Tror nog det kan stämma. Om man betänker att inget barn som adopteras har egentligen har fått en bra start - det är ju liksom själva grunden för adoption, att barnet antingen inte har föräldrar (jag är hittebarn), eller att barnet har föräldrar som av olika anledningar inte klarar av att ta hand om det på ett bra sätt.

Oavsett orsak, så har vi ju separerats från våra biologiska föräldrar, från den miljö, kultur och språk som vi från början hade.

Ibland när jag ser små barn brukar jag fundera över vad som skulle hända om man tog barnet och placerade det i en helt okänd miljö bland okända människor med okända vanor, kultur och språk…En del av svaret på den frågan torde väl bero på hur barnet bemöts, men oavsett detta så blir ju en del av det barnet liksom "borta" - man kan inte på något sätt få bekräftelse på de tidigare upplevelserna.

Ju yngre man är när man adopteras, desto mindre betydelse torde detta få. En gissning är att dom artikeln handlar om inte varit spädbarn när de adopterades.

Jag var spädbarn när jag adopterades, men vetskapen om det gör att man har massa som snurrar i huvudet.

Min bror var ett par månader, han accepterade aldrig varken sin hudfärg eller att han blivit så sviken (oönskad) Han tog livet av sig. Blev endast 36 år.

Men åååh, det gör så mig ont…både om dig och honom. Har det hänt nyligt, var det därför du gick in i den här communityn?

Jag startade den här sajten ett år efter att han gick bort.

Ett sätt att bearbeta sorgen, och samtidigt ge andra möjlighet att prata om såna frågor som kanske blev för tunga för honom? man är ju rätt ensam i sina funderingar, omgivningen vill ofta inte höra sånt, och ibland blir det helt enkelt för tungt…har själv ofta känt så.

#5 han ville aldrig egentligen tala om att han va adopterad.

Jag minns att jag va rätt sur på han, för med honom följde massa papper där det stog om hans föräldrars utbildning mm. Och jag som alltid har velat veta sådant.

Han sa redan i tidig ålder att han skulle se till att få slut på allt. Och som alltid annars så stog han för sitt ord. Klart att man blev ledsen, men endå inte, jag var så förberedd på att han skulle göra det. Men saknaden går inte att komma ifrån!

förstår det, det är ju omöjligt att inte vara. jag sörjer ju mina syskon, fast dom inte ens är döda. men har inte träffat dom sen jag flyttade hemifrån, det är ca 25 år sedan. medan dom bodde hemma fick jag varken träffa dom eller prata med dom, och sen när dom flyttade hemifrån hade det ju gått så länge att vi alls inte kände varann. dessutom har väl mamma jobbat hårt på att dom skulle inse vilken otacksam svikare jag var, så deras bild av mig är inte vidare bra…

egentligen är det ju förstås inte dom jag sörjer, utan mer vad mamma tog ifrån mig möjligheten till. har man vuxit upp tillsammans så är man ju en del av varandras historia, och ens historia är viktig för hur framtiden sen blir.

tycker du också det är extra jobbigt blir det på högtidsdagar? för mig är det som att även om åren går så är just födelsedagen svår att glömma bort, liksom jul. har två bröder som fyllt når nu i veckan, hade önskat att jag bara kunnat säga grattis…

kanske barn som var lite äldra och viste vad som försegik själv mår jag bra ja är 12 år okej ja har anorexia men liksom vill absolut inte ta själv mord! ja vill inte förlora min familj så bra jag har det

ja tycker synd om dig men tänck han mådde nog inte så bra det var nog därför men vissa mår ju jätte bra han påminner om min bror från bolivai men han älska oss och bry sig ej om adopstionen ja menar mina (riktiga) färäldrar är ju har med mig nu de andra har ja ju aldrig riktigt träffat så va ska ja har för nytta av de??

Kanske det är därför jag ständigt är orolig och har haft depressioner sen jag var ca 6 år. Jag kommer ihåg att från det jag var 6 år har jag haft en stark längtan efter att få dö. Det bestämdes att jag skulle adopteras innan jag ens var född. Jag var 14 dagar när jag kom till min adoptivfamilj. Kanske påverkades jag redan som foster av att min biologiska mamma inte ville ha mig, hon kanske inte tog hand om sin egen kropp så bra, vad vet jag. Och att bli bortryckt från den man blivit buren av och hört hjärtljudet från i 9 månader kanske sätter sina spår.

#10 Jag känner igen det där genom min bror. Han har alltid vetat att han inte skulle bli 40 år…

Sorgligt men tyvärr sant.

Jag däremot har inte känt det på samma sätt. Alla tonåringar vill väll någon gång dö… det tror jag hör till att växa upp och allt det man går igenom. Men att vara adopterad kan i många fall göra enkla saker så mycket svårare.

Jag vet att min mamma skötte sin kropp och att hon inte adopterade bort mig för att hon inte ville ha mig. Kanske är så som du säger, att redan där har man blivit påverkad…