Jag själv anser mig vädigt olik mina adoptivföräldrar vad gäller det mesta.
Värderar helt olika saker i livet, tycker om helt olika saker.
Förstår inte riktigt hur man kan vara så olika trots att man ändå är uppvuxen och uppfostrad av dessa människor.
Borde man inte dela ganska många värderingar och tankar kring livet då?!
Eller är det bara jag som är/känner såhär?

Jag hade absolut inget gemensamt eller likt med mina adoptivföräldrar. Men det var faktiskt någon som tyckte jag var lik min adoptivmor konstigt nog.

När jag träffade mina biologiska så såg jag och andra hur lika vi var både till sätt och utseende trots att vi aldrig träffats tidigare

Min dotter och hennes pappa säger att jag är "snuskigt, äckligt lik" min biologiska mamma. Vill inte vara det för jag tycker inte alls om henne

Jag har någ fått många "präglade" likheter av mina adoptivföräldrar. På många kort som liten och när man jämnför med min adoptivpappa som liten så tycker iaf jag att vi är mkt lika på bilderna. Om det är inbillning vet jag inte.

Har ju tyvärr aldrig träffat mina biologiska föräldrar, så jag vet inte om jag kan vara lik dem på något sätt.

mamma; har fått höra att jag går som henne. vi gillar inte att laga mat. har samma sätt att bråka/disskutera på. lika envisa. vi tänker ofta att nu ska jag ringa, när den andra gör de. jag är bara max 5 cm länge än henne.

pappa; vi har båda svart hår. typ annars är vi ganska natt och dag.

*puttar upp*

Hej! Kände för att skriva av mig lite. Känner också att jag inte fått några likheter av mina ad föräldrar. Självklart så präglas man av de man växer upp med, men ändå finns det skrämmande många likheter med de bi föräldrar man har.

Konstigt, men så är det nog. Gener kallas det för!

Gener… ja, men när man inte träffat sina bio föräldrar, så vet man ju inte vad man har i generna från dem. Jag älskar hästar och lever för mina djur… undrar om det kan komma från mina bio föräldrar?

ja, mitt utseende är precis efter min biologiska mor! vi är lika kortväxta o har samma lätthet att få extra hull!! så det vet jag var det kommer ifrån. annars kan jag inte säga hur lik varann vi är i sättet, det vet jag alldels för lite om. hon vill ju inte ha kontakt, så jag kan ta reda på det…

men en annan sak är ju att hon är finska o hon pratar endast finska! det kan kännas konstigt, då jag är uppvuxen i en finlandssvensk familj som bott i österbotten, där svenskan varit majoriteten.

men kan ju prata finska, men inte så flytande som hon. det kan ju kännas väldigt konstigt.

#8 Ja det där med språket måste göra att man inte känner likhet med sin förälder. Om jag skulle träffa min mamma, skulle jag nog få rätt svårt, även om jag lärt engelska i skolan så blir det nog svårt med hennes amerikanska…

Brukar inte rösten vara lik adoptivföräldrarnas? Jag känner två adopterade, och den ena låter precis som sin mamma. Den andra har annan dialekt än föräldrarna, så det är inte lika påtagligt, men nog liknar hans röst adoptivpappans.

Måste rätta det där, jag känner fler än två adopterade, men bara två som jag känner föräldrarna till också!

Kan inte vara mer olik mina a-föräldrar än vad jag var/är..

Helt olika begåvningar, intressen och värderingar.

När jag träffade mina biologiska syskon så blev de alldeles till sig över hur lik jag är vår mor - korten på henne var som att se mig själv i spegeln. Min konstnärlighet är helt klart ett arv därifrån den med.

Likaså var min mor en djupt troende kvinna, som jag.

Min och mina döttrars alt kommer också därifrån, min syster låter också så även om hon inte alls är lik mig till utseendet.. det är däremot vår bror<3.

Jag kunde inte komma längre ifrån min matematiskt lagda mamma och min sportintresserade pappa.. vilkas mörkröda värderingar ger dåligt utrymme för en närhet till Gud..  missmatch from h*ll brukar jag kalla det.

Det finns inga likheter alls vad det gäller mig o mina adoptiv föräldrar men funderar mkt på vad jag har för likheter med mina biologiska föräldrar,jag e tacksam för att jag blev adopterad pga hemma situationen i mitt biologiska hem.jag hadde velat bo med mina biologiska föräldrar men tyvär var det inte möjlit.i min uppväxt var jag bitter o sur o förstod inte hur min egen mamma kunde adoptera bort mig men nu när jag fått egna barn förstår jag och ser att hon gjorde det av kärlek för hon ville mitt bästa. förut ville jag söka upp mina biologiska föräldrar men nu känner jag att jag funnit mig i det hela och har ingen längtan av att träffa dem. Men det vore roligt om dom ville söka upp mig.kram

jag och min mamma (då hon var ensamstående adoptivförälder) är inte så lika till utseendet, då hon är svensk och jag är adopterad från thailand. men vi är himla lika till sättet, men då vi har umgåtts mycket med min kusin och hennes man under uppväxten så är jag även väldigt lik min kusin. fast både släkt och vänner brukar säga att jag verkligen är min mors dotter, vilket jag ser väldigt positivt. vi har mycket gemensamma intressen och gör mycket saker ihop, dock så är hon inte lika intresserad av djur som mig. men hon har blivit tvungen att lära sig att handskas med hästar (som hon tycker är lite läskiga) iom att jag ridit hela livet och äger 3 egna.

Visst är jag präglad av den familj, miljö och de människor som jag är uppväxt med men till läggning och personlighet är min adoptivmor och jag helt olika. Omgivningen säger ofta att jag och min mamma är lika till utseendet, då tittar vi på varandra och ler.

Innan jag träffade mina biologiska föräldrar hade jag alltid en känsla av att jag inte hörde till den familj jag är uppvuxen i. Har haft ett väldigt kärleksfull uppväxt, inte saknat någonting men ändå så fanns alltid den där känslan i bakgrunden.

När jag träffade min biologiska mamma så inträffade det , mer än en gång, att jag upptäckte att vi "tänkte lika" och att jag kunde avsluta den mening hon just sa. Vi delade tankesätt, värderingar och resonerade på liknande sätt! När jag var med om detta första gången så kändes det i hela kroppen. Någonting blev tillfredsställt genast och absolut. Den sista puzzelbiten föll på plats. Känslan av total helhet. Det var detta jag saknat hela min uppväxt. Att kunna identifiera mig fullt ut med en vuxen i min omgivning.