Ok, här kommer förhoppningsvis en förståerlig förklaring till varför jag känner som jag gör. Jag ber redan nu om ursäkt för eventuella tå-trampningar eller dylikt, det jag skriver är mina privata åsikter och tankar och har inte någon som helst vetenskaplig grund.

Jag är, som jag skrivit innan, emot adoption och ser detta som en legal form av människo-/barnhandel. För hur jag än räknar, kan jag inte förstå hur en adoption kan kosta så mycket som den gör. Visst, jag är fullt på det klara med att adoptera kostar pengar, rättegångskostnader, resekostnader, utredningskostnader osv. Men det går inte ihop, i mitt huvud, hur det kan kosta så MYCKET.

Jag är inte blåögd och tror att alla adopterade barn aldrig kommer fråga om ursprung och varför osv, för det kommer alltid komma en dag när frågorna poppar upp. Hos vissa så är dessa frågor starkare och hos andra så blir det en axelryckning och man går vidare i livet. Men hos de som känner att de vill ha svar på sina frågor, där är det inte mycket som kan hjälpa till. Adoptiv-föräldrarna har största ansvaret att svara på dessa frågor och/eller att hjälpa till att ta reda på svaren i den utsträckning det går. Många adoptiv-föräldrar gör detta, på ett utomordentligt sätt. Svaren kanske inte alltid är jättelätta att berätta, vissa svar måste vänta tills barnet blir äldre, andra går att svara på tidigare. Dock finns det vissa adoptiv-föräldrar som inte svarar på frågorna, mina adoptiv-föräldrar hamnar under denna kategorin. Tar man beslutet att adoptera, då ska man i mina ögon även ta med i beräkningen att det kan komma väldigt jobbiga frågor, frågor som det tjatas om, frågor som är känsliga osv, dock är det frågor som MÅSTE besvaras.

Jag fick till svar att jag inte skulle ställa såna frågor, och om jag nu skulle göra det så fick det vänta tills jag var äldre. Jag blev äldre, jag ställde frågorna, fick till svar att jag ska vara tacksam för att jag blev adopterad och inte fråga så mycket. Fortsatte att fråga, började fråga myndigheter och allt möjligt, sökte svar helt enkelt.

Är du adoptiv-förälder så finns det olika instanser du kan gå till för att få stöd och hjälp med frågor eller mår dåligt av situationen, är du adoptivbarn så finns BUP, skolsyster/kurator och andra adopterade om du mår dåligt. Att en skolsyster, eller psykolog på BUP sitter och säger "jag vet hur du känner" är ett slag i ansiktet. Men det är ok, för officiellt enligt olika undersökningar bland statliga myndigheter så mår alla internationellt adopterade barn/vuxna bra. Ingen har några frågor, och har de frågor så har de blivit besvarade. Så där är det stopp. Väljer ett land att stödja internationella adoptioner så ska de även lägga upp handlingsplaner för hur de ska agera när det går fel. Sverige har gjort detta, de hänvisar till psykiatri-vården.

Varför ska man adoptera internationellt? Ja, du "räddar" antagligen livet på en liten flicka eller pojk från att leva ett liv i misär/prostitution/barnarbete osv osv till ett liv i ett välutvecklat, välmående land där allt är guld och gröna skogar. Kan du som adoptiv-förälder verkligen garantera att det är så? Att barnet du adopterat verkligen blev räddat? Svaret är enkelt, i alla fall i mina ögon sett, nej. Visst, barnet kanske inte skulle få det materiellt lika bra som i ett väst land, det skulle kanske inte få samma utbildning, kanske inte samma möjligheter, kanske inte… Men kanske skulle det få det? Tänkt på det?

Finns det inte några barn i Sverige som är utsatta? Föräldrarlösa? Visst, ni kanske inte kan adoptera barnet, då Sverige har ett för lågt invånarantal så risken att barnet ska springa på sina biologiska föräldrar är för hög för att inhemsk adoption ska stödjas, men man kan bli fosterfamilj, stödfamilj, kontaktfamilj… Detta innebär att ni "räddar" ett barn ändå OCH ni får bidrag/ersättning för detta.

Så länge det finns barn inom det egna landets gränser som far illa, så borde inte internationell adoption tillåtas enligt mig.

Ett internationellt adopterat barn kan vara svensk i sättet, i det sociala spelet, i sitt namn och i sitt språk. Men det kommer aldrig bli betraktat som "hel-svenskt" när det kommer till kritan. Det kan vara utseendet - att man är adopterad från ett icke-kakausiskt land, eller det kan vara en sån liten sak som "födelsestad/födelseland".

Jag har aldrig känt mig hemma i Sverige. Jag är rotlös. Jag vet att jag skulle känna mig lika rotlös och främmande om jag flyttade tillbaka till mitt biologiska land, då jag har ett svenskt sätt att föra mig på, ett svenskt namn, svenska värderingar och ser mig själv som svensk. Tills jag tittar mig i spegeln och ser min spegelbild. Då ser jag en koreansk man.

Nu blev detta kanske inte världens bästa argumentation för varför jag är emot adoption. Jag ber än en gång om ursäkt om jag trampat någon på eventuella tår eller liknande. Dock håller jag fast vid att internationell adoption är en legal form av barn/människohandel.

Adopterade

Hur känner ni?