Klart han svarar!!! Fan vad modig du är!!!

Vad härligt att kunna få kontakt sådär. Jag säger jua tt FB är bra!

Grattis förresten, och hoppas vi får veta hur det går. Bor ni långt från varandra?

Tack för att du skriver att jag är modig. Själv känner jag mig lite fånig just nu. Han har ännu inte svarat. Jag försöker intala mig att han inte är inne på Fb särskilt ofta, inte är bra på engelska alternativt att han funderar på om han ska berätta för sin familj eller något annat. I själva verket kanske det är så att han fått kalla fötter och inte kommer höra av sig alls. Om det nu skulle vara så så har jag ialla fall ett foto på honom och lite värdelöst vetande såsom att han föder upp hästar och mufflonfår, är fd revisor och att han talar bulgariska (!!!)

Av och till sitter jag och granskar hans foto. Jag försöker hitta utseendemässiga likheter och har väl kommit fram till några 8-)

Om han nu hör av sig igen så har jag funderat på vad jag skulle vilja fråga honom. Mitt huvud är helt blankt. Jag kommer inte på något. det är klart att jag skulle vilja veta om han har några ärftliga sjukdomar i släkten men något mer spännande än så borde man väl fråga. Men vad??? Vad skulle du fråga??

För att svara på din fråga om vi bor långt ifrån varandra så bor jag i Stockholm och han i Tyskland. Om han nu skulle svara och inte fattar ett ord engelska så har jag klara problem. Två års tyska i bagaget gör mig inte direkt till någon klippa på kommunikation..vi får väl se hur det går..

Språket är nog det minsta bekymmret antar jag. jag är säker på att det finns folk här på iFokus som kan hjälpa dig att översätta om du behöver hjälp med det.

Modig tycker jag verkligen att du är… men jösses vad spännande!

Hästar: e det något du har som intresse? För där har ju jag funderat på vart jag har fått mitt häst intresse från, kan det ärvas så tro?

Om jag skulle få kontakt med min pappa, så skulle jag vilja att han berättade hur det gick till när han träffade min mamma och varför det blev som det blev.

Sen skulle jag ju vilja veta vad han har för familj nu? ev flera barn? Om han har funderat något över mig, och vad han har tänkt isåfall.

Vad han har mera för intressen och självklart om han ville träffas!

Det är nog det jag kom på nu att jag skulle vilja veta om det var möjligt… sen såklart sjukdommar och lite sånt..

Hoppas hoppas han svarar!! Jag håller alla tummar jag har!

Otroligt spännande!! Har han svarat än? Hur går det?

Åh! Håller tummarna för det Bästa!

Hej!

Det har varit helt tyst ända tills idag. Två oerhört långa meddelande låg från hans systerdotter dvs min biologiska kusin. Tydligen så talar han inte engelska utan han hade anförtrott sig åt systerdottern. Jag kan säga att det har blivit en helt otroligt spännande och rörande historia av det hela. Min kusin är eld och lågor över att ha fått kontakt med mig och enligt henne även min pappa. Hon citerade honom så här: Någon däruppe vill mig gott. Nu har våra vägar äntligen korsats"

Kusinen berättade att jag är oerhört lik min pappas tre systrar och att han är otroligt "uppspelt och engagerad" och de vill gärna träffa mig. Helt plötsligt när jag läste hennes mejl så fick jag ett lugn som jag inte har haft tidigare. Faktiskt så känns det tryggt trots att jag inte träffat någon av dem. Det visar sig att jag har en lillebror som är ett år yngre än jag. Bara det gör att jag blev glad!

Det mindre roligare är att min pappa har lungcancer. Kanske finns det en mening med det mesta i livet. Hur kommer det sig att vi får kontakt just nu? Vem vet, om ett år hade det kanske varit för sent. Hur det än slutar så är jag glad över att veta hur han ser ut och faktiskt få en bekräftelse. Är det enbart bekräftelsen vi är ute efter???? 

Förlåt ett osammanhängande och vimsigt meddelande. Tankar och känslor rusar…..

#5 Jag tycker det låter härligt! Hoppas vi får veta hur det går i fortsättningen.

