Etikett18-övrigt
Läst 3825 ggr
1991Stockholm
2011-02-21, 10:29

Förvirrad och gravid funderar på att adoptera bort

Jag är gravid, i tidigt stadie. Jag är 19 år gammal och har boende och sambo. Dock inte världens bästa ekonomi. Vi känner både jag och sambon att det här kunde inte kommit mer olägligt.. Visst vill vi ha barn, men inte nu! Jag har inte ens hunnit ta reda på vad jag vill med mitt liv! Och sambon har så mycket han vill göra och uppleva innan..

Problemet är att jag tidigare genomgått 2 aborter.. (blir gravid väldigt lätt även om preventivmedel finns). Det är något av det värsta jag gjort, även fasst jag vet att dessa 2 barn hade varit faderlösa och inte fått en sån barndom som alla önskar sina barn.. Men när jag tänker på dom 2 barnen jag kunde haft springande i mitt hem krossas mitt hjärta… Det va en fruktansvärt obehaglig grejj att gå igenom och jag lovade mig själv efter nr2 att aldrig någonsin utsätta mig själv för det psykiska smärtan igen.. Jag har dessutom en gång detta år fått missfall. Och nu känner jag att även om abort skulle vara enklast/snabbast/bäst så vågar jag inte genomgå detta igen. jag vägrar!

Min fundering jag fick då va att adoptera bort. Jag har ingen aaning om hur detta går till i sverige och om det är möjligt att få barnet hämtat vid födseln och få vara med och välja en familj (?). Att kunna ge någon livets gåva, ett eget barn är det största någon kan göra. Att skänka ett barn till en okomplett familj.. Men hur går allt till? Är det massa krångel och bök som gör att man kanske backar för att det är för jobbigt? Går det? Kan man ångra sig?

Är det någon som genomgått detta?

Och hur vet man om man verkligen vill ha barnet kvar? Ena sekunden tänker jag på hur bra vi faktiskt skulle kunna få det, att vi skulle vara bra föräldrar och att vi kan lösa den ekonomiska biten ganska lätt. Nästa sekund tänker jag att det är så mycket man vill göra, att få leva ung och dum, att upptäcka vem man är och vad man vill med sitt liv, att man vill att barn ska få komma till en välkomnande famn och inte ha en mamma som gråter när det står gravid på stickan och inte av lycka heller..

Det är så mycket som cirkulerar i mitt huvud och jag vet värkligen inte hur jag ska ta detta… "pappan" vill igentligen inte detta alls han säger att för honom så är aborten just nu önskealternativ. Men han säger med att han kommer aldrig ge upp som far och han kommer stötta mig så gott han kan. Och när jag och han pratar om detta så vill jag fortsätta upptäcka min ungdom med honom, jag vill få reda på vem jag är och vem jag ska vara och vad jag vill med mitt liv, jag vil göra alla dessa impuls grejjer som jag älskar, jag vill kunna en/flera dagar gå runt och vara totalt ansvarslös och bara ligga i soffan..

Men när jag är själv finns det bara en sak i mitt huvud.. jag ska bli mamma… Och båda tankarna/känslorna är så starka och ingen slår ut en annan. När jag sitter för mig själv och funderar så finns bara dessa bilder på mig med barnvagnen ute med hunden i solen, jag med en stor mage. När jag pratar med sambon då är det vi 2 mot världen och det är så det ska vara tills vi båda känner att nu! Är det kanske önsketänkande när jag är själv, och verkligheten kryper sig på när sambon hjälper till ? Hur vet jag när jag bestämt mig? Allt väger lika stort.. Vissa gånger sitter jag och tänker på hur "lätt" det skulle vara att gå och göra en abort. Men jag vet hur dåligt jag kommer må och hur mycket jag kommer ångra varje sekund..

Hur bestämmer man sig? Ska jag låta bli att be om råd och vägledning tills jag har fattat ett beslut då jag blir påverkad? Men jag måste ju prata med sambon..

