå inte att det e riktigt samma sak…

Men jag kan hålla med om att det borde vara "körkort" på att få skaffa barn… eller någe sånt.

Kontrollen när en familj adopterarde på den tiden när jag adopterades var nog heller inte så bra. Jag har sett pappret som godkände mina föräldrar… och de kollade typ bara deras ekonomi om de bodde i fint område, och att vi såg välmående ut. Sen va den kollen slut…tvärr.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Lena1971
2011-12-15, 11:46
#56

På det sättet har du rätt i att det inte går att jämföra, om vi talar om utseende. Det är nog ett större jobb för adoptivföräldrar att få barnen att känna att de har rötter.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

[ceder88]
2011-12-16, 13:25
#57

Jag tror inte heller det är lätt att adoptera barn.

giffan
2011-12-16, 23:22
#58

#57 Nä det är det knappast, men det är heller inte lätt att vara adopterad, och då skulle det underlätta så mkt om det gjordes en uppföljningn på adopterade barn.. Familjerna kanske behöver få hjälp att prata om det.

Eller kräva att i den mån det går ge barnet all möjlig info om bio familjen… Och inte hitta på lögner som man tycker låter bra

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Spomenka
2011-12-17, 18:46
#59

#55

Du sätter ord på många av mina känslor i ditt inl. och det borde kollas ännu mer innan barnen kommer o. "körkort" innan man skaffar barn är nog inte fel för någon, bio- som a-föräldrar.

Likaså borde man som a-förälder inte ha rätt att undanhålla adoptionspappren för a-barnen, utan a-föräldrarna borde vara skyldiga att ge barnen dem när de blev 18år gamla.

giffan
2011-12-17, 23:24
#60

#59 När du blir 18 har du rätt att få veta… men om du hela ditt liv fått tro att du kom till av misstag, och att halva din nuvarande släkt tror att du är ett Bio barn… så är det inte helt enkelt att veta vad man är. Har du dessutom en bror som är mörk, och du själv är ljus… och helatiden får höra elaka saker om brodern, ja då får man skuldkänslor som följer en livet igenom…

Tänk om jag kunnat gjort något….

Har hört så många som "tyckte synd om oss" Men varför i hela värden gjorde de inget? Just för att maninte vill trampa nära anhöriga på tårna skulle jag tro, men tänk på barnen!!!

Nää Livet är verkligen inte rättvist… man får trösta sig med att det kunnat va värre, men jag vill verkligen veta vem mina riktiga föräldrar är…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Spomenka
2011-12-18, 00:03
#61

#60

Var de verkligen tvungna att ge mig papperen när jag fyllde 18? Min a-mamma vägrade, jag visste länge inte ens mitt riktiga namn:-(..

Er släkt/fam. gjorde det inte lätt för dig o. din bror, så mycket har jag förstått. Önskar verkligen att människor ska bry sig om varandra så pass att man hjälper lidande barn. Men d u  ska inte förebrå dig själv(jag vet, lättare sagt än gjort).

Själv önskar jag jämt att min mamma lyckats söka rätt på mig så att jag kunnan skydda mina småsyskon från min lillasysters pappa när han började ta till alkoholen i sorgen efter att vår mor gått bort.. men tyvärr..det som hänt går inte ändra o. det bästa vi kan göra idag är att vara så bra föräldrar det bara går åt våra egna barn.

Förstår att du vill veta, jag har fortfarande min pappa som ju omkom i en trafikolycka innan jag hann träffa honom "att nysta i".. tröstar mig med att han erkände för mina kusiner att han verkligen v a r  min pappa… men Lucia har sedan jag just en 13:e dec. fick veta att han var död varit en sorglig högtid.

*Kram*

giffan
2011-12-18, 08:19
#62

#61 När du blir 18 är du myndig och ansvarar för dig och ditt liv, så ja du har rätt att se dina papper då. Jag fick se mina, eller det de ville visa mig, eller någe sånt, för det stog lixom inget alls. Nu är ju jag privat adopterad…. kanske det gör allt anorlunda?

