Usch.. jag borde nog inte svara först. Men om jag säger som så… jag kunde ha haft det värre… Men jag kunde säkert ha haft det betydligt bättre. Och min bror kunde ha levt idag…

återigen, som jag skrev i annan tråd, är jag ju svensk, adopterad av svensk familj (alltså inte född i utlandet, som torde vara vanligast?) Tänker inte på att det blev en adoption, utan har alltid sagt jag är fosterhemslacerad/fosterbarn.

Min uppväxt var miserabel. Fysisk o psykisk misshandel i omgångar. Det visade sig senare (jag var ca 15 då jag blev upplyst om saken) att fostermodern var alkoholist i de dolda, och min uppväxt kan jag i dag kalla för dysfunktionell..

#2 Ja just det. Det är ju fruktansvärt… 

#2Tänk att det ska ta sån tid att upptäcka att man lever ett skit liv! Jag trodde nog att det var så man skulle ha det…

Jag minns bäst alla jular när vi, min bror och jag satt instängda på vårat rum och hoppades att vi skulle få öppna en julklapp iaf…

Jag har en känsla av att det är vanligare än man tror med sk felplaceringar.. Jag menar, en utredning görs, och sen uppföljande möten och samtal genom åren. Men dessa basuners ut i förväg, och familjen har tid att ordna till den yttre masken av glädje och ordning och reda.. Barnen lider i det tysta, för vem skulle tro en, när den allmänna bilden utav familjen är "så bra"? (inte kan hon gett dig dom där märkena i armen, det måste du gjort själv, får du ingen kvällsmat? jo e väl klart du får, hitta inte på en massa historier, osv)

#4 usch.. :-(

#5 Precis så var det i mitt fall med. Ingen runt om kring kunde tro något. Övriga i familjen, släkt mm kände att det va svårt att göra något…

Kompisar tog avstånd från en, för att det lukta illa mm ja inte har det varit lätt iaf.

På papper såg det säkert bra ut, bra utbildningar och bra jobb… god ekonomi… så ja vad fanns att klaga på?

#6 precis!

Tro mig, jag vet oxo.. Tyvärr..

Jag slapp åtminstone vara smutsig, saknade inget i prylväg. Men allt det andra.. Kärlek kan inte köpas med en hög barbiedockor.. Självförtroende skapas inte genom örfilar. Ömhet skapar man inte genom iskall tystnad. osv..

Min stackars sambo har ett litet dilemma med att kunna stå upp för alla mina överdrivna behov, mina rädslor osv. Och jag själv pendlar som en klockpendel fram o tillbaks med vad jag behöver och önskar, då det varierar från dag till dag. Ena dagen e full av ångest o gråt och självhat, andra dagen är full av lycka över livet, kärlek till det liv jag lever nu, stolthet över min familj.

#7 Jag tror det enda rätta man kan göra är att sätta på sig skygglapparna och blicka framåt!

men det gör så ont i mig när alla runt omkring berättar vad de har gjort med sina familjer, hur de har i sin familje relation… träffar släkt mm, det är tyvärr inget jag kan föra vidare till mina barn, för jag har inga kvar, och jag vill inte heller träffa dem som finns kvar.

Jag lever mycket i nuet och försöker verkligen förklara för mina barn varför vissa saker inte blir så som de vill. Och aldrig aldrig ska mina barn få höra att de skulle vara oönskade eller något annat kränkande heller för den delen! De duger precis så som de är!!

Jag tror någonstans att vi kan bli starka av att ha fått den här uppväxten, men jag skrattar nästan när jag får höra att man skulle fått det så bra för man kom hit.. >Jag skulle iaf inte ha levat om jag inte blev adopterad… kanske skulle varit bäst… vem vet.

det finns ett målande namn på oss, barn som vuxit upp på det vis vi gjort. Maskrosbarn.

Beskriver tydligt styrkan inom oss, då en maskros ju som bekant kan växa upp i den hårdaste asfalt!!

Vi har blivit formade av våran barndom, precis som dom som fått en "lycklig" barndom (finns sådana, egentligen??) Utan våra upplevelser i bagaget hade vi inte varit dom vi är i dag..

(dock renderar en hel del negativa mönster bli återupprepade, gång efter annan, åtminstone i mitt fall, men jag torde inte vara unik på den punkten?)

Hade behövt mer t i d, kärlek är heller inte s a k e r  -  långa dagis- o. senare fritidsdagar kompenserades med materiella ting som jag hellre varit utan..

Att min mamma heller inte ville/orkade tala om adoptionen var enormt jobbigt det med. Min mormors eviga ifrågasättande om det vettiga i a t t  adoptera mig drev in en kil imellan oss som vi hade klarat oss bättre utan.

Sedan var vår matchning inte helt lyckad heller - jag o. mina a-föräldrar visade sig vara enormt olika, vad det gäller intressen och tyvärr, vad jag hade läggning för och är bra på - kommer nog alltid att känna mig otillräcklig eftersom jag inte var den matematiker o. studiebegåvning min mamma önskat sig.. att jag kan teckna, måla rita vad som helst o. alla andra uppskattar det spelar liksom ingen roll då.. Är ju lik min konstnärliga biofamilj, där min syster kan sy i stort sett vad som helst, min bror har från o. till jobbat på cirkus o. uppträtt osv..

