Etikett02-att-adoptera
Läst 4086 ggr
Faxlin
2009-02-27, 02:06

Hur är det med att berätta eller inte?

Om vi nu ponerar att barnet som adopteras har samma hudfärg som de som adpoterar har. Det är en förutsättning för att min fråga ska ha en mening. :-)

Men om det nu är så att man har ett adopterat barn, är det alla som ser det som självklart att berätta att barnet är adopterat? Som ni förstår är det rätt omöjligt att undanhålla en sådan sak om föräldrarna är svarta och barnet vitt eller tvärsom. ;-)

Ni som har adopterat berätta gärna hur ni ser på det och hur ni har tänkt. Eller ni som funderar på att adoptera med kan gärna berätta hur ni tänkt göra i denna fråga.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Rico
2009-03-09, 02:08
#1

Et hvert adoptert barn skal vite at det er adoptert. uansett hudfarge på barnet eller de voksne.

Tenk deg at som voksen så får du vite at du er adoptert. ergo hele livet ditt har faktisk hele familien slekt og venner av dine foreldre jugi til deg.

Ja jeg ser det på den måten.

og tenkt de psykiske etterdønningene en person faktisk kan få vet å få vite det i voksen alder.

Jeg har alltid vist jeg er adoptert. kan ikke huske første gangen mamma og pappa sa det til meg.

giffan
2009-03-09, 13:17
#2

#1 Helt rätt!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Rico
2009-03-09, 14:41
#3

Faxlin

hvis du gjerne vil prate med en som er adoptert. og enten skal på indianerildern eller på den i sverige. (husker ikke utstillingens navn)

så er jeg på begge to.

Bare å ta kontakt.

Faxlin
2009-03-09, 18:14
#4

#3: Tyvärr ska jag varken på Indianillern eller Iller Thriller. Ingen utställning för mig och pälsarna förns det är dags för Viking Ildern. Dit är jag anmäld redan :-)
Är ju inte själv adopterad, har inget adopterat barn heller. Men tycker ändå att det är intressant. Så jag nappar gärna på erbjudandet om vi stöter samman på någon illerutställning.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Rico
2009-03-09, 18:26
#5

Bare å gjøre vet du :)

Synd du ikke skal på noen av de utstilingene.

Faxlin
2009-03-09, 18:27
#6

#5: Hmm, så är det med det där att hitta på varandra med. :-) Men du får väl leta upp mig om inte annat :-)

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Rico
2009-03-09, 18:28
#7

jeg skal på Vikingildern siden ejg er med å arrangerer. så der er jeg hvafall =)

Faxlin
2009-03-09, 18:30
#8

#7: Men dåså, då kan vi prata där. Ja efter att du har jobbat klart. Men jag ska ju dit och ställer gärna upp och hjälper till om ni behöver det. Trine och Ingvill vet väl vem jag är i alla fall :-)

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Tatsja
2009-03-10, 08:52
#9

Tror det är viktigt att redan från början försiktigt tala om att barnet är adopterat, men det viktigaste är att få barnet att förstå att de var utvalt och är älskat. Ett adopterat barn måste få veta att de inte är mindre värt i föräldrarnas ögon, även om de har egna biologiska barn.

Tyvärr så finns det föräldrar som gör skillnad på barnen om de lyckas få egna barn efter en adoption. Det tycker jag är hemskt. Barn är barn och oavsett om det är eget eller ej, så måste de få känna sig älskade.

Har man adopterat ett barn så är det ju av kärlek.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

giffan
2009-03-10, 12:53
#10

Jag har alltid vetat om att jag är adopterad, även fast det inte syns på mig.

Men jag har även alltid fått höra "du ska vara glad att vi kom och räddade dig, annars skulle du inte ens varit född"

Så vissa detaljer skulle man ju kunna skonats ifrån.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Tatsja
2009-03-11, 09:05
#11

#10 Så ska man aldrig säga till ett barn. Det är bättre att säga -vi valde dig av kärlek och kommer alltid att älska dig. Du är vårt barn.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

giffan
2009-03-11, 09:39
#12

#11 precis så har jag oxå tyckt.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Faxlin
2009-03-12, 14:47
#13

#10: Usch vad hemskt att få höra det. Sådant kan man inte säga till ett barn liksom.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

giffan
2009-03-12, 23:17
#14

Nu har det ju framkommit information som bekräftat att mina adoptiv föräldrar har ljugit/undanhållit/förvrängt/förskönat informationen för mig. Jag tror det hade varit bättre att de inget sagt istället.

Det är tyvärr min spontana känsla just nu.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[Pirkkolino]
2009-03-19, 16:59
#15

#14 Du har dubbla frustation inom dig. Om du förstår vad jag menar.

Jag hade bara en. För att jag kände min biologisk mor, men däremot hon vägrade säga min biologiska fars namn. Jag bodde mestadels hos min egen valda fosterpappa, men träffade min mor emellanåt. När jag fyllde 23 hittade min biologisk faster mig. Då fick jag höra första ggr min fars namn och se bilden av honom. Min mor dog vid 90 års ålder, men hon kunde inte lämna ens på papper min farsnamn, trots att det var enda vad jag bad av henne.

Jag verkligen önskar att du hittar någon gång dina ursprungliga rötter. Pirkkolino

Buffaomini
2009-03-19, 22:17
#16

jag skulle ha berättat de. förstår inte poängen med att hålla de undangömt?
jag hade berättat så fort barnet hade förståt eller om de själv frågat.

jag själv fick veta de när jag sa något i stil med "när jag låg i din mage, mamma"
okej mamma är ljus och jag brun men de spelade ingen roll när jag var liten. jag trodde jag legat i hennes mage.
inte för att jag kommer ihåg att jag blev besviken att de var så. kommer inte ens ihåg den konversationen, har bara fått de återberättat för mig

Bunn
2009-09-28, 16:18
#17

Självklart ska man berätta för barnet att barnet är adpoterat. Om jag inte missminnr mig helt så finns det någon bestämelse som säger något i sil med