Min bror "hittades" på ett barnhem, och hur de lyckades att adoptera honom på kort tid vet jag inte… Men han hade massa på papper om sin familj, om varför de va tvugna att lämna honom mm. Han va aldrig intresserad av att läsa de papprena, jag var alltid så avundsjuk på honom.. för i de papprena stog det tillåmed vad föräldrarna jobbade mm, och en massa annat. Han hade tillåmed ett namn… det hade aldrig jag, jag va ca 23h när jag kom ut från sjukhuset till min adoprivföräldrar, även hur det gick till har de ljugit för mig om, men det har jag lyckats få sanningen om iaf..

Men att hitta min mamma i stora USA, det känns avlägset.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Spomenka
2011-12-18, 17:19
#63

#62

Att komma in i deras bankfack var inte det lättaste..

Är privatadopterad och hadeiaf papper där det stod min mors namn.. Men kanske det både skiljer från fall till fall o. land till land.

Hoppas du får reda på allt det du vill veta en dag, så att du slipper leva i ovisshet. Lite låter det ju som att de undanhåller information för dig:-(.

giffan
2011-12-18, 23:11
#64

#62

Ja mina adoptiv föräldrar lever inte längre, heller inte läkaren som fixade med min adoption… tyvärr, och hans förra fru vet heller inget tyvärr, så det verkar svårt.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Ketang
2012-01-07, 07:55
#65

Giffan, jag måste bara inflika en sak. Det där med smärta är så väldigt individuellt! När dottern skulle födas trodde jag att jag skulle dö. Det gick på ett par timmar och känndes som om någon slet upp mig innifrån. Så att säga att det inte gör ont till någon som själv inte fått barn är lite dumt. Däremot kan man ju förklara ens egen upplevelse och säga att det är väldigt olika. Vissa har väldigt ont andra inte, vissa tar lååång tid på sig medans andra knappt hinner ringa förlossningen.

Priya
2012-01-27, 23:54
#66

När jag var yngre sa jag alltid att ja ville adoptera för det finns så många barn där ute som behöver föräldrar/er. Men så träffade ja mannen i mitt liv o vi fick en underbar liten pojk ist. O idag har jag lagt ner tankarna på adoption för vi har inte råd men ja vet oxå att jag kan hjälpa till där jag behövs om det skulle vara så.

kotickiha
2012-02-19, 18:07
#67

100 % JA, jag kommer nog/vill adoptera, är inte adopterd själv men känner starkt att jag vill.

Susanna_w
2012-02-21, 11:06
#68

Hej. Jag som ev. inte kan få barn har det alternativet och jag skulle inte ha något problem att adoptera om vi bestämmer oss för att skaffa barn.

_All animals deserve a home, a family that cares, and a life to live.
_

Ketang
2012-02-21, 11:33
#69

Jag tror att det är viktigt som adoptivförälder att förstå att man inte har ensamrätt till barnet man adopterar. Man måste förstå att det kan finnas föräldrar som söker efter sina biologiska barn och att man kan stå inför ett val att man en dag måste lägga alla fakta på bordet och kanske hjälpa sina barn att leta efter sina rötter. Att dölja och försöka hindra barnen från att ta reda på sina rötter är bara tragiskt!

kotickiha
2012-02-21, 18:14
#70

Jag kommer att förstå om min dotter ( vill antigligen ha en liten flicka :D ) vill hitta sina rötter och jag kommer låta henne göra det + hjälpa till. Jag låter bio-föräldrana söka efter sitt barn.

Elena-Maria
2012-02-23, 14:12
#71

Jag är inte själv adopterad men vill adoptera. Har velat det så länge jag kan minnas.

Förr var det mycket tanken på att det finns så många barn där ute som inte hade något hem/inga föräldrar som gjorde att jag istället för att sätta fler till världen hellre ville adoptera. Nu är det även det faktum att jag känner att det är det enda jag vill. Det finns inget annat alternativ på något sätt. Har aldrig sett mej själv som en "biologisk" mamma.

Fred och god växt!

Doffan
2012-02-25, 19:06
#72

Till alla blivande adoptivföräldrar här inne vill jag bara ge rådet att när dagen kommer då barnet börjar fråga, så se till att svara. Inga slingrande ursäkter som "du är för ung för att förstå" eller liknande, frågar barnet, så svara. Hur ont frågorna än gör så är det barnets rättighet att få svaren.

Jag har inte fått de svaren jag själv har frågat mina adoptivföräldrar, och jag kommer aldrig att få svaren heller. Vi har sedan 20 år tillbaka gått olika vägar i livet och har minimal kontakt via ett sms eller 2 om året. Detta val har båda parter tagit aktivt, då de inte vill svara på mina frågor och jag inte accepterar att de inte gör det.