@ giffan - Hade inte heller levt om jag inte jag blivit adopterad iaf enl. de som var med..

#10 men det e ju sånt där man skulle vilja veta om sin bio familj. Ju mera jag får höra hur andra kan likna sig med sina familjer ju tydligare blir det att jag måste hitta min.

Jag har alltid trott att man blir som man umgås… hehe ja jag vet att man säger så på skämt, men jag menar det verkligen. Alltså vart kommer mitt djur intresse från? Ingen i min familj har egentligen haft det intresset för djur som jag har. Jag har pussat grodor och vårdat maskar sen jag var liten. (fiska va inte att tala om för jag tyckte synd om masken och gör så faktiskt fortfarande) Har alltid haft mycket god kontakt med djur, alla de sorter… Och känner även nu starka band till djuren.

Ja om jag någon gång får tag på någon ur min bio familj så ska jag fråga Massor!!

@11 Giffan - Hoppas att du gör det och att jag inte gjorde dig ledsen med det jag skrev, även om jag kan förstå att längtan sätter in ibland.

Är övertygad om att biologin har större betydelse än man tror, ser det i mina barn, ja inte i något specifikt utan i hela dem. Även om det är främst sonen som är lik mig till sättet och tänket.

#12 Nej det är ingen fara. Jag har kommit så långt att jag nog förstår att jag kommer få leva med min ovetskap resten av livet. men en sak är ju säker, att jag är lik mina föräldrar… så ja de måste ju ha sett ut lite så som jag gör, eller hur..

Jag tycker nästan att det ska finnas krav på att när man gör en planerad bort adoption ska man lämna med ordentligt med  upplysningar så som allergier, intressen livsstil och lite annat. Och absolut en bild!! De barn som hamnar på ett barnhem pga krig eller andra  katastrofer där det inte finns föräldrar, det e ju annat, men kan hända att någon ur familjen kunde finnas och lämna någon lite upplysning. Tror det skulle vara enklare med sitt egna liv om man visste något iaf.

Det värsta är att jag tycker själv att jag är så otroligt lik min adoptivpappa… så jag kollade upp med blodgrupperna, men vi kan inte vara biologiska… för det stämde inte alls… han hade en ovanlig blodgrupp nämligen…

#13: socialt arv?

#14

Ledsen men jag är nog biologist, ett resultat av att de stora likheter jag b o r d e  fått(socialicerats till av) från mina a-föräldrar uteblev i stort sett helt.

Och nej, det är inget negativt i det o c h  visst spelar det sociala in också, det utesluter jag inte, även om jag inte uppfattar mig själv särskilt påverkad av mina a-föräldrar.

#13

Var inte meningen att dissa dig, det där andra ligger mig bara så varmt om hjärtat o. min övertygelse är så stark.

Håller med dig om att bortadoptioner som planerats, borde få ge den info. du skriver om o. mer därtill helst.

Skönt att du inte tog illa vid dig heller, beundrar din acceptans, något jag aldrig skulle klarat att uppnå.

#14 Alltså bilde rpå mig som liten och  min adoptiv pappa där är vi mycket lika. Men vi är alltså inte släkt enligt blodgruppen iaf…

Sen har jag säkert ärvt massa saker både på gott och ont av mina adoptivföräldrar, men det ha rju egentligen inget med arv så att göra, som många säger, det har jag ärvt av min pappa, ex vad för mat man gillar. Sånt kan ju även jag ha ärvt av mina adoptiv föräldrar. Men vissa saker som jag skulle vilja veta, det e ju sjukdommar mmm..

Den va ingen trevlig barndom. helt ärlig. känns jobbigt o ouppskattat att säga så. men min barndom är inte något som jag vill minnas eller berätta för folk hur den va. Men här känns de som folk kan förstå.

eftersom jag var brun, så va de då inte uppskattat. jag kallades för brunkines o massa skit. fast ja va från indien!
Ja va mobbad i hela min barndom, alltid utanför, jag va lite kraftig, fick glasögon. Hade extra hjälp med matte o svenska. kunde inte utala bra. o inte nog med det blev jag sexuellt utnyttjad av killar på min skola. kommer aldrig glömma det. det är sjukt när ja tänker på det. blir liksom rädd. Sedan adoptivfrågan, asså älskar min adoptivfamilj över allt annat. men när saker är jobbigt o man läser olika saker i tidningen, som adoptivbarn har svårigheter i skolan. vilket jag verkligen hade. Adoptivbarn är deprimerade, vilket jag verkligen har varit. alltså, samhälle har inte resurser för att faktiskt följa adoptivbarn, hur det går för dom.hur dom mår, vi borde få lite extra hjälp, det är inte bara bara, att inte veta var man kommer ifrån.. :(

#18 vad bra att du ville dela med dig lite om din uppväxt. Min bror var ju mulatt och han hade det säkert mycket kämpigare än mig.. just för hudfärgen. Han fick inte leka med vem han ville, för då gick olika gäng ihop och spöade dem som ville leka med honom, även han hamnade några gånger på sjukhuset med brutna revben mm… Men det som inte syns är minst lika jobbigt att bära… Jag som alltid sett så svensk ut, tyckte det var jobbigt att ingen trodde att jag var adopterad…

Jag håller verkligen med om att uppföljningarna är värdelösa. Jag har fått läsa uppföljningen som gjordes på min adoption. Då vi varit i sverige ca 6 månader så kom de hem till oss och det stog bara i papprena att vi hade rena kläder, vi låg på golvet och lekte och verkade följa utvecklingen bra… Det var allt… sen då??

