Etikett07-att-söka-sina-rötter
Läst 2981 ggr
elinn
2009-01-08, 20:38

Känslighet

Ni som är adopterade, hur känsligt tycker ni det är när omgivningen ställer frågor till er angående det. Tar ni illa upp, brukar ni inte vilja prata om eller gör det er inget att det ställs frågor till er?

Min sambo (Johan) är adopterad från Sri Lanka och jag har frågat honom några gånger genom åren om han inte är intresserad av att veta vilka hans biologiska föräldrar är. Han säger alltid att han inte bryr sig, att han är glad för att ha fått komma hit för annars hade han inte haft det lätt. Han är helt enkelt inte intresserad och det accepterar och respekterar jag.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över våra barn som vi (förhoppningsvis) kommer att få i framtiden. Jag vill att de ska få veta så mycket som möjligt om sin bakgrund. Inte för att jag vill ersätta Johans adoptivföräldrar eller ge barnen en "riktig" farmor och farfar utan just för vetskapens skull. Att mina barn ska få veta var de kommer ifrån.

// ElinN

giffan
2009-01-08, 22:08
#1

Jag är stolt på något sätt över att jag är adopterad. Jag pratar gärna om det och mig gör det ingenting att någon frågar. Mina barn vet även om att jag kommer från ett annat land och att mina biologiska föräldrar inte kunde ha kvar mig av någon anledning.

Min bror däremot ville aldrig tala om det, han va mycket bitter över att ha blivit sviken av sina föräldrar som han såg det. Jag har alltid velat leta reda på mina föräldrar, mest min mamma då. Men min bror har aldrig velat ens prata med mig om det. Han sa alltid bara att "De har bevisat att de inte ville ha mig och då har de gjort sitt val" Jag har hela tiden sagt att det kan vara vissa omständigheter som gjort att de varit tvugna att lämna bort sitt barn mot sin vilja, och att de kanske skulle bli jätte glada att veta hur han har det. Men han lyssnade aldrig på det.

Det har alltid varit så att han fått mest uppmärksamhet ang våra adoptioner. Antagligen av den enkla anledningen att jag är ljus och han är var mörk. Det är aldrig någon som tror på att jag inte är "ren svensk"

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Cezanne
2009-01-08, 23:46
#2

Kanske väcks hans intresse när han får egna barn? Mångas gör det.

Jag förstår dina tankar, har själv en pappa som aldrig träffade sin pappa och alltså har jag inte träffat min farfar. Jag tog aldrig kontakt med honom av respekt för min pappa och det känns fortfarande som att jag gjorde rätt även fast min farfar är död sedan många år. Respekten för min pappa var viktigare än att få träffa 25% av mitt biologiska ursprung.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Salama
2009-01-09, 00:14
#3

Jag är adopterad och har med åren blivit mer och mer känslig. Eller så har jag alltid varit det men det är nu vid 23 års ålder som jag kan erkänna det för mig själv och för andra. Har hela mitt liv känt mig övergiven occ lider av svår separationsånget vilket jag tror att många som är adopterade gör.

Har bara hållit god min när någon frågat mig frågor.

Men alla är vi olika.

giffan
2009-01-09, 09:35
#4

#3 Tycker du det är jobbigt att de frågar?

Många gånger när jag ser familjer där det ser ut som barnen är adopterade vill jag fråga, jag är ju så nyfiken… men jag vågar sällan för att jag är rädd för att de ska tycka att det är jobbigt.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Salama
2009-01-09, 11:37
#5

Om jag säger så här, när jag växte upp så mådde jag väldigt dåligt och jag visste inte varför. När folk frågade vart jag kom ifrån så självklart höll jag glad min och svarade utan att verka störd, men jag vet att omedvetet så mådde jag dåligt av att vara annorlunda. Och att aldrig kunna smälta in.

giffan
2009-01-09, 13:35
#6

#5 Ok. Skönt om du har kunnat reda ut det nu så att du kan må bättre.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Yuan-Yuan
2009-01-25, 17:46
#7

Nu när vi är mitt uppe i adoptionsprocesser så ser man ju adopterade överallt :-) , Jag springer ju inte fram till vem som helst och ställer frågor men det har hänt att jag ställt frågor. Då brukar jag säga, jag förstår att du är adopterad/har adopterade barn, har du något emot om jag frågar…. så förklarar jag förstås varför.

Men jag kan verkligen förstå att det kan kännas jobbigt att få dessa frågorna, man vill kanske inte sticka ut eller identifieras som annorlunda. Svårt, vad tycker ni som är adopterade, skall man undvika helt att fråga?

giffan
2009-01-25, 23:47
#8

Jag personligen blev alltid avis på min bror för de frågade alltid om honom, aldrig mig.

Samma problem gäller för mig när jag fick/väntade mina tvillingar. Man vill fråga men vet inte om man törs. Fast där tror jag människor är mera öppna och vill prata om det på ett annat sätt. Jag har stött på folk m tvillingar i affärer och överallt där vi kan samtala i timmar om just tvillingar.

Jag har aldrig stött på någon med adopterade barn som vill prata en massa om hur de adopterat eller varifrån mm.

Men man måste ju få fråga. Annars får man ju inget svar, och förblir ovetandes.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

sockerrattan
2009-01-28, 00:55
#9

Min mamma tycker det däremot är jättejobbigt när jag pratar om min biologiska pappa o hans släkt. Jag var ju bara ett misstag som blev till!