Idag har kusinen berättat hur det gick till när jag föddes och adopterades bort. Vilken känsla det var att få veta…i brist på bättre ord säger jag wow. Fick också veta att jag på min pappas sida har inte bara en lillebror utan två äldre systrar, 7 farbröder och fastrar, 18 kusiner med respektive + barn. Kusinen säger helt glatt: du har en stor familj och vi hälsar dig välkommen och väntar på dig. Trodde jag skulle trilla av stolen. Kan det vara sant det här???????

Kusinen berättade att hon var bortbjuden på middag i gårkväll och att min pappa visste om det. Trots detta så hade han ringt ett flertal tillfällen på hennes mobil och frågat om jag hört av mig och han ville prata med mig.

Det gjorde mig glad att hon bad mig nu ta ställning till om jag vill ha direkt kontakt med min pappa eller inte. Hon sa att han är så upprymd att hon inte vill att han ska bli besviken. Vill jag ha kontakt så är det bara ha låta allt fortsätta, vill jag inte så kommer hon att dämpa hans entusiasm.

Hur kan jag säga nej???

#7 Jag ryser verkligen när jag läser det du skriver!! Jösses! Go for it! säger jag bara. Vad roligt hoppas att det blir ett bra möte när ni kommer så långt!

Ikväll har vi mejlat till varandra. Tro mig! Det här var bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Han har berättat hela historien om hur det gick till när jag blev bortadopterad.

I mejlet formulerade han sig så här: jag trodde att min förmåga till att gråta hade försvunnit för många år sedan. Nu gråter jag floder av lycka. Jag har fått mitt barn tillbaka - barnet jag kämpade för för 40 år sedan. Jag kämpade och förlorade, ingen kunde tänka sig en ensamstående far 1970. Tänk om de då haft förståelsen man har nu….då hade jag inte förlorat dess 40 år med dig.

Kusinen skrev också til mig i kväll och sa att det ikväll går det en stolt far i Tyskland som gråter tårar av glädje.

Jag är upprymd, tacksam och lycklig. det här har blivit bättre än jag någonsin kunnat hoppas på!!!!!

#9 Oj vad jag ryser av det du skriver… det är ju jätte härligt! Hoppas ni kan ta igen lite av den tiden ni missat!

Bortsett från det sentimenala och känslomässiga i det hela så måste jag säga att den där familjen verkligen bjuder på sig själva. De sitter och scannar in foton från 1930 fram till nu och skickar till mig. De berättar när alla fastrar och andra var och var de  födda, vad de ingifta kvinnorna hette som ogifta, hur många barn, olyckliga äktenskap samt annat smått och gott.

På något vis känns det som om jag måste försöka ta in allt på rekordfart - tänk om de alla försvinner och ångrar kontakten!?

#11 Fast om de mailar till dig så har du ju alla möjligheter att spara och sen kunna läsa i lugn och ro, jäåtte bra ju.

Jag hoppas verkligen att det kommer bli bra och vad roligt att du berättar här.

Nu håller vi på att bestämma datum när jag ska komma ner. Alla ska ses hemma hos kusinen.

Men så plötsligt sätter min pappa ner foten och säger att visst kan ni vara med - en stund men sen ska ni åka. Då är det bara min dotter och jag som ska umgås. Vi har 40 år att ta igen och det finns saker vi behöver säga till varandra som inte angår någon annan. Han vill visa sin hembygd (Heimat)där han växte upp, där han bor nu och han vill göra det ensam med mig. Det går inte att beskriva de känslor jag har nu. Att skriva till sin pappa och få svar, att han skriver om sina känslor och att få se orden " Min käraste dotter" " Sov gott, min dotter  - jag är så lycklig över att du är tillbaka i mitt liv. Jag omfamnar dig i mina tankar, Din far" så otroligt lycklig.

Å, vad jag önskar att alla som längtar och hoppas på något sådant här, ska få uppleva det. Det är mäktigt!

#13 Å vad jag blir glad för dig! Härligt.

Hoppas ni snart kan ses.

#13 Så fina ord han skriver. :) Vad roligt för dig. :)

På lördag åker jag…han möter mig på Hamburgs flygplats. Gulp!

#16 Men jösses!!! Vad härligt GO GO GO!!

Håller alla tummar och tår att det blir bra!

Tack snälla, jag är så nervös så jag vet inte hur jag ska få ur mig ett enda vettigt ord. Hur kommer de första minuterna bli??

Andas djupt så ska det nog gå bra.

