Etikett02-att-adoptera
Läst 3904 ggr
Trixyman83
2009-10-04, 18:44

Hur ska man uppfostra Adopterade?

Har tänk mycket på detta.

giffan
2009-10-04, 19:09
#1

Ja, en jätte bra fråga.

Jag själv har ju inte adopterade barn. Skulle vara intresant att få veta om man får lära sig något om sådant när man söker om att få adoptera, eller förväntas man veta allt sådant själv?

Det är ju lite mera att adoptera ett barn, många frågor som man kanske inte riktigt kan svara på under uppväxten.

Mina föräldrar har mest pratat dåligt om våra biologiska föräldrar, antagligen för att vi inte skulle fråga mera. Men sådant tar ju faktiskt ner ens självförtroende.

man undrar ju faktiskt varför man inte fick vara hos sina biologiska föräldrar.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Trixyman83
2009-10-04, 19:37
#2

Ja det gör man ju väldigt mycket. Ja som sagt det är en jättesvår fråga.

Ja mina har typ aldrig pratat om dem och i så fall..så har det väll inte varit till det bästa.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Salama
2009-10-19, 23:03
#3

Väldigt intressant fråga, är själv adopterad från Indien. Kom till Sverige när jag var ca 9 mån. Mina adop föräldrar har inte pratat så mycket om mina bio föräldrar. Mest sagt att det strulade till sig i deras förhållande och massa bla bla bla.

Kan av egen erfarenhet säga att min uppväxt varit allt annat än bra, jag har varit vilse, kännt min ensam övergiven och annorlunda. Är fortfarande vilsen vid 24 års ålder. Är gift och har barn men en stor bit saknas, VEM ÄR JAG? Upplever att jag har väldigt svårt att fortsätta in i framtiden när jag inte har någon förebild att efterlikna.

Har de senaste åren börjat förstå att jag inte är ensam och att det jag känner inte är ovanligt. Många adopterade mår fruktansvärt dåligt under sin uppväxt.

Tycker inte att de föräldrar som adopterar förstår riktigt. Vi adopterade är som skadade….vi behöver lite extra om man kan säga så. Vi måste få mer kärlek mer förståelse mer respekt och mer uppmuntran än ett "VANLIGT" barn.

Min åsikt är att en stor procent av de föräldrar som adopterar inte är lämpade! Kanske om det fick mer information och utbildning.

Skulle också tycka att en regelbunden koll de första åren vore att föredra, adopterade barn kan ju ses som bångstyriga hästar och alla klarar inte av när saker och ting inte går så lätt som man vill och då kanske slår och misshandlar sina barn, verkar vara lite enklare efter som vi inte är deras "RIKTIGA" barn

Oj så jag skrivar en massa, men det var skönt att få skriva av sig lite :)

giffan
2009-10-20, 00:20
#4

#3 bra att du tycker det va skönt att skriva av dig, det är ju det dethär forumet är tillför, så då har vi kommit rätt känns det som!

Många kloka ord skrev du oxå.

Det där med information tycker jag vore något alla adoptions föreningar skulle lägga mera energi på. När man får biologiska barn blir man iaf erbjuden att kunna gå en kurs.. varför inte när man ska adoptera? Inte för att det kanske gör en till en bättre förälder, men uppföljningar skulle inte var aså tokigt.

Jag har läst i de papper som finns ommig och min bror sen vi kom till sverige. Där står det endast att vi ser välmående ut och att min adoptivmamma slutat jobba för att kunna vara med oss barn. Kanske redan där felet kom?!

Ingen vidare uppföljning tycker jag… resten av våra liv då?

INGEN av mina klass kompisar hade föräldrar som slog sina barn… så jag har alltid undrat varför de gjort så… För att deras föräldrar slog dem? jag tror inte det, för iaf min farmor var otroligt go och trevlig underbart mild människa… Men jag vet ju inte hur hon va mot sina barn…

Min bror som blev så mkt mobbad i skolan och hans få kompisar blev skrämda så de inte vågade leka med honom… Ingen som gör något åt det… även en skogsbrand blev anlagd bakom vårat hus för att de skulle bränna ner oss… men ingen som lyssnade på oss om det inte… jag minns det så väl och jag minns fortfarnde villka som gjorde det!!! Stackars min bror säger jag bara… Ingen som lyssnade och kunde hjälpa. Själv va man lika liten och då¨har man inte så mkt att säga till om.

resultatet vart en bångstyrig "häst" som inte kunde bo hemma… Där bröts våran kontakt, och jag inte fick ha kontakt med honom. Han har verkligen inte haft ett lätt liv…

Jag är glad att vi kunde få upp kotakten då han kunde flytta till eget boende!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Trixyman83
2009-10-20, 03:06
#5

Till Salama Hej Jag läste din ditt inlägg.Jag var 8 mån där jag kom till sverige.Varifrån Indien kommer du? Jag har ingen bra relation med min adoptiv mamma.Hon typ slängde ut mig hade problem med droger och stimmig ungdom.Hon fick oxå ett biologiskt kan ju beror på sånt.