Gällande att man ska få ut alla dokument från det att man är 18 år/myndig från diverse instanser stämmer till viss del. NIA, nuvarande MIA och Adoptionscentrum har hemlighetstämplat och sekretessbelagt ett antal dokument under flertalet adoptioner. Dessa får man inte ut, oavsett hur mycket man ber om det. Anledningen som oftast ges är att det är känslig information i dokumentet som kan skada den adopterade eller annan person. Dock ska man få ut allt som inte är belagt med sekretess eller hemlighetsstämpel.

Efter att datorerna kom in i matchen har det blivit väldiga "luckor" i dokumentationen från åren innan. Dokument har kommit bort under inläsning och de dokumenten är "borta".

Jag gjorde en "test", har nästan all dokumentation från min adoption i en pärm som mina adoptivföräldrar sparade när de ansökte om adoptionen. Begärde ut från adoptionshandlingar från tingsrätt, sociala enheter, MIA och Adoptionscentrum. Tingsrätten var inga problem, likaså sociala enheter. När MIA och AC skulle skicka de dokument de hade på mig så fattades ungefär 70% av vad som fanns i min "pärm" som jag fått. Ursäkten jag fick på att jag inte fick allt var att "det är sånt som händer när man lägger om från papperssystem till datoriserat arkiv.

giffan
2012-02-28, 22:36
#73

#72 Men varför ska det vara så? Sekretess på en egna liv jag fattar inte det.

Där jag är ifrån har de 100 års sekretess… och jag lever knappt om 100 år så då lär jag itnte ha användning för det.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Cameo47
2012-04-24, 14:21
#74

Det är så tråkigt att läsa att många adopterade barn känner sig vilsna men jag tror ändå på att adoption är en bra sak. Folk som adopterar gör väl inte det för barnens skull utan för sin egen skull för att man längtar efter barn. Ett barn är ett barn oavsett om det är biologiskt eller adopterat. För att svara på frågan, jag skulle absolut kunna tänka mig att adoptera från vilket land som helst.

Why is it that dinosaurs always die running?

giffan
2012-04-24, 22:49
#75

#74 Helt sant det du skiver, man adopterar för sin egna skull. Men många glömer barnet i frågan, bebisen växer upp till en helt egen person med frågor som kräver svar. Och är man inte förbered på det så blir allt lätt fel.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Cameo47
2012-05-04, 14:53
#76

#75 Det är nog inte bara adopterade barn som kräver svar på svåra frågor. Det bästa är att vara så ärlig och öppen mot ett barn som man kan. Ibland kanske man inte kan svara på alla frågor som ställs och då är det viktigt att man förklarar det för barnet. Man kanske kan söka svar tillsammans.

Är förälder till 2 biologiska barn och det är inte alltid lätt att handskas med deras frågor heller. Adopterade barn har ingen ensamrätt på känslan av utanförskap. Ett adopterat barn kanske kan se lite annorlunda ut på utsidan men när skillnaden sitter djupare än så kan det bli knepigt.

Ett av mina biologiska barn har genomgått åtskilliga tester för att kolla vad som är "felet" för att denne har svårt att passa in. Två år tog utredningarna och bara för man förstår vad "felet" är behöver det inte betyda att man kan göra så mycket åt det. "Felet" består i att barnet i fråga har skyhögt IQ och resten av oss har det inte. Så vad gör man.

Why is it that dinosaurs always die running?

giffan
2012-05-04, 15:29
#77

#76 Jo fast jag tycker nog det där är skillnad iaf.

Har oxå barn som har svårigheter. Ena pojken tog det lång tid att komma på vad det var med, han har asbergers syndrom… oxå svårt att leva med, men man kan iaf sätta ett finger på olikheterna där…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[Borttaget]
[Borttaget] 
2012-05-04, 15:29
#78

Inlägget är borttaget

Cameo47
2012-05-04, 20:31
#79

Vad i består skillnaden? Ett barn som känner att det inte passar in någonstans behöver ju inte vara adopterad.

Why is it that dinosaurs always die running?

MouIIyo
2012-05-14, 14:32
#80

Jag ska absolut adoptera! Vill verkligen tacka alla de som adopterar och hjälper barn!
Det är otroligt viktigt!