Jag vet även att vi skulle kunna få våra unga stunder endå med tanke på att min mamma, mormor och syster kommer tjivas om vem som ska passa när.. men endå?

Jag är verkligen helt lost i detta läge och jag vill bara gå och gömma mig… Hur bestämmer man sig? Hur vet man att det är dethär som gäller? Jag har verkligen ingen lutning åt något håll.. Snälla hjälp..

/Fixade rubriken lite, Medarbetare MajaL :)

giffan
2011-02-21, 16:42
#1

Oj vad svårt att hjälpa så här på distans känner jag..

Men min första tanke är… Ta det lungt…Helt normala känslor….

Men jag känner inte dig… vet ju inte hur du är som person.

Det jag fastnade i i din text var " jag vil göra alla dessa impuls grejjer som jag älskar, jag vill kunna en/flera dagar gå runt och vara totalt ansvarslös och bara ligga i soffan.." Vakna upp… så ser inte livet ut oavsett om man har barn eller ej..

Men som sagt jag känner inte dig.

Att få barn är ju något av det mest underbara man kan vara med om, tycker jag… Oavsett ålder… så klarar man av mera än vad man tror. Och det som är bra med att få barn när man e ung är ju att man har hela livet kvar sen.

jag var 21 när jag fick mitt första barn. Och jag skulle då aldrig ha egna barn… jag har då aldrig ångrat mig. Massa saker kan man faktiskt göra även när man har fått barn. Man kan resa och man kan umgås och leva livet. Men kanske på ett lite annorlunda sätt än om man skulle vara utan barn.

Jag vet inte, men jag tror inte det är helt smärt fritt att afoptera bort ett barn. Tänkte på det du skrev om dina aborter… Så jag skulle rekomendera dig att ta kontakt med någon att prata med om det här.

Brukar finnas på ungdomsmottagningarna eller på vårdcentralen.

Hur du än väljer och bestämmer hoppas jag att det blir till det bästa för dig.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

MajaL
2011-02-22, 15:46
#2

Hej 1991Stockholm.

Du är född ett år före mig. Jag förstår dina tankegångar. Detta med att skaffa barn är en svår och stor fråga. Är det inte tilltänkt så förstår jag att ett visst kaos och en förvirring uppstår.

Du är normal som går i dessa tankarna vill jag bara säga. Jag är övertygad om att det inte är så ovanligt.

Jag har inte genomgått detta, men jag fick som mycket ung veta att jag aldrig kan få biologiska barn. Det är medfött dock och beror inte på aborter eller dylikt.

Men jag tycker du ska resonera stilla och lungt kring detta. Jag tror det är en stor risk för dig att utföra flera aborter och då kan du och jag hamna i samma båt. Jag valde väldigt tidigt att jag ska adoptera istället. Det känns som en god järning och det har kommit att bli väldigt viktigt för mig att just adoptera istället. Hjälpa ett barn som faktiskt behöver en familj.

Det jag tycker du ska fundera över är just om du vill kunna få egna barn. Jag tror personligen inte att en abort är så bra för din fertilitet, om jag ska vara ärlig.

Om jag var du, så skulle jag kollatupp detta med adoption. Annars skulle jag övervägt att behålla barnet själv. Men skulle det verkligen vara omöjligt rent ekonomiskt så skulle jag kollatupp det med adoption.

Men fundera även över vad som är possitivt och vad som är neggativt med att behålla det i familjen. Det är ju ert barn, en stor fantastisk sak. Ekonomin kan ju vad jag förstår vara ett minus för er. Ja du förstår hur jag menar. Väg possitiva och neggativa saker mot varandra.

Önskar dig stort lycka till! Det kommer säkert lösa sig till det bästa! Glad

Finns här om du vill prata mera om det, både här och på PM.

Stor kram och lycka till som sagt!

Med vänliga hälsningar

Maja Cool

www.majalind.se

 

 

 

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Upp till toppen