Har du några papper kvar,från din adoption oxå`?

Salama
2009-10-20, 10:53
#6

Giffan, vad tråkigt med din bror, hoppas han mår bättre nu, för mig funkade det bättre när jag väl flyttade hemifrån.

Fick aldrig något förtroende av mina adoptivföräldrar de trodde aldrig på mig. Sen har något jag gjort aldrig varit bra nog för dem, min adoptiv mamma sa altid att jag var så tjock (fast jag var på gränsen till anorektiker) jag var alltid ful i håret när jag kom från frissan, jag fick höra om hur snäll hon minsan var som barn och jag hade inte lika mjukt och fint hår som henne.

Har aldrig blivit slagen eller något annat av dem men den psykiska misshandeln lever kvar. Har lärt mig att bortse från det så jag har bra kontakt med dem nu det går bättre nu när jag själv är vuxen och bestämmer över mig själv.

Trixyman83 Jag kommer från Ahmedabad, för ganska länge sen hittade jag massa papper och skrev ner det jag trodde var av vikt. Men fy att hon kunde göra så?!!! Har du någon kontakt med henne idag?

Har du förökt hitta dina biologiska föräldrar?

Trixyman83
2009-10-20, 14:32
#7

Nej Jag har inte mycket kontakt med henne ida.Hon ringer inte.Så jag låter det vara.

Salama
2009-10-20, 17:44
#8

Vad tråkigt, men kanske lika bra då.

Men hur mycket vet du om din adoption? Vartifrån kommer du i Indien, vet du namn på barnhem?

Trixyman83
2009-10-21, 02:09
#9

Jag KOmmer från Inden från Bombay Amavarati.Och från något som heter Holy cross convention.Håller Nu på med att hitta papper och allt sånt..Men det går bra än så länge.Har en En tjej som ska till mitt barnhem med mina papper. Så Jag hoppps  på det bästa!Glad

giffan
2009-10-21, 11:42
#10

#9 Håller tummarna att du får fram något!!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Trixyman83
2009-10-21, 13:10
#11

Till DIG OXÅ!!!!!!!

giffan
2009-10-21, 13:48
#12

#6 Ja han mår nog bra där han är hoppas jag.

Han är tråkigt nog inte med oss på jorden mera.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[Wiveka]
2009-10-21, 19:45
#13

Numera är alla adoptivföräldrar utbildade, det har riksdagen bestämt.

Det var annorlunda förut. Vi fick vårt första barn 1989 och vi var då på utbildning som Adoptionscentrum ordnade och det handlade en hel del om de specifika "problem" adopterade barn har/kan få.

Vi har två barn adopterade från Korea, båda var 4 månader när de kom till Sverige. De är födda 1989 och 1991. De är mycket olika till sättet och har behövt support på olika sätt. Jag tror att man som förälder oavsett om man adopterar eller ej måste vara lyhörd för vad ens barn skickar ut för signaler.

När det gällt mobbing så har båda barnen råkat ut för det, men vi har kunnat hantera det med bla skolans hjälp och barnens stora integritet - ingen sätter sig på mig.

giffan
2009-10-21, 22:59
#14

#13 Det låter ju bra att höra att det är så, bara utbildningen ger något oxå.

För egentligen är det inget som säger att man blir en bättre förälder för att man går massa olika utbildningar.

Vi som är adopterade och, kanske speciellt vi som inte haft så trevlig uppväxt, tror jag kan ha svårt att se att "vem som helst" skulle få adoptera. jag kan bara se till mina föräldrar som kom igenom alla samtal och kollar. Inte blev det så bra för det. Sen när jag själv blev med barn, hade jag ingen erfarenhet alls av barn, och defenitivt hade jag inte tagit till mig något vad gäller uppfostran av barn alls. Det har jag försökt lära mig längst med vägen, och det verkar lyckats ganska bra.

Det jag reagerat på när jag läst lite olika dokument ang min adoption är att de frågor de brydde sig mkt om då iaf, var hur deras ekonomi såg ut, om de umgicks med vänner, och vad de hade för jobb, hur deras boende var mm. Det står inget om att de gillade barn… eller om de hande tagit hand om mindre syskon eller liknande…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[Wiveka]
2009-10-22, 00:09
#15

#14

Jag tror precis som du. Det är otroligt mycket kontroller såsom ekonomi mm, inget som säger att du är bra/bättre lämpad än andra. Men det är givarländerna som ställer kraven, inte vi som mottagarland.

