Etikett02-att-adoptera
Läst 3149 ggr
Trixyman83
2009-10-18, 02:36

Seperationer VId spädbarn

Hur mycket påverkas vi att detta som små barn eller vid en ädlre ålder. Nör man seperas från sin biologiska mamma.

giffan
2009-10-18, 20:57
#1

Ja det har jag oxå funderat på…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Trixyman83
2009-10-19, 01:17
#2

Har oxå tänkt på det mycket.Jag vet inte var man är född och jag kom inte från sverige fråns jag var 8 mån.Vet du Nått Om de Frustrerande barnen.??

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Trixyman83
2009-10-19, 01:20
#3

Men jag tror inte att det kan vara bra att kanske hitta känna sig trygg när man födds…tror det kan påverka hela ens liv.

Trixyman83
2009-10-19, 01:24
#4

Ursäkta skriver dåligt ibland.Är mitt tangetbord

giffan
2009-10-19, 10:23
#5

Ingen fara, jag förstår vad du skriver.

Men jag vet inte hur det påverkar barnet.

Antagligen är det bättre att bli bort adopterad och separerad som mycket liten, än att vara kvar och ingen tar hand om en alls.

Det  jag tycker är konstigt är att så många adopterade faktiskt inte får ett liv fyllt med kärlek. Många som skrivit här har faktiskt skrivit att de inte haft ett bra liv.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Trixyman83
2009-10-19, 13:24
#6

mmm det är konstigt.Tycker jag med.Kan det vara med vilket år man blev adopterad.Jag menar med utbildningar för adoptivföräldrar och vidare…Jag är adopterad från Indien och jag har läst att hade man en mamma som var kanske psykiskt och inte så stark och kanske undernärd..så kunde det föras över till sina gener.Kanske även om  mamman hade använt droger. Vet ej hur detta påverkar. Men Jag menar att man redan har en pesonlighet,,och sedan ska man försöka bli nån annan…

Ja Jag tycker det är svårt att vara adopterad.

giffan
2009-10-19, 14:36
#7

Ja det är inte så lätt alla gånger. Man vet inte vem man är riktigt.

har en bekant till mig, hon säger alltid "det har jag fått från pappa" eller "det har jag fått från mamma"

jag kan aldrig se sådana liknelser.

fast jag måste ju säga att vissa saker ärver man av sina adoptivföräldrar, men det är nog mycket som är invant antar jag. man kan inte ärva något genetiskt.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Trixyman83
2009-10-19, 21:05
#8

Förstår inte Riktigt det men genetiskt kan man inte arva så, Tror du inte att man har en personlighet från början..eller nått sånt. Asså är inte så bra på sånt här.Kan inte så mycket om det.Hur går det för letandet för dig..?

giffan
2009-10-20, 00:23
#9

#8 kan man inte? jag är urdålig på sådant… har bara hört att många säger att de ärvt ditt eller datt av sina föräldrar, å jag vet inte vad jag har ärvt av mina, längden säger de efter min bio pappa, men jag har ingen aning…

Kanske inte så konstigt att jag i många fall kan likna mig med mina adoptiv föräldrar både på gott och ont!

Letandet går sakta men säkert framåt… försöker skriva ihop det jag vet till de som jobabr med programet..

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Ylva_87
2009-10-29, 16:18
#10

Hej.

Jag kom in på den här sidan av en slump och såg tråden. Jag är själv inte adpoterad.

Men jag har läst en del psykologi, jag vill bara tips er om att läsa om anknytnings teorin.

I teorin pratar man om att barn påverkas av hur anknytningen ser ut mellan barnet och anknytningspersonen.

Hur anknytningen se ut kan påverka barnens fortsatta liv.

Ylva

giffan
2009-10-30, 01:27
#11

#10 Kan du inte förklara lite närmare?? Var kan man läsa om det?

har det någon betydelse vem man anknyter till? Gör inte barnet (fostret) anknytning redan i magen??

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Ylva_87
2009-10-30, 11:13
#12

Det utgår ifrån John Bowlbys anknytningsteori och har sedan utvecklats av Mary Ainsworth.

Nu är jag absolut ingen expert i ämnet men jag kan förklara så gott jag kan.

Bowlby studerade änder som nyss kläckts, dessa knyteran till den första den ser. Det finns experiment där de har knutitan till människor, balonger osv.

Ainsworth tog teorin ett steg närmare människans anknytning och studerade barn. Det man ville se var barnets anknytningsstrategi, alltså Hur barnets beter sig mot sin anknytningsfigur.

Testen som Ainsworth gjorde gck ut på att föräldrar och barn kom till en situation där föräldrarna efter en stund lämnade barnen och man såg då på hur barnen och föräldrarna samspelade.

Ainswort har delat upp anknytningen i fyra kategorier, dessa barn ligger på olika nivåer gällande om de går mest efter kognition(tänkande) eller emotion(känslor). Vilket anknutningsmöster barnen har är beroende av vilka möjlighete barnen haft att knyta an till sina föräldrar.