[ceder88]
2012-05-24, 07:12
#81

#79 Nej, det är sant men du måste förstå att det är skillnad på att vara adopterad och inte känna att man passar in. Om du känner att du inte passar in eller att barnen inte passar in så kan man få hjälp så man passar in om barnen har någon sjukdom kan den utredas. Men du kan aldrig göra så att du inte är adopterad, det är en beskrivning av din tillhörighet, det står väl inte i dina papper på migrationsverket att du inte passar in men det står att du är adopterad tro mig. Haha, jag menar inget illa eller så tolka mig inte fel nu, har har rätt att tycka vad de vill.

[ceder88]
2012-05-24, 07:15
#82

Vill tillägga att detta gäller för utlands adopterade, de som är adopterade inom Sverige står det i social akten på socialmyndigheten eller liknande.Vill

giffan
2012-05-24, 07:33
#83

#81 Tack! Du beskrev det jag inte kunde beskriva… Precis så menar jag ju.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Cameo47
2012-05-25, 09:41
#84

#79 Det finns ingen hjälp att få om man verkligen är annorlunda. Ett utlandsadopterat barn ser annorlunda ut men är i grund och botten som alla andra barn. Ett barn som verkligen är annorlunda har mycket svårt att passa in. Sociala olikheter som ADHD kan ev medicineras. Asbergers kan få hjälp och gå i specialklasser och skolor. Barn som inte har någon psykosocial bokstavskombination, utan är född med något som gör en myket annorlunda andra barn och aldrig kan komma att passa in i sin åldersgrupp, där finns ingen hjälp att få. Tyvärr är det så att inte alla sortes talanger accepteras. Det är bra om man är superduktig i sport, men är man akademiskt försigkommen blir man mindre populär. Vem vill t ex under en kemilektion labba ihop med en som är mycket yngre?

Why is it that dinosaurs always die running?

[ceder88]
2012-05-25, 10:28
#85

Jag tycker inte att ett barn som bott på barnhem 9 år och sen blir adopterad inte är samma i grunden som icke adopterade. Du mnear alltså då att barn soldater i afrika som krigat sedan de var små barn och blir adopterade är samma i grunden som icke adopterade eller? jag förstår inte ditt resonemang riktigt men. Jag tycker inte att ha talang och vara adopterad riktigt hör ihop för adopterad är individen det handlar om ju. Och inte hur bra man är i skolan.

Cameo47
2012-05-26, 19:35
#86

Jag menar att i grund och botten är alla barn rätt lika, oavsett ursprung och händelser. Har man en mental abnormalitet är man annorlunda. Hjälp finns för de med bokstavskombinationer, men de kommer alltid att vara annorlunda.

Att ha en annan bakgrund, som t ex vistelse på barnhem eller fosterbarn osv är en helt annan sak. I grunden, dvs det som finns hos människor utan påverkan från omvärlden, är i stor sett lika hos alla barn.

Why is it that dinosaurs always die running?

giffan
2012-05-27, 07:23
#87

#86 Fast har man psykiska problem från sin uppväxt ska man ju kunna få hjälp från BUP. Så hjälp finns väll egentligen för alla. Bara att är man adopterad och saknar något man egentligen inte vet vad man saknar kan det vara svårare att hjälpa.

Tomheten man har går inte att beskriva, lite som ångest kanske… och det går man med hela tiden antingen man har ett bra liv nu eller inte…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Cameo47
2012-05-31, 23:11
#88

Vad kan BUP göra om problemet inte är psykiskt? Tror att BUP snarare kan hjälpa till om barnet känner en tomhet. Jag tror dessutom inte att adopterade har ensamrätt på det området heller. Alla kan känna en tomhet. Förresten, hur är det med fosterbarn? Ofta blir barn bortlämnade till adoption av ren desperation medan fosterbarn blir bortlämnade/omhändertagna av andra anledningar.

Why is it that dinosaurs always die running?

pinku
2012-06-05, 05:15
#89

Jag kan absolut inte tänka mig att skaffa biologiska barn (skulle jag bli gravid skulle jag göra abort), utan ska det vara så kommer det bli adoption. Men jag ser inte hur vi ska ha råd med det (man kanske kan få banklån för det iofs?). Det troligaste är dock att det inte blir barn alls.