Det som maken jag reagerade på då vi var på G så att säga, var att de flesta av de som vi träffade var 10-15 år äldre än vad vi var (vi var 27 när vi fick första barnet) och att man som äldre har kanske lite mer strikta ideér och regler än när man som vi "bara" levt 7 år utan barn…..

Och så tycker jag att "samhället" inte tar sitt ansvar för er som inte har haft en "lyckad" adoption. Tur att ni vågar prata här i alla fall.

Massor med styrkekramar!!

giffan
2009-10-22, 02:27
#16

#15 Alltså när mina föräldrar adopterade mig och min bror, kom det inte ens fram att hon varit gift tidigare, inte heller att hon sedan tidigare hade ett biologiskt barn, som hon själv adopterat bort… Sådana saker, har jag nu förstått, måste ju sätta sina spår och påverka hur man blir som förälder.

Jag misstänker att hon aldrig lyckats älska oss för saknaden av sitt egna barn varit så stort. Hon adopterade bort barnet när det var två år.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[Wiveka]
2009-10-22, 21:35
#17

#16

Tror precis som du…..ärlighet är det bästa. Om hela familjen ska må bra.

xoxoLinnea
2009-10-31, 02:11
#18

Hej hej

Kommer in här lite sent men men. En kommentar till Wiveka.

Ja, alla föräldrar blir utbildade. Det innebär inte att de per automatik tar till sig information eller är lämpliga adoptivföräldrar.

Jag är själv adopterad och 21 år gammal. Min närmaste vänner är faktiskt adopterade, den ena räknar jag faktiskt som min halvsyster. Jag har alltid haft nära relationer med adopterade, vissa har tagit slut under årens gång men vissa lever kvar. Jag tror vi dras till varandra på något sätt. Tyvärr har 3 av dem haft hårda uppväxter och är märkta av det än idag. För övrigt har jag fått en hel del berättat för mig. Folk tenderar ju att lätta sitt hjärta efter några glas. Det bör man iof. ta med en nypa salt. Men det ligger alltid en viss sanning i det.

Hursomhelst..

Att uppfostra adopterade barn är ingen big deal egentligen. Personligen motsätter jag mig bilden som media ger av oss adopterade som "problembarn" som måste hanteras med silkeshandskar. Visst, vi har haft en tuff start i livet, men vi människor har en tendens att leva upp till vad som förväntas av oss.

Det är inte synd om oss för att vi blivit adopterade, det är antagligen synd om de som är kvar. Vi är lika kapabla som alla andra.

Som adoptivförälder är det väldigt viktigt för ditt barns framtida självkänsla att ha nolltolerans gentemot rasism. Tydliggör att det är oacceptabelt. Att inte agera i en situation  tolkas troligtvis av ditt barn som att hon/han inte är värd att försvara och att rasistiska kommentarer är okej. Eftersom du som vuxen skulle sagt ifrån om någon varit dum.

Alltid

Även om det kommer från släkten, vilket inte är ovanligt.

Var öppen om ditt barn har frågor om sitt ursprung. De flesta är nyfikna och att vilja veta och ifrågasätta är naturligt. Fördöm inte de biologiska föräldrarna om ni inte vet bakomliggande skäl. Utan dem hade ni inte fått chansen att ta hand om er älskade unge. Om barnet får chans till kontakt med sina biologiska föräldrar tycker jag att ni ska uppmuntra till kontakt. Det är alltid er vi kallat mamma och pappa, det är ni som (förhoppningsvis) funnits där. Det vet vi och den relationen kan inte ersättas.

hm nu får det räcka för den här gången, annars blir det ju en hel uppsats.

kram på er!

[Wiveka]
2009-10-31, 11:00
#19

#18

jag håller helt med dig i det du skriver!!!

giffan
2009-10-31, 11:10
#20

#18 Uppsats eller ej, många kloka ord!! Håller med dig till 100%

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

lillsandra
2009-11-23, 08:33
#21

jag tycker att man ska vara väldigt öppen mot sina barn. på mitt jobb så finns det flera stycken som har adopterat och som frågat mig om hur man ska gå till väga med sitt barn. jag kan bara se till mig själv och hur min mamma gjorde och jämföra med kompisar som även dom är adopterade. det är viktigt att man kan prata om det, barnet kan få möjligheten att lära känna sitt ursprung. frågar barnet om nåt så svara ärligt. kan man inte ha den här dialogen med sitt barn, så kan barnet nog få ångest, undra endel när den blir äldre. man ska nog inte heller hindra barnet från att träffa sina biologiska föräldrar. jag ahr haft turen att båda ha adopterade kompisar som jag kunnat prata med men även att få lära mig om mina thailänska traditioner och träffa folk från thailand. min mamma kollade med ambassaden om de hade middagar, träffar och dy. sen åkte vi dit.

dock så har jag märkt, jag kan ha fel. men barn som adopteras som lite äldre. har oftast minnen från hemlandet och det kan vara jobbigt för dem. jag kom hit som en 2 mån baby och pga detta så kan det vara så att jag inte känt av det så mycket. en av mina barndomskompisar kom som lite äldre barn och det har satt sina spår.

giffan
2009-11-23, 09:29
#22

Jag hade oxå adopterade vänner, vi var hela 5 st som var adopterade i våran klass. Men vi pratade aldrig om det, möjligen att vi redde ut syskon förhållanden ibland men inte mera. Kanske vart det för "normalt" att vi va adopterade så att det inte fanns något att prata om. Men jag önskar nu att vi hade gjort det då.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Tussebus
2009-11-30, 21:35
#23

Min låtsaslillebror (hans föräldrar/ adotptivföräldrar är mina gudföräldrar) är adopterad från Mexico. Han var ett år då han kom till Sverige.

Hans liv idag är inte något roligt. Han är alkoholist (har åkt in för abstinensbesvär några ggr + blivit haffad för narkotikainnehav). Han tycks ha svårt att läsaoch skriva. Har hoppat av gymnasiet och folkhögskolan…

Just nu tycks an plugga på folkhögskola igen..

Jag bara undrar hur pass vanligt sånt här är bland adoptivbarn?

Hans mamma är ganska sträng medan hans pappa väldigt kärleksfull och inte sträng alls… Nu lever han på sina föräldrar. Han har kompisar som super veckans alla dagar…

// Tussebus, Sajtvärdinna på HBT ifokus

"Amor vincit omnia et nos cedamus amori" - Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken

giffan
2009-11-30, 22:08
#24

#23 Jag vet faktiskt inte om det finns någon statistik för sådant.

Men vad man har läst här på forumet så är det ju flera som har haft det ganska jobbigt i uppväxten och i vuxenlivet.

Sen när man är adopterad så vet man ju inte alltid så mkt om sitt arv. Alkolism går ju i arv sägs det, och om man redan i mammans mage kommit i kontakt med droger tror iaf jag att det är större chans att man fortsätter med det sen.

Läs och skrivsvårigheter kan man ju oxå ärva, och det är alltid enklare att få hjälp om man vet att man har det i släkten.

Synd när det ska gå så snett…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

lillsandra
2009-11-30, 22:49
#25

#23, hur gammal var han när han kom till sverige. jag tror nämligen att detta är ganska vanligt bland barn som var lite äldre när de kom till sverige. de har lite svårt med minnena från gamla hemlandet. skulle nästan vilja säga att det är en slags form av postrtraumatisk stress.

Daniel013
2009-12-02, 18:14
#26

Tog mig en funderar på vad som egentligen är viktigt. Kom fram till att mina föräldrar alltid varit öppna och haft tid. Jag själv kommer fån Colombia och är nu snart 30 år. Har väl som alla andra haft tyngre perioder men anser ändå att jag klarat mig rätt bra. Vad mina föräldrar gjorde som varit mycket positivt är att de aldrig höll undan någon information och alltid hade tid för mina funderingar. Istället för sagostund berättade de om när de var och hämtade mig på barnhemmet och beskrev alltid den dagen som en av deras lyckligaste. På så sätt blev ju den historen en av mina absoluta "favorit-sagor". Genom att jag själv önskade att få höra den fanns ju alltid en öppning för mig att få ställa nya frågor. Så viktigt är att göra själva adoptionen till en del av vardagen.

Jag anser även att det är nyttigt att om man har adopterade barn och märker att de börjar umgås medandra adopterade att låta dom hållas. Adopterade har något speciellt gemensamt och ibland är det inte föräldrarnas uppgift att lösa barnens fundeingar. Ibland är det bara skönt att ha någon bredvid sig som går igenom sama sak. Så ta ett steg tillbaka och låt barnen prata och fundera tillsammans.

ja det var nog det jag ville tillägga :-)

/Daniel

Tussebus
2009-12-03, 01:21
#27

Han var nog ett år när han kom till Sverige, #25

// Tussebus, Sajtvärdinna på HBT ifokus

"Amor vincit omnia et nos cedamus amori" - Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken

lillsandra
2009-12-03, 18:26
#28

#27, han kan ha minnen från tiden ifrån hemlandet och det kanske indirekt tynger honom. han kanske skulle behöva prata med någon om det. antingen någon med samma erfarenheter el dy.

redhead82
2009-12-04, 01:35
#29

Det jag tycker är väldigt viktigt i denna fråga är att man så fort som möjligt berättar för barnet i fråga att det är adopterat!

Jag har vetat hela mitt liv! Har heller aldirg tyckt att detta varit konstigt på något sett, det är alla andra som gjort att det vid vissa tillfällen känts udda!

Ett barn accepterar mycket mera än man kan tro! berätta i tid och ge barnet sin identitet i och med detta!

Upp till toppen