Har ni tänkt på en sak?
Att vi som är adopterade, vi tänker och grubblar på våra mammor, mest tycker jag det verkar. Men våra pappor då? Tänker ni på dem? Vad vet ni om era pappor?
Och har ni funderat över att lika mycket som vi önskar att vi skulle få se våra föräldrar igen, så går de kanske och grubblar och funderar över oss. Vet de ens vart i värden vi är? Tror ni inte de funderar på vad det blev av oss? Fick vi något bättre liv? Har vi fått en bra utbildning och har vi bildat familj? Tror ni inte de funderar på om de har några barn barn, lika väl som vi funderar på om vi har några syskon…
Bara en fundering som slog mig..
~ Anneli ~
Sajtvärd för: adopterade.ifokus
Kan det bero på att mammorna garanterat vet att de har ett barn, någonstans i världen, men papporna kanske inte vet om att de är pappor? Mamman är den som mest troligt gjort valet att adoptera bort sitt barn. Och det gör ju att man undrar varför?
Jag skulle aldrig glömma ett barn, även om jag adopterat bort det.
Mvh Lena
Sajtvärd på Cancer iFokus
#1 Jo men jag som adopterad vet ju att jag har en pappa, varför funderar jag inte på om jag e lik honom? Det är alltid min mamma som poppar upp i huvudet, dagligen…
Fast numera har jag börjat tänka på min pappa….mera.
~ Anneli ~
Sajtvärd för: adopterade.ifokus
Ingen mera än jag som funderat på det här?
~ Anneli ~
Sajtvärd för: adopterade.ifokus
För mig känns det mer intressant att hitta min biologiska pappa, dels för att han faktiskt är okänd. Jag är dock bara fjorton år, och kanske tänker lite snurrigt.
Men jag tror det har med att göra att jag kommer bättre överens med den pappa jag bor med nu än vad jag gör med min mamma (ja, ni förstår hur jag menar)
Som sagt. Fyra år kvar! 
Mvh Linnea Matros
#4 Det låter realistiskt, inte är du snurrig. :)
#4 Du är den första jag har hört som tänker så… kul.. Och inte alls snurrigt.
~ Anneli ~
Sajtvärd för: adopterade.ifokus
Jag är mest lik min biologiska pappas sida till utseendet. Vilket min biologiska mamma fått mig lida för…
Mia//
Kan det inte bero på att man kanske känner att mamman gjort mest för en, jag menar fött fram en, ofta med stor möda. En stor möda + att man burits av henne under så lång tid innan man föddes.
Mest en tanke, om man nu känner som #0.