Jag är ju inte adopterad, men vill se vad ni andra tycker då jag tänkt adoptera själv i framtiden.

är adoptivförälder och ser mina barn som mina barn som jag delar med deras biologiska föräldrar.

Adoptivbarn ska aldrig behöva vara tacksamma att de adopterats bort. Även om det är det svåraste beslutet deras biologiska föräldrar tvingats ta i hela sitt liv.

#2 Håller helt och hållet med dig. Till 100%. Tänker att det kanske finns barn som adopterats bort som hellre velat stanna hos de biologiska. Träffade en kvinna som hävdade det en gång. Så jag undrar om det är vanligt.

Jag hade ju troligen inte levt om jag inte blivit bort adopterad.  Men ibland undrar jag óm det kanske hade varit bäst så.

Det man inte skulle veta om, om man inte blivit född, det skulle jag heller inte sakna.

Så många som säger: men tänk, nu har du dina barn och allt… Jaa men skulle jag aldrig blivit född skulle jag inte ha det och inget att jämnföra med.

Men på andra sidan så älskar jag mitt liv, och vill inte byta det en sekund.

Och på andra sidan i mina fantasier så har min mamma en ranch med massa hästar i värmen i florida, och det skulle jag knappast tacka nej till..

Så det där beror nog så på vad man e på för dag.

Idag vill jag gärna vara adopterad och leva mitt liv här MEN jag skulle gärna vilja ha min mamma med mig.

jag är tacksam för att jag adopterats och det är inget jag skäms över! Jag hade haft det svårare och kanske inte fått allt som jag behövt (alltså inte mobil etc)

I och med att det bara var 3 alternativ i din omröstning och ingen igentligen passade, så tog jag den som var mest aktuell, alternativ 2.

Jag är adopterad, och har väldigt starka negativa känslor kring adoption som det ser ut idag. Har alltid varit emot det, dock kan jag se fördelarna med.

Jag har ofta fått frågan varför jag är emot adoption och speciellt då jag är detta själv. Svaret är enkelt, jag ser det som en legal handel av barn.

Har även fått frågan om jag själv skulle kunna tänka mig att adoptera om det skulle visa sig att jag eller min partner inte skulle kunna få biologiska barn, och där är svaret ett bestämt nej.

Jag ska försöka förklara lite djupare när jag hinner, nu är det dags att åka hemmåt för dagen.

//Zung Kyu Per Mattias Strömberg

#6 Ja utveckla gärna. låter intressant tycker jag.

Ok, här kommer förhoppningsvis en förståerlig förklaring till varför jag känner som jag gör. Jag ber redan nu om ursäkt för eventuella tå-trampningar eller dylikt, det jag skriver är mina privata åsikter och tankar och har inte någon som helst vetenskaplig grund.

Jag är, som jag skrivit innan, emot adoption och ser detta som en legal form av människo-/barnhandel. För hur jag än räknar, kan jag inte förstå hur en adoption kan kosta så mycket som den gör. Visst, jag är fullt på det klara med att adoptera kostar pengar, rättegångskostnader, resekostnader, utredningskostnader osv. Men det går inte ihop, i mitt huvud, hur det kan kosta så MYCKET.

Jag är inte blåögd och tror att alla adopterade barn aldrig kommer fråga om ursprung och varför osv, för det kommer alltid komma en dag när frågorna poppar upp. Hos vissa så är dessa frågor starkare och hos andra så blir det en axelryckning och man går vidare i livet. Men hos de som känner att de vill ha svar på sina frågor, där är det inte mycket som kan hjälpa till. Adoptiv-föräldrarna har största ansvaret att svara på dessa frågor och/eller att hjälpa till att ta reda på svaren i den utsträckning det går. Många adoptiv-föräldrar gör detta, på ett utomordentligt sätt. Svaren kanske inte alltid är jättelätta att berätta, vissa svar måste vänta tills barnet blir äldre, andra går att svara på tidigare. Dock finns det vissa adoptiv-föräldrar som inte svarar på frågorna, mina adoptiv-föräldrar hamnar under denna kategorin. Tar man beslutet att adoptera, då ska man i mina ögon även ta med i beräkningen att det kan komma väldigt jobbiga frågor, frågor som det tjatas om, frågor som är känsliga osv, dock är det frågor som MÅSTE besvaras.

Jag fick till svar att jag inte skulle ställa såna frågor, och om jag nu skulle göra det så fick det vänta tills jag var äldre. Jag blev äldre, jag ställde frågorna, fick till svar att jag ska vara tacksam för att jag blev adopterad och inte fråga så mycket. Fortsatte att fråga, började fråga myndigheter och allt möjligt, sökte svar helt enkelt.

Är du adoptiv-förälder så finns det olika instanser du kan gå till för att få stöd och hjälp med frågor eller mår dåligt av situationen, är du adoptivbarn så finns BUP, skolsyster/kurator och andra adopterade om du mår dåligt. Att en skolsyster, eller psykolog på BUP sitter och säger "jag vet hur du känner" är ett slag i ansiktet. Men det är ok, för officiellt enligt olika undersökningar bland statliga myndigheter så mår alla internationellt adopterade barn/vuxna bra. Ingen har några frågor, och har de frågor så har de blivit besvarade. Så där är det stopp. Väljer ett land att stödja internationella adoptioner så ska de även lägga upp handlingsplaner för hur de ska agera när det går fel. Sverige har gjort detta, de hänvisar till psykiatri-vården.

Varför ska man adoptera internationellt? Ja, du "räddar" antagligen livet på en liten flicka eller pojk från att leva ett liv i misär/prostitution/barnarbete osv osv till ett liv i ett välutvecklat, välmående land där allt är guld och gröna skogar. Kan du som adoptiv-förälder verkligen garantera att det är så? Att barnet du adopterat verkligen blev räddat? Svaret är enkelt, i alla fall i mina ögon sett, nej. Visst, barnet kanske inte skulle få det materiellt lika bra som i ett väst land, det skulle kanske inte få samma utbildning, kanske inte samma möjligheter, kanske inte… Men kanske skulle det få det? Tänkt på det?

Finns det inte några barn i Sverige som är utsatta? Föräldrarlösa? Visst, ni kanske inte kan adoptera barnet, då Sverige har ett för lågt invånarantal så risken att barnet ska springa på sina biologiska föräldrar är för hög för att inhemsk adoption ska stödjas, men man kan bli fosterfamilj, stödfamilj, kontaktfamilj… Detta innebär att ni "räddar" ett barn ändå OCH ni får bidrag/ersättning för detta.

Så länge det finns barn inom det egna landets gränser som far illa, så borde inte internationell adoption tillåtas enligt mig.

Ett internationellt adopterat barn kan vara svensk i sättet, i det sociala spelet, i sitt namn och i sitt språk. Men det kommer aldrig bli betraktat som "hel-svenskt" när det kommer till kritan. Det kan vara utseendet - att man är adopterad från ett icke-kakausiskt land, eller det kan vara en sån liten sak som "födelsestad/födelseland".

Jag har aldrig känt mig hemma i Sverige. Jag är rotlös. Jag vet att jag skulle känna mig lika rotlös och främmande om jag flyttade tillbaka till mitt biologiska land, då jag har ett svenskt sätt att föra mig på, ett svenskt namn, svenska värderingar och ser mig själv som svensk. Tills jag tittar mig i spegeln och ser min spegelbild. Då ser jag en koreansk man.

Nu blev detta kanske inte världens bästa argumentation för varför jag är emot adoption. Jag ber än en gång om ursäkt om jag trampat någon på eventuella tår eller liknande. Dock håller jag fast vid att internationell adoption är en legal form av barn/människohandel.

#8 Intressant läsning. Fick ditt PM och återkommer på mail till dig.

Vill bara kasta in lite fakta i detta kring inhemska adoptioner. Per år adopteras max ca 9 svenska barn inom Sverige. Tror dock att de adopteras av släktingar så ofta som möjligt.

#8 intressant läsning

några synpunkter/funderingar:

Nu tror jag inte att dom som adopterar bara är ute efter att rädda ett barn. Och att jämföra stödhem,kontakt och att vara föräldrar går inte. Det är inte samma sak. Visst barnet kan få bättre kontakt med den familjen men det blir ju inte som om det varit deras eget barn

Sen att du sätter OCH före att man får bidrag, uppfattar jag (kan vara feltolkat), som något som ska locka. att man ska göra det för pengar. det finns undantag men jag tror många vill hjälpa till och inte bryr sig lika mycket om pengar.

hur mycket det kostar är alltid svårt att förstå. för summor på papper och massor med nollor kan vara svåra att förstå.
jag tror att om du jobbar i systemet och ser allt som händer, så kan förståelsen öka.

Undrar också vad helsvenskt är? är min vän med en dansk förälder och en svensk förälder hel svensk?
är man bara hel svensk om man har bara svenskar i flera led bakåt?

Slutligen undrar jag också om du hade haft en annan syn på adoption om dina föräldrar hade varit ett annat stöd för dig. berättat allt, så gott dom kunnat, för dig?
Bara en tanke.

Jag respekterar dina åsikter, men är samtidigt glad för att adoptioner finns och förhoppningsvis kommer att fortsätta

#10 Buffaomini

Jag svarar under varje "stycke" som du skrivit, därav det långa inlägget från mig nedan:

Nu tror jag inte att dom som adopterar bara är ute efter att rädda ett barn. Och att jämföra stödhem,kontakt och att vara föräldrar går inte. Det är inte samma sak. Visst barnet kan få bättre kontakt med den familjen men det blir ju inte som om det varit deras eget barn

Att längtan efter ett ”eget/egna” barn är stark kan jag förstå. Om man nu av olika anledningar inte kan/vill skaffa biologiska barn så är alternativen inte många. Fosterhem, stödhem, kontakthem, jourhem mm är en väg att gå. Visst, man kommer kanske inte känna att det är ens ”egna” barn… Alternativet är då att hosta upp x antal kronor och adoptera. Att sen känna att detta är ens ”egna” barn, bara för att man har adopterat är för mig en gåta hur man kan känna. För rent krasst, barnet är inte mer ”eget” än ett fosterbarn. Barnet har inte mer biologisk anknytning till adoptivföräldrarna än ett fosterbarn/omplaceringsbarn… Här kommer då min åsikt fram, att man köper ett barn när man adopterar. Och har man köpt en vara, så är det i människans natur att känna ett ägarskap över varan. Kan detta vara skälet till att man som adoptivförälder känner att barnet då är ens ”egna”?

Sen att du sätter OCH före att man får bidrag, uppfattar jag (kan vara feltolkat), som något som ska locka. att man ska göra det för pengar. det finns undantag men jag tror många vill hjälpa till och inte bryr sig lika mycket om pengar.

Att jag satte ”OCH” före var tyvärr ett lågvattenmärke från min sida. Då vi lever i ett bidragssamhälle så finns det tyvärr människor som utnyttjar detta för eget vinstintresse.

hur mycket det kostar är alltid svårt att förstå. för summor på papper och massor med nollor kan vara svåra att förstå. jag tror att om du jobbar i systemet och ser allt som händer, så kan förståelsen öka.

Som jag skrev, självklart kostar det pengar att adoptera. Utredningar, löner, administrativa kostnader, rättegångskostnader, resor, visum osv… Men fortfarande är det för höga kostnader enligt min åsikt. Att sedan jobba inom systemet gör det säkert lättare att få en förståelse för hur mycket ett barn ska kosta, självklart är det billigare att adoptera ett barn från ett land som ligger närmare Sverige än från ett land på andra sidan jordklotet – flygbiljetterna kostar ju beroende på avstånd… Men varför ska könet på barnet spela in i kostnaden? Dock, skulle jag jobba inom systemet, då skulle jag även stödja systemet och med den åsikt jag har så vore det en väldig paradox. Och jag skulle inte vara så nöjd med mig själv, för att uttrycka det milt.

Undrar också vad helsvenskt är? är min vän med en dansk förälder och en svensk förälder hel svensk? är man bara hel svensk om man har bara svenskar i flera led bakåt?

Rent lagligt så är man endast helsvensk om man kan uppvisa att man inte haft någon yttre inblandning i släkten 12 generationer bakåt. Detta innebär att, i runda svängar, 2-3% av Sveriges befolkning kan klassas som ”helsvenskar”. Det jag menar med att vara helsvensk är att man talar svenska flytande, har svenska värderingar, ser ut som en stereotypisk ”svensk”. Med stereotypisk svensk menar jag inte blond och blåögd, då det är en väldigt liten % av Sveriges befolkning som verkligen ser ut så naturligt, utan att man har nord-kakausiskt utseende. Sen om man är en blandning av detta, det spelar ingen större roll.

Slutligen undrar jag också om du hade haft en annan syn på adoption om dina föräldrar hade varit ett annat stöd för dig. berättat allt, så gott dom kunnat, för dig? Bara en tanke.

Självklart hade jag med största sannolikhet haft en helt annan syn på adoption om allt hade varit guld och gröna skogar. Då hade jag antagligen varit inne på samma linje som min syster, som också är adopterad och är väldigt positiv till adoption. Fortfarande så håller jag stenhårt på att Sverige bör ha en annan åtgärdsplan för adopterade som mår dåligt pga adoptionen, än att hänvisa till psykiatrin. Har de åtgärdsplaner för adoptivföräldrar inom de olika instanserna och myndigheterna, så ska de även ha det för adopterade.

Jag respekterar dina åsikter, men är samtidigt glad för att adoptioner finns och förhoppningsvis kommer att fortsätta

Och jag respekterar dina åsikter och adoptioner kommer alltid att finnas, så länge det är lönsamt.

Mycket intresant läsning.

Håller fullt med om att det borde finnas någon form för stöd både för de adopterade och de som adopteras… Något att föra vidare och spinna vidare på kanske.

#11 tack för svaren.

Håller med om att det borde finnas mer stöd för adopterade.
för ger inte föräldrarna det, vem ska då göra det? inte alltid så lätt att veta vart man ska söka sig till?

#13 Och säkert inte helt enkelt att adoptera ett barn heller.. Tänk när de e små… då går nog allt okej.. men sen när de börjar förstå… då e det nog svårare.

Vet ju bara själv hur jag växt upp med lögner, har det visat sig nu… Antagligen trodde de att de gjorde det som va bäst, men FAN de enda som vet något lever ju inte nu Varför lixom….

Ibland är ovissheten så svår.

hej :)

jag är själv adopterad i från polen och söker mitt ursprung :)

jag tycker det är en lättnad att komma till swe om man har haft det tuft på tex ett barnhem eller hos sina biologska föärldrar.

jag känner att det är bra att jag kom hit men när jg var 10 år så nämnde mina adoptiv föärldrar att dem ej är mina riktiga föräldrar utan att jag är från ett annat land .

det var på det sättet som gjorde att det snurrade mycket i huvudet på mig och som gjorde att min längtan till mina riktiga föräldrar blev starkare och därför letar jag efter dem i dag :)

men man ska vara glad att bli adopterad om ens biologiska hade några missbruk eller andra problem som gjorde det svårt att ha kvar sitt älskande barn .

men det är från olika personer vad man känner alla tycker ju olika kring detta ämnet men så här känner jag :)

kram

Känns bra att vara adopterad, min "mamma och pappa" är ju inte mina biologiska föräldrar, men dom är mina riktiga, om ni förstår vad bag menar. Jag tänker inte så mycket på att jag är adopterad från Kina, det är nog mest mina klasskompisar som gör det. Frågar, kommenterar osv, jag bryr mig liksom inte så himla mycket ;) /Xia xias.blogg.se

Hej!

Jag är glad över att jag adopterades, vet med säkerhet att jag haft det bättre! Jag har träffat båda mina bioförädrar och förstått att det inte skulle funkat något vidare, min ma var 16 och min pa ville bara festa, träffa andra tjejer och när jag träffade honom för några år sedan sa han till och med till mig att han inte var redo för barn! Suck… han kanske skulle tänkt på det innan han så friskt övade på att göra dom! Min biomamma och jag har dock fin kontakt, ses och hörs så mycket det går trots att vi bor långt ifrån varann. Tråkigt nog har hon aldrig riktigt kunnat gå vidare eller liksom förlåta sig själv för vad hon gjorde. Hon har heller inga andra barn, blev gravid men gjorde tom abort för hon kände att hon inte förtjände att få flera barn. Tråkigt, hon är en underbar människa!!!

Har inte kontakt med mina biologiska föräldrar överhuvud taget, dom gorde det ganska klart vad dom tyckte om att ha barn när dom försökte dränka min äldre bror, söp honnom full med hb och så slog honnom med en stav.

Inte alla föräldrar som vill ha barn eller som borde ha barn.

Klart som adopterad så har man en större chans att gå igenom en identitetskris då man undrar vem man är, om ens liv som man har nu är äkta eller inte.

Jag har inget jag skulle vilja säga till mina bio föräldrar, jag hadde två föräldrar, mamma och pappa.

Nu har jag bara mamma, men dom är mina föräldrar, har känt dom sedan jag var ett år gammal och kommer alltid att vara deras son hur man än vänder och vrider på det.

Kommer mycket väl ihåg när jag satt i min mammas knä och hon berättade för mig att jag var adopterad. Var ungefär 5år och det fick mig att känna mig speciell och utvald. Funderade inte så mycket på detta under min uppväxt men när jag var runt 20år tog jag kontakt med min biologiska mamma.

När jag fick mina söner så väntade jag på att jag skulle vilja lämna bort dem. Ologisk tanke, jag vet men min känsla var att den tanken borde komma, vilket den förstås inte gjorde.

Tog kontakt med min biologiska pappa, mormor och halvsyskon också.

Träffarna med min mormor är de som helade min själ. När jag gick från vår sista träff, innan min mormor dog, hade jag en känsla av att jag flög fram.

Min kära mormor som alltid grät, flera gånger , de gånger vi träffades. Det var hon som inte ville lämna bort mig men som inte hade hälsan nog att få ta hand om mig, då hennes dotter inte förmådde.

Är så otroligt tacksam över att ha fått träffa mitt biologiska ursprung, att de släpte in mig i deras gemenskap, att de öppnade upp och berättade sina historier, min historia, vår gemensamma släkthistoria.