Mia//


[aspie]
2009-02-17, 18:53
#10

När jag fick reda på att jag var adopterad så tyckte jag det var jättespännande. Jag hade ju helt plötsligt två av allt. Två mammor, två pappor, två mormor, två morfar o.s.v. Jag sprang t.o.m omkring och mer eller mindre skröt om detta då jag var liten.

Men när en kamrat sjöng retfulla sånger om mig med texter som. "aspie har ingen mamma och pappa, ha ha, aspie har ingen mamma och pappa ha ha" Då blev jag oerhört ledsen. Glömmer aldrig den dagen Gråter

Buffaomini
2009-02-17, 23:53
#11

för mig spelar de ingen roll om de frågar. jag berättar de jag vet.
aldrig varit jobbigt. kanske ibland när de frågade om jag vill söka upp min biologiska mamma. då visste jag inte, och inte varje dag nu heller men de är lättare

min bror har kanske inte varit lika intresserad som jag. en del har ju inte de intresset. och får han aldrig de så är de bra det med.
han behöver inte rota och så om han känner att det inte är något för honom. vill han heller inte prata om de så varsågod.

och får han barn i framtiden och hans barn undrar och han inte är intrsserad av att prata om de, så hoppas ja att de kan respektera det. de har ju en farmor och farfar här. och de är toppen det med.

giffan
2009-02-18, 00:30
#12

#11 Ja det är där det kan bli lite knepigt har jag märkt. När min abarn frågar saker, å jag faktiskt inte kan svara. De har lite svårt att förstå att jag inte är född i sverige, och att deras mormor, egentligen inte är deras mormor, fast det är deras mormor.

Nu har aldrig mina minsta pojkar träffat sin mormor, men vi pratar ju om henne ibland iaf.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Virko
2009-02-18, 05:06
#13

Salama:Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver.

Jag tycker det beror helt på hur frågan ställs och av vem.
Generellt svarar jag på vart man kommer ifrån sen beror det som sagt på vem som frågar vad.

Ibland har jag fått frågan om jag inte vill söka upp mina biologiska föräldrar, jag brukar svara att "jag har inte tänkt på det något närmnvärt."
Det har då hänt enstaka gånger att folk spinner vidare på det och häver ur sig "ja,hade det varit jag så hade jag viljat veta,måste kännas konstigt"

giffan
2009-02-18, 09:02
#14

#13 Ja och hur 17 vet de vad de skulle känna om de var ombytta roller?

Jag kan verkligen förstå de som inte vill veta något om sina biologiska föräldrar. Även om jag själv skulle vilja veta lite om min mamma. Men jag har nog tyvärr en bild av en ung snygg tjej, och skulle nog kännas konstigt att träffa en skrynklig gamal dam (om möjligt senil) När det gått så många år som det har gjort när man blivit äldre vet man ju absolut inte vad man hittar.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Virko
2009-02-20, 06:24
#15

#14 Nej jag förstår inte riktigt hur dem tänker där.

Vissa drömmar ska man nog låta vara just drömmar.

annemaria1962
2009-09-04, 02:30
#16

nej, det är inga problem att prata om detta! kan nog prata med dom flesta som kanske vill veta nåt. o mina söner, som vet allt som det gått o berätta. o vill dom fråga om det, så är det inga problem alls. tycker det är viktigt att kunna prata om allt, även sådana här saker

giffan
2009-09-04, 11:10
#17

Fast jag tycker att många föräldrar till adopterade barn inte så gärna vill prata om att de just har adopterat barnet. Vet inte om de intalar sig så mycket att det är deras egna barn så att en diskution rörande adoption tränger på verkligheten?

Förstår ni hur jag menar?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

verklighetenbuddhist
2011-07-13, 21:38
#18

 jag från sri lanka,hörde en man som expert på hitta adoptiva föräldrar…

giffan
2011-07-13, 21:48
#19

#18 Hur menar du då? just från Sri lanka eller andra länder med?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

verklighetenbuddhist
2011-07-14, 22:56
#20

frn sri lanka.

ylro
2011-08-02, 10:26
#21

Att ha ett avvikande utseende väcker nyfikenhet och som internationellt adopterad har man redan fått frågan en miljards triliojon gånger och det är svårt att till slut inte känna sig ifrågasatt. Det finns många undersökningar som visar att bli socialt ifrågasatt konstant skapar en stress för individen. Sen kan man kalla det för "känslighet" om man vill.

Personligen uppskattar jag artighet och väluppfostrade männskor som förstår gränser och att bete sig med respekt mot andra, oavsett hur nyfiken man än är må det gälla sexuell läggning, religion, ursprung, utbildning etc. Bara vanlig hederlig sunt förnuft och artighet mot andra. Glad

franindien
2011-08-07, 17:28
#22

Förr kunde jag få frågor från vänner kring om jag känner något speciellt som adopterad, om jag ville resa tillbaka till Indien, om jag ville leta efter biologiska föräldrar, om jag vet något om syskon osv. Jag tänkte aldrig över att jag var adopterad och att det faktiskt visuellt syns på min hudfärg. Jag vet att jag tyckte det var tungt att få dessa frågor då jag faktiskt aldrig hade reflekterat över det.

Idag är jag 25 år och är så glad att personer i omgivningen vill diskutera och prata om det. Jag är ju själv sååå nyfiken på mitt ursprung så det gläder mig att andra också är det :)

Upp till toppen