Alltså, helt ärligt det verkligen skär i hjärtat av att läsa detta, önska verkligen att ni skulle behövt uppleva sånt, ingen förtjärnar att uppleva sådant, :((

jag menar, alltså samtidig som man är svensk, så är man inet svensk, men sedan vet man inte heller var man kommer ifrån, liksom när man inte är svensk, vad är man då, vad har man för kultur då?

Att man kan bli så klyven, att men hela tiden vet om att när man kollar sig i spegeln, varje jävla dag, den nästan, de ögonen.. var har ja fått dom ifrån?

Det största frågan för mig har alltid vart, har jag syskon, alltså biologiska, föräldrar tror ja inte att jag vill veta av, men just syskon, tänk om dom blivit ado0pterade någonstans här i svergie , och om man skulle träffas skulle man kunna se sig själv i den personene, ja de är verkligen jobbigt :(

Och det värsta är att INGEN förstår, som itne är adopterad, man tkr bara att man är konstig, o borde vara så jävla tacksam för det man har ungefär, att man borde uppskatta det man har..

Under ytan är inte allt så jävla bra som man tror.. :(

Emmiset - Känner bara att jag skulle vilja ge dig en kram och säga att du vet inte, du kan ha en mamma någonstans som tänker på dig varje dag och längtar.

Det hade jag, fram till den dag hon dog, enl. mina syskon, så var inte arg på henne.. men du kanske är mer ledsen..

Somenka, Aaw va gullig du e (:
men asså de e som du säger, men de är en så skum tanke, att liksom man vet inte som du säger..

Men alltså vet du dina riktiga biologiska syskon och mamma`? :O

# 22 Emmiset -

Ja, jag fick kontakt med mina syskon gnm Spårlöst(som inte hette så då och dessutom gick i 3:an). Det är drygt tio år sedan nu då något av det bästa jag har gjort i livet hände(fullt jämförbart med de dagarna jag gifte mig och fick mina barn).

Mamma fick jag aldrig träffa, inte min pappa heller tyvärr, även om han levde när vi var där första ggn men hann förolyckas i trafiken vintern 02-03. M e n  det viktiga för mig är att han erkände att jag var hans dotter och eg. ännu viktigare var just det jag nämnde i första inl. till dig - mamma hade ständigt pratat med de yngre om mig, när jag var född, vad jag hette, allt visste de så när jag kontaktade dem så visste de säkert att jag var rätt person..

Det finns I n g e t  som säger att du inte har en mamma som hon o. släkt som vet om och väntar..

#23 Det där tänker jag så mycket över… att jag går här i sverige och funderar över min mamma, men hur mycket går inte hon och funderar över mig? För även om de som adopterat bort oss  inte "ville/kunde" ha oss då, så tror jag nog att en mamma inte bara kan släppa sitt barn så..

Min adoptivmamma visade det sig när hon dog hade ett  barn i tidigare förhållande som hon själv adopterade bort när han va två år.

Hon sa ALDRIG ett ljud till oss om det, så det kom som en chock verkligen när det kom fram. Men det har ju klart förklarat hennes handlingar en del…

# 24 Giffan -

Vet inte vad jag ska skriva, men det måste varit svårt för er att inte kunna fråga henne om ert syskon.   Kan iaf idag som mamma inte föreställa mig en mor som inte någonsin skulle tänka på sitt bortadopterade barn( men vem vet, min bild kanske är idealiserad.. av berättelsen om min egen mor, sådant jag läst och spårlöstprogram).

Jag tänker som du.. men det finns ju så konstigt folk i värden så man har ju egentligen ingen aning om vad för mamma man skulle ha haft.   

Men för att klara sig i livet så har iaf jag målat upp en bild av henne… Och det e ju klart att hon tänker på mig… så jag försöker tänka jätte starkt ibland och hoppas att tankarna går fram. Jag e iaf inte bitter på min mamma, för jag antar att hon har gjort det som var bäst för både henne och mig. Och jag vet att min adoption var planerad, såtill vida att hon skulle ha sökt om abort, men valde att adoptera bort mig istället.. Eller det e ju vad som har sagts till mig..

Sen har jag en bild på vad jag tror är min mamma, och så länge jag inte har någon annan bild så får det vara min mamma iaf… och då känns det lite bättre. fantasier kan man leva länge på ;)

# 26 Giffan -

Läser och funderar, vet iaf vad det är att leva på sina fantasier, det gjorde jag själv länge och på de fragment jag fick från min a-mamma. Att de visade sig stämma ser jag däremot mer som en bonus.