A - undvikande

Det naturliga sökandet av närhet till föräldern undviks av barnet. Föräldrarna har dragit sig undan barnet och detta har barnet lärt in. Barnets väntar och läser av föräldern, barnet har lärt sig att den får bäst uppmärksamhet genom att göra som föräldrarna vill. Mycket kognitiva barn.

B - trygg

Använder sina föräldrar som en tryggbas vid stress och oro. Barnet får möjlighet att ta plats och blivit bemött. Barnet har blivit bemött både känslomämssigt och kognitivt av sina föräldrar. Dessa barn har en balans mellan tänkande och emotioner.

C- Ambivalent

Barn som har ett stort behov av kontakt, styrs ofta av impuler, är ofta barnsliga och tränger sig på. Föräldrarna är ofta godtyckliga och har själva låtit kännskan styra. Dessa är svåra att förutsäga. Barnen låter för det mesta känskan styra.

D - desorienterad

Dessa barn vet aldrig om de ska närma sig sina föräldrar eller hålla sig borta. Det finns ingen struktur i hur föräldrarna reagerar(kan vara beroende på föräldrars missbruk, psykisktstörning osv). Ofta förekommer fysisk misshandel och omsorgsbrister hos dessa barn. Båda föräldrarna brister gällande barnet. Föräldrar ska vara barns tryggabas men i dessa förhållanden så vet barnet aldrig hur den ska bli bemött.

Relationen mellan barn och föräldrar byggs redan under första levnadsåret. Barnet behöver använda föräldrarna som en tryggpunkt att återkomma till. Barn är nyfikna av naturen och vill utforska världen, men när de blir rädda och trötta behövs förälderns trygga famn.

Relationen mellan barn och föräldrar måste byggas upp, det är inget som skickas med i födelsen. Detta behöver inte vara mamma och pappa utan kan vara andra personer i barnets närhet.

Vi alla har en inre arbetsmodell, en inre karta. Barnen bygger upp och organiserar information. De första minnena som kommer oftast redan på BB är att barnet lär sig att hitta mammans bröst. Efter någon vecka har barnet även lärt sig att man får mat när man blir upplyft.

Minnet består av två olika delar, det implicita och det explicita.

Det implicita minnet är en medfödd minnesmodell. Detta blir en mall för hur barnet kommer arr fungera senare i livet. Detta utgår till stordel av hur accepterat barnet är av föräldern och påverkar till stor del barnets kommande förväntningar och senare även dess beteende. Detta är inget som går att ändra på i efterhand.

Den explicita kartan kommer först vid andra levnadsåret och utvecklas hela tiden. Den kartan påverkas av erfarenheter, tex hur man ska uppträda och vilket gensvar man får på olika sätt att bete sig. Man får även lära sig hur man återhämtar sig från tex skam känslan(en av de grundemotioner som finns)

Vid separation av en anknytningsperson kan barnet utveckla en D-ankytning. Detta kan resultera i att personen senare i livet får svårt med intima relationer, svårt med affektregleringen. Kan ha svårt att samspela med andra människor. Dessa personer kan lära sig att lita på andra människor, men osäkerheten kommer alltid att finnas kvar.

Nu blev det rätt långt och mycket som kanske inte hör hit. men tror ändå man behöver en bakgrund för att förstå.

Kram

Ylva

giffan
2009-10-30, 14:53
#13

Oj Intressant läsning…Och mycket att läsa… Måste nog läsa det flera gånger och försöka förstå… Många svåra ord… Glad

tack Ylva för att du delar med dig.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Ylva_87
2009-10-30, 15:21
#14

#13 Så lite så :)

Det är bra för mig med repetition :)

lillsandra
2009-11-23, 08:35
#15

jag tror det är bättre att adopteras som baby än som större barn. som baby har du inget du minns från ditt tidigare land. är du större så kan du minnas saker, både bra och dåliga. det kan sätta sina spår. jag är glad att jag kom som bebis. har hört ganska mycket dåligt från barn som kom som äldre.

[iurochskur]
2010-04-05, 19:06
#16

14:e Alien…hihi

lillsandra
2010-04-05, 21:18
#17

men när det kommer till gener och sånt så tror jag att de kan flyga i luften. jag är otroligt lik min kusins man som jag umgåtts en himla massa med. deras dotter som nu e 15 är väldigt lik mig, mendans hennes stora syster är väldigt lik min lillasyster.

giffan
2010-04-05, 21:50
#18

#17 Ja det där känner jag igen, massa gånger jag verkligen har trott att min adoptivpappa är min riktiga pappa. Trodde det så mycket att jag fick ut hans blodgrupp från sjukhuset (även fast de egentligen inte får det) Och våra blodgrupper stämmer inte med varandra så han kan inte vara min pappa då…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

JohannaMax
2010-04-06, 00:44
#19

Hittad

Mode & Skönhet.iFokus -sajten om mode, skönhet, smink, glitter & glamour!

giffan
2010-04-06, 00:55
#20

#19 Det är bara en som kan hitta i varje tråd..