NU har jag träffat honom. Och det var den bästa uypplevelsen i mitt liv. Vilken underbar person. Det låter som en klyscha men vi blev "förälskade" i varandra på en gång. Jag kände verkligen att det här är min pappa och han att jag är hans dotter.

Nu ringer vi Varandra flera gånger om dagen, mejlar och smsar. Han son och min halbror är inte lika förtjust kan jag säga. men det kanske kommer, vet vet?

#20 Härligt!

Suttit å läst allt nu å gråter, av lycka för dig.  Vad modigt gjort av dig å sä härligt d blev!

Har inte tagit kontakt med mina föräldrar än, har väl inte riktigt vågat…  Har en pappa i England som nog inte vet om min existens och en mamma som bor ca 20 mil bort med ny man å 3 döttrar. Har faktiskt inte funderat på att använda fb till detta men ska nog ta tag i saken å kolla upp… Om ja vågar vara lika modig som dig, d återstår att se..

Har läst men inte skrivit tidigare, känner igen den enorma kärleken o. glädjen du skriver om Alexa.

Jag har själv kännt den o. önskar att vi alla, som önskar det, kunde få vara med om detta stora.. ja näst intill underverk.

Det är verkligen underbart och det har till och med blivit bättre. Min bror fanns inte tidigar på facebook men la upp en profil efter jag var på mitt första besök i Tyskland. det första han gjorde var att skicka en vänförfrågan och självklart acceptrade jag. Vi fick en bra kontakt och jag var för två veckor sedan på mitt andra besök i Tyskland. Det var planerat att jag skulle bo hos min kusin och träffa min bror två dagar senare. En halvtimme fter att jag landat ringde telefonen. Min bror sa till mig att han inte kunda vänta tills när vi skulle ses. -Kan du inte komma hit?? Eh, jovistt och en timme snare var jag där. Vilken kille! jag gillade honom så fort jag såg honom. Och sen satt vi där i soffan, bredvid varandra och fnissade som små skolbarn. Åkte efter en timme vidare till kusinen. Skulle totalt bo hos henne i tre dagar men min bror ringde och frågade om jag sista dagen inte kunde bo hos honom. Visst!! Så jag fick sista dygnet med honom och hans fru.

Men..vet ni vad han gjorde…?? -Nu ska vi åka på en tur, sa han. Jaha, vad ska vi se?? Vänta! Ok, helt plötsligt befann vi oss på något slags medborgarkontor. han frågde efter min mammas namn. En timme hade vi hennes nya namn och adress. Brorsan sa, hopp in i bilen, nu åker vi. Vi stod med bilen utanför hennes hus och tittade. jag vågade inte ringa på men jag har fått se hennes hus!!! Bara det! Så nu har jag skrivit ett brev till henne och hoppas naturligtvis få svar - positivt svar. Den tacksamhet jag känner gentemot min bror går inte att beskriva. Vilken underbar bror!! Och om två veckor kommer han hit för att bo hos mig i en vecka….liver är got!!

#24 Det här låter nästan för bra för att vara sant…

Visst gör det…men ännu inget svar från min biomamma

Vilken underbar historia! Jag känner mig så berörd ända in i hjärtat.

Själv har jag adopterat en liten flicka från Kina och hon kommer aldrig att få reda på sin biologiska föräldrar…

kram och fortsatt lycka till!!!

#27 Har ni inga upplysningar alls?? Om ni har det, även om det känns som det inte spelar någon roll just nu så kan minsta lilla upplysning lyfta hennes vardag framöver…

Jag har levt länge på att kunna fantisera om min mamma bara av att jag vet namnet..

I Kina är det förbjudet att lämna bort barn. Att ge sig tillkänna innebär därmed straff. Vår dotter föddes med läpp-, käk- och gomspalt (som nu är opererat här i Sverige) föräldrarna hade säkert inte råd med operationerna. Vi vet bara vilket sjukhus hon lämnades till och vilken barnhem hon bodde på, fast vi inte fick besöka det.

Hennes kinesiska namn fick hon på barnhemmet.

Jag hoppas för hennes skull att hon inte kommer att fundera så mycket på detta. Hon är så liten ännu. Om hon vill ska vi såklart åka dit, men det återstår att se.