Skurtrasan
2012-06-05, 19:39
#90

om jag inte kunnat få barn själv hade jag nog adopterat. fast skulle varit speciella omständigheter för det dock.

Livet i varje Andetag

Ketang
2012-06-05, 22:51
#91

#89 Nu blir jag nyfiken och kapar kanske tråden lite. Men om du vill ha barn, varför inte biologiska?

pinku
2012-06-06, 00:53
#92

#91 Flera anledningar: Hela graviditeten och födandet äcklar mig. Alltså att själv gå igenom det. Mitt jobb är så tungt att jag inte skulle klara det och vara gravid samtidigt. Jag klarar inte av illamående, och jag vet att det inte behöver vara så illa, men min syster låg och spydde i exakt nio månader, hon kunde knappt lämna lägenheten. Jag kan inte riskera det. 

Bara tanken på att något skulle leva inom mig gör mig rädd och illa berörd. Själva förlossningen ger mig ångest, tanken på smärtan och en massa folk som stirrar på mig när mitt underliv ev. spricker och jag kissar och bajsar på mig. Och att det kan pågå i flera dygn.

Nu är det så att jag inte vill ha barn, det jag menade var att om jag skulle ångra mig skulle jag helt klart hellre adoptera.

giffan
2012-06-06, 06:17
#93

#92 Oj det där låter precis som mig före jag blev med barn..När jag sen blev gravid så glömde jag nästan allt det där.. Och sen är man bara mitt i en förlossning som inte alls blev så som man hade föreställt sig det.

Nu menar jag verkligen inte att du måste skaffa barn, men jag kände igen mig i det du skrev.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Elena-Maria
2012-06-06, 09:42
#94

#89 Nu har du sagt något som provocerar mer än någonting annat. Jag har dessutom märkt att det oftast är kvinnor som tar mest illa vid sej när man säger att man valt att inte skaffa barn. Jag har haft diskussionen många gånger, har slutat med det eftersom folk ska omvända en hela tiden. En del kan helt enkelt inte acceptera att det inte är för alla, och att det inte är allas dröm/vilja etc. Jag förklarade tidigt för min nyvarande sambo att några biologiska barn kan jag inte ge, det finns inte i min värld. Vi ska adoptera när det blir dags för oss.

Fred och god växt!

pinku
2012-06-06, 19:35
#95

#93 Jo det är många som har sagt till mig att det blir annorlunda när man väl blir gravid, men jag blev det av misstag för ca två år sedan, och det fanns aldrig i min föreställningsvärld att behålla det. Jag har aldrig blivit så rädd och förskräckt i hela mitt liv som när jag blev gravid, det var fruktansvärt. #94 Jo jag har märkt att många blir provocerade. De tycker inte att jag har en tillräckligt bra skäl osv. Det kan vara svårt att förklara, men det borde räcka med att man INTE VILL. men de flesta brukar bara klappa mig på huvudet och säga att jag kommer ändra mig. Och det kanske jag gör, det är ju svårt att veta.

Elena-Maria
2012-06-06, 20:16
#96

#95 De är de värsta, som säger "Du ändrar dej snart". Jag vill bara banka deras huvud i väggen. Så respektlöst tycker jag. De vet ju inte vad man har för själ i grunden. Annars får man höra hur egositisk man är. Visst, kanske det, men att ha ett barn som växer i ens kropp medan man avskyr det och känner ångest och avsmak, det är inte vad jag kallar en lämplig miljö, är säker på att sånt påverkar foster negativt.  Tycker dessutom att viljan att ha biologiska barn för att man vill se sej själv i dem, lämna efter sej nåt och så vidare är minst lika egoistiskt.

Bara för att normen är att skaffa barn betyder det inte att alla vill eller måste följa den.

Fred och god växt!

pinku
2012-06-06, 23:31
#97

#96 Ja de som säger att det är egoistiskt att inte skaffa biologiska barn förstår jag mig inte alls på. För mig är det, som du säger, egoistiskt att skaffa barn. Jag menar ett icke-existerade foster har ingen vilja att födas, så man kan inte säga att man skaffar barn för deras skull. Förklarar kanske lite illa…

Däremot kan jag tycka att det är mindre egoistiskt att adoptera. Där har vi ett barn som redan existerar och behöver någon som tar hand om honom/henne.

Upp till toppen