Etikett09-medlemmarnas-egna-berättelser
Läst 5644 ggr
RuiXue
2011-01-17, 01:26

En solskenshistoria

Det är April 1953 i Göteborg. Min mamma föds av en 25 årig ensamstående mor som redan har en son. Modern hade blivit lämnad av barnets far under graviditeten och bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar. Det fanns en ledig lägenhet på området där familjen bodde, men det ansågs ofint att vara ensamstående mor på 1950-talet så det enda som sades var att "det ska inte vara mer barn på gården" men det blev det ju ändå, bara i en annan, redan bebodd lägenhet.

I vilket fall som helst så tog min mormor det svåra beslutet att lämna in mamma på barnhem när mamma var ett par månader gammal, bara tills hon fick ordnat med lägenhet. En tid senare kommer det ett par ifrån Vårgårda till barnhemmet i Göteborg, de hade förlorat sin dotter Monica Christina strax efter födseln året innan och ville nu ha det minsta flickebarnet som barnhemmet hade och det var min mamma.

Mamma kom till Vårgårda till sina adoptivföräldrar och under tiden fick mormor ordnat med lägenhet i Göteborg. Mormor kommer upp till Vårgårda och ser hur otroligt bra mamma hade fått det hos sin fosterfamilj och sa att om de ville behålla mamma så skulle hon skriva på papprena. Mormor såg att hon aldrig skulle kunna ge mamma en bättre uppväxt. När mamma fyllde 1 år så kom mormor och hälsade på för sista gången i Vårgårda.

Åren gick, mamma visste alltid att hon var adopterad men inte varför, den 19 Oktober 1985 föddes jag, samma datum som Monica Christina föddes 1952, även jag fick mellannamnet Christina av just deta skäl. Jag har vetat så liten jag var att mamma var adopterad och oj som jag tjatade på mamma att försöka hitta mormor!

På mammas födelsedag 1997 så ringer en okänd man ifrån Stockholm. Denne man visar sig vara en okänd halvbror på min biologiska morfars sida, skälet till att mormor blev lämnad under graviditeten med andra ord. Det visar sig att morfar avlidit under påskhelgen och mamma dök upp bland papprena i Stockholm.

Efter detta samtal tar mamma mod till sig och börjar söka efter sin biologiska mor. Vi visste för och efternamn så mamma gick genom skatteverket och pastorsexpeditionen i Göteborg och fick efter kort tids sökande ett telefonnummer och adress.

Mamma ringer nummret men det är aldrig någon som svarar, desperat frågar hon en väninna vad hon ska göra och får rådet att skriva ett brev istället. Få dagar senare ringer telefonen hemma, jag är ensam hemma just då så jag svarar. I andra ändan är min biologiska mormor som kastat sig på telefonen så snart hon såg vem brevet var ifrån.

Mormor och jag pratar, hon har vetat om mig sedan 1990 efter att ha träffat en tant från Vårgårda på en bussresa. En tant som konstigt nog inte sa något till mamma om att hon träffat min biologiska mormor, kanske av rädsla för att mamma inte var intresserad av att finna sina rötter, vad vet jag.

Mamma kommer hem ifrån jobbet och jag lämnar över telefonen till henne. Mor och dotter är förenade igen, efter 43 år! Det avtalas att vi ska träffas i Göteborg någon helg senare. Mina föräldrar och jag åker ner till Göteborg den avtalade dagen och den dagen förändrade mitt liv för alltid!

Jag hade under ett par år två som jag kallade mormor och jag älskar dem båda lika högt. 1998 fick mormor och mormor träffa varandra igen, för första gången sedan 1954. Min biologiska mormor fick chansen att tacka min adoptivmormor för att hon tagit så väl hand om mamma under alla år.

Under hösten 1998 fick jag en helt ny familj i och med att vi fick träffa alla biologiska morbrödrar, kusiner och sysslingar som mamma har. Vi barn och ungdomar fann varandra direkt och började leka.

1999 avlider min adoptivmormor 88 år gammal. Jag sitter vid hennes sida hela dagen den sista dagen, trots att jag inte ens var 14 år gammal. Helt plötsligt har jag bara en mormor igen, men det är en tröst att i alla fall ha en mormor kvar, och en än större tröst att mormor och mormor fick träffa varandra igen efter alla år.

Mamma och mormor pratar över telefon flera gånger per vecka ända sedan det där första telefonsamtalet för alla dessa årsedan. Vi hälsar även på mormor en del och hon kommer till mina föräldrar rätt som det är också.

Åren sedan vi hittade min biologiska mormor har vart fantastiska! Man måste våga ta steget att försöka finna sina rötter. Visst, någon som blivit bortadopterad kan ha blivit det för att det då var ett oönskat barn, men det kan också vara så att föräldrarna inte hade möjlighet att behålla barnet.

Ni som är adopterade och ännu inte funnit era rötter. Var inte rädda för att söka! Era biologiska föräldrar kanske sitter och väntar på er precis som min mormor gjorde innan mamma fann henne!

Vill era biologiska föräldrar inte veta av er så är det så bara, men då har ni i alla fall försökt!

Vad ni än gör, vänta inte för länge med att börja söka! Ju tidigare ni börjar, desto mer tid kan ni få tillsammans med den biologiska familjen.

Det enda mamma ångrat sedan vi fick kontakt med mormor är att hon inte lyssnade på mig och sökte upp mormor tidigare!

Jennie


giffan
2011-01-17, 14:12
#1

Åååå vilken härlig berättelse! Och ett underbart slut.Härligt att du har fått vara med så mycket.

Jag verkligen önskar nästan mest av allt just nu att jag kunde hitta min mamma. Mina barns kulle oxå vilja ha en mormor skulle jag tro.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[Wiveka]
2011-01-17, 21:21
#2

Tack för en fantastisk berättelseSkrattande

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

RuiXue
2011-01-17, 21:54
#3

Så släpp all oro, ta fram all information du har och börja sök. Det är aldrig för tidigt!

Det går att komma långt med ett namn och en födelseort.

Jennie


giffan
2011-01-18, 00:47
#4

#3 Problemet är att USA är lite knepigare än sverige. Jag kan inte ens få ut mitt födelsebevis… fasten jag är jag… Det är 100 års sekretess på papprena…mm mm mm

Man blir ju trött för minde lixom..

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

RuiXue
2011-01-18, 20:59
#5

#4 Det vore kanske lättare om du var på plats i USAObestämd

Jennie


giffan
2011-01-18, 23:01
#6

#5 Ja precis… Jag har rätt mkt info, vet vilket sjukhus jag e fö på, min mammas åvarande namn, och vilken skola hon gick i, men man får inte titta i dem….så…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

RuiXue
2011-01-18, 23:06
#7

Men nog måste det väl finnas någon som känner någon som känner någon som forfarande känner din mammaObestämd

Jennie


giffan
2011-01-18, 23:07
#8

Jo det borde det ju vara.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

RuiXue
2011-01-18, 23:10
#9

Googlade precis ett par sekunder och fann Denna sida

Det skulle kanske kunna vara något värt ett försökGlad

Jennie


giffan
2011-01-18, 23:57
#10

#9 Ja då var det ju bara att veta hur man skulle fylla i… Lite hjälp kanske?? Oskyldig

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

RuiXue
2011-01-19, 00:33
#11

Namn

Epost

Telefon dagtid

Telefon kvällstid

När det passar bäst att de ringer

Sen i den stora rutan så kan man skriva vem det är man söker, kanske att du borde tillägga där att det kan vara bättre med kontakt över epost med tanke på tidszoner och språk. Ett litet problem är dock att jag inte minns hur man ringer utlandssamtal från USA, det var något nummer man skulle slå in innan landskoden annars blev 0046 bara ett riktnummerFoten i munnen Men det bör din kontakt i USA känna till, alternativt kan kanske telefonkontakt ske till den personenGlad

Jennie


Lena1971
2011-01-19, 18:14
#12

Vilken underbar historia, RuiXue! Tack för att du delar med dig! Glad


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Upp till toppen