Jag är gravid, i tidigt stadie. Jag är 19 år gammal och har boende och sambo. Dock inte världens bästa ekonomi. Vi känner både jag och sambon att det här kunde inte kommit mer olägligt.. Visst vill vi ha barn, men inte nu! Jag har inte ens hunnit ta reda på vad jag vill med mitt liv! Och sambon har så mycket han vill göra och uppleva innan..

Problemet är att jag tidigare genomgått 2 aborter.. (blir gravid väldigt lätt även om preventivmedel finns). Det är något av det värsta jag gjort, även fasst jag vet att dessa 2 barn hade varit faderlösa och inte fått en sån barndom som alla önskar sina barn.. Men när jag tänker på dom 2 barnen jag kunde haft springande i mitt hem krossas mitt hjärta… Det va en fruktansvärt obehaglig grejj att gå igenom och jag lovade mig själv efter nr2 att aldrig någonsin utsätta mig själv för det psykiska smärtan igen.. Jag har dessutom en gång detta år fått missfall. Och nu känner jag att även om abort skulle vara enklast/snabbast/bäst så vågar jag inte genomgå detta igen. jag vägrar!

Min fundering jag fick då va att adoptera bort. Jag har ingen aaning om hur detta går till i sverige och om det är möjligt att få barnet hämtat vid födseln och få vara med och välja en familj (?). Att kunna ge någon livets gåva, ett eget barn är det största någon kan göra. Att skänka ett barn till en okomplett familj.. Men hur går allt till? Är det massa krångel och bök som gör att man kanske backar för att det är för jobbigt? Går det? Kan man ångra sig?

Är det någon som genomgått detta?

Och hur vet man om man verkligen vill ha barnet kvar? Ena sekunden tänker jag på hur bra vi faktiskt skulle kunna få det, att vi skulle vara bra föräldrar och att vi kan lösa den ekonomiska biten ganska lätt. Nästa sekund tänker jag att det är så mycket man vill göra, att få leva ung och dum, att upptäcka vem man är och vad man vill med sitt liv, att man vill att barn ska få komma till en välkomnande famn och inte ha en mamma som gråter när det står gravid på stickan och inte av lycka heller..

Det är så mycket som cirkulerar i mitt huvud och jag vet värkligen inte hur jag ska ta detta… "pappan" vill igentligen inte detta alls han säger att för honom så är aborten just nu önskealternativ. Men han säger med att han kommer aldrig ge upp som far och han kommer stötta mig så gott han kan. Och när jag och han pratar om detta så vill jag fortsätta upptäcka min ungdom med honom, jag vill få reda på vem jag är och vem jag ska vara och vad jag vill med mitt liv, jag vil göra alla dessa impuls grejjer som jag älskar, jag vill kunna en/flera dagar gå runt och vara totalt ansvarslös och bara ligga i soffan..

Men när jag är själv finns det bara en sak i mitt huvud.. jag ska bli mamma… Och båda tankarna/känslorna är så starka och ingen slår ut en annan. När jag sitter för mig själv och funderar så finns bara dessa bilder på mig med barnvagnen ute med hunden i solen, jag med en stor mage. När jag pratar med sambon då är det vi 2 mot världen och det är så det ska vara tills vi båda känner att nu! Är det kanske önsketänkande när jag är själv, och verkligheten kryper sig på när sambon hjälper till ? Hur vet jag när jag bestämt mig? Allt väger lika stort.. Vissa gånger sitter jag och tänker på hur "lätt" det skulle vara att gå och göra en abort. Men jag vet hur dåligt jag kommer må och hur mycket jag kommer ångra varje sekund..

Hur bestämmer man sig? Ska jag låta bli att be om råd och vägledning tills jag har fattat ett beslut då jag blir påverkad? Men jag måste ju prata med sambon..

Jag vet även att vi skulle kunna få våra unga stunder endå med tanke på att min mamma, mormor och syster kommer tjivas om vem som ska passa när.. men endå?

Jag är verkligen helt lost i detta läge och jag vill bara gå och gömma mig… Hur bestämmer man sig? Hur vet man att det är dethär som gäller? Jag har verkligen ingen lutning åt något håll.. Snälla hjälp..

/Fixade rubriken lite, Medarbetare MajaL :)