Nu njuter jag av att se henne växa upp. Hon har precis haft födelsedagskalas!

kram till er alla

#29 Fast bara att få veta det du berättar här är nog bra nog att stilla sina funderingar med. Bättre att veta att det INTE går än att det KANSKE går, så fort man har en minsta tanke om hopp att hitta så grubblar man.

Härligt med kalas… och härligt att se barn växa upp.

Hej!! Alla!!! Vilken härlig resa du gjort o visst e du modig som tog kontakt med dina biologiska föräldrar…har själv en son som vi adopterade -90…han var då 2 år…han har alltid vetat om att han e adopterad…vi har sagt att han gärna får läsa sina papper…men där får vi kalla handen…han säger alltid mamma jag älskar er !! o vill inte ha några andra föräldrar ni har bara varit det bästa för mig!!! han vet om att hans föräldrar lever o har 6 syskon till….men vad göra när han INTE ens vill läsa sina papper….visst e vi tacksamma att han älskar oss så mycket…men jag/vi tror trots det att man behöver sina rötter???? kanske det kommer en vacker dag!!!!??? jag glädjer mig åt att du har fått denna chansen att lära känna din biologiska föräldrar….KRAM…

#31 Där vill jag ge dig en varning eller hur man ska säga. Att han inte vill veta något kan betyda att han känner sig sviken. Inget jag egentligen vet något om, men min bror va sån.

Med hans adoption fanns uppgifter, som han aldrig ville läsa. Med min adoption fanns inget.. och jag ville veta.

Min bror sa till mig flera gånger att då hans bio föräldrar valt att lämna bort honom så svek de han, och då ville han aldrig ha med dom att göra…

Så på något sätt tror jag att ett nekande kan vara farligt

Hej!!! gifflan!!!  har du något råd att ge oss ???? i denna fråga???…ska vi trots allt prata om hans biologiska föräldrar o syskon ??? eller inte???…tycker att det är jätte svårt då han bara går när vi tar upp detta med hans biologiska föräldrar!!! har även sagt att om han vill kan vi följa med till hans hemland o träffa föräldrarna…det svar jag fick går inte att skriva här!!! han säger precis som din bror att ville dom inte ha mig då…varför ska jag då vilja träffa dom nu????har försökt att prata om hur hans föräldrars situation var då???? det vill han inte höra på???? säger bara att skulle jag blivit kvar där i mitt födelseland  hade jag nog levt på gatan!!! känner sorg i moders hjärtat av detta…

#33 Nej jag har nog inga råd egentligen att ge, men någonstans så tror jag inte att han menar det  han säger. Jag vet bara hur min bror var… och han mådde inte bra egentligen.

Det var nog inte så många andra som visste hur han kände, men till mig sa han en del.. inte allt men en del iaf.

Vet inte om det är lika för alla, men jag fick bara en klump i magen och kände att jag ville tala om. Kanske ni som föräldrar ska vända er till någon som kan ge råd. Han är ju i en mitten ålder eller hur man ska säga åxå.

Hur ser han på livet i övrigt? Vill han skaffa familj? Det ville inte min bror. Och så snart någon kom han nära nog så avslutade han. Han var för rädd att det skulle bli fel… och det grundade i hur han själv har känt hela livet.

Nu måste det inte vara lika, men beskrivningen låter lika tycker jag.

Hej!!! Giffan!!! han har varit förlovad med samma tjej i nästan 8 år för 3 dagar sedan bröt dom den o flyttade isär…efter 2 års sambo….han vill jätte gärna ha barn o är så kärleksfull vet inte om hur han mår…hoppas att han mår bra…förutan att det just nu är svårt…han har alltid kommit till oss om det har varit något…även så nu!!!! han säger alltid att jag( han ) passar så bra in i familjen då han faktiskt är mycket lik sin adoptiv pappa till utseendet!!!! min Far är så mörk o har svart hår o bruna ögon…så alla har alltid trott att han är våran…en del säger men gud vad du e lik din pappa…kanske det beror på det!!! att han känner en tillhörighet med oss?????

Jag hoppas verkligen att allt blir till det bästa. alla kanske inte har behov av att veta något om sitt ursprung. jag har tänkt så många gånger. att hade ingen sagt något så skulle jag verkligen tro att mina föräldrar var mina biologiska. jag är nämligen oxå väldigt lik min adoptiv pappa.