Åååå vad härligt.

Orkade inte läsa för det var på Engelska, men jag fattar ungefär ändå. Känslan av att hitta sin syster eller bror efter så många år eller?

Jag träffade min biologiska syster för första gången när jag var 23 år och hon var 22 (tror jag). Fyra år senare blev hon mördad. Det känns så helt fel. Fy så orättvist livet kan vara

#2 Nä vad hemskt. Men måste vara lite bra att ha fått träffat henne iaf.

#3 Ja, det var roligt. De som såg oss tillsammans rodde vi var tvillingar, he he. Vi hade skitkul eftersom vi kunde förvirra andra med vår likhet

#4 Var din syster oxå adopterad till sverige??

#5 Nä, hon blev fosterbarn i Norrland

One more!

#7 Du är otrolig!

hittad

#9 fast den var redan hittad….

Åh, sådanahär artiklar o. Spårlöst gör mig jämt tårögd..

Jag har själv träffat både en syster och bror, det finns en bror till, men vi vet inte var han finns. Tyvärr inget ovanligt efter kriget.

På tal om likhet så skrämde jag iaf min systers pappa o. andra släktingar, med min likhet med  mamma. Dessutom är jag och min bror otroligt lika, likadant skall det vara med han som saknas med..