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Lena1971
2010-04-10, 22:59
#21

#12 Det där var lärorikt!

Jag skulle gissat, naiv som jag är, att adopterade barn generellt mådde bättre. Jag förstår att man kan undra vilka ens föräldrar är, naturligtvis. Men adoptioner måste planeras, till skillnad mot en graviditet, så adopterade barn borde verkligen vara efterlängtade.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

giffan
2010-04-11, 00:41
#22

#21 Så har jag tänkt i alla mina jobbiga stunder med. Att min mamma faktiskt verkligen måste ha velat ha mig, fasten hon inte erkännde det för mig. Just för att hon måste gått igenom så mycket för att få mig och min bror.

Men det är en liten tröst och det håller inte i längden.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Buffaomini
2010-04-17, 16:17
#23

det finns många gubbar (mest) och kvinnor som har olika syn på hur barnet knyter an och hur viktig olika personer är. vill man läsa mer ska man läsa utvecklingspsykologi. boken Utvecklingspsykologiska teorier. En bra introduktion.

själv tror jag att det är bättre om barnet skils från den biologiska förälderna tidigt.

Lena1971
2010-04-17, 21:04
#24

#22 Det är ju jättekonstigt att adoptera ett barn och inte vilja ha det. Man MÅSTE vilja ha barn för att adoptera. Hur var det med din pappa då?

#23 Det är svårt att föreställa sig. Om de biologiska föräldrarna inte vill ha barnet är det nog bra om barnet adopteras så snart som möjligt.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

giffan
2010-04-17, 21:54
#25

#24 Det har kommit fram så konstiga omständigheter om min adoption och mina adoptivföräldrar så… ja jag skulle kunna skriva en lång historia om det.

Jag tror nog att mina föräldrar egentligen har velat ha mig och min bror. Men min mamma hade det nog inte så lätt före hon fick oss, och sådana spår är säkert svåra att dölja helt.

Jag vill ju verkligen tro att de alltid har velat ha oss, men de skulle säkert gärna fått egna barn.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Lena1971
2010-04-17, 22:07
#26

Det finns inga garantier. Mina föräldrar var närmare 40 när de fick sitt första barn, och över 40 när de fick fler. De försökte länge få barn trots missfall och annat, så vi måste varit efterlängtade vi också. Och det var vi säkert. Men det har ingen av oss upplevt. 

Det kanske är många som blir besvikna på hur det är att ha barn? Om man har tydliga föreställningar om hur det är, och så blir det helt annorlunda?  

Föräldrar är inte mer än människor de heller, hur gärna man än skulle vilja att de var gudar. Det hjälper mig att tänka att de faktiskt älskar sina barn, även när de inte kan leva upp till rollen.


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Secondhandmamman
2010-04-18, 17:39
#27

Hej!

Jag har skrivit här lite till & från innan. Jag är 42 år och försöker tillsammans med min man att adoptera våra tonårsdöttrar från Baltikum. Vi har en lång & nära relation sen flera år tillbaka. De tillbringar jul & sommarlov hos oss.

Sedan många år bor de på barnhem, men har en relation med föräldrar, syskon & farmor. Inte den bästa och inte den tätaste, men dock en relation. Dessa släktingar kommer alltid att följa våra tjejer. Adoptionen kommer göra att avståndet blir längre, men från första början har vi talat med dem om hur viktigt det är att de forsätter hålla kontakten med släkten. De kommer regelbundet få resa tillbaka till sin hemstad.

Vår adoption är nog inte den typiska eftersom adoptionsbeslutet är något som växt fram med åren, både från vår sida & tjejernas. Vi är en familj och är bara lyckliga tillsammans. Vi har fått lång "prövotid" och relationen mellan oss är redan stark. Vi älskar dem så ofantligt mycket. I våra hjärtan är de redan våra barn.

Jag är ofta inne och läser här. Som blivande adoptionsförälder är det så intressant att läsa om adopterades tankar & erfarenheter.

Kram till er alla!

giffan
2010-04-18, 21:22
#28

#26 Ja jag vet att det är svårt att vara förälder. har klart fått mera förståelse för min mammas agerande ju äldre jag blivit själv. Men vissa saker får man bara inte säga eller göra mot ett barn!! Så spelar det ingen roll hur jobbigt man haft eller inte.

#27 Vad trevligt att du är här och läser. Jag hoppas verkligen att eran adoption kommer gå vägen. Ni har ju som sagt det lite annorlunda, och det kanske skulle vara önskvärt att flera fick den chansen som ni att ha "barnen på prov" eller hur man ska säga det. Då kanske flera om inte annat skulle kunna tänka sig att adoptera äldre barn. Och även att man skulle kunna få vara äldre då. För i din ålder till äldre barn så är du ju rätt ung iaf.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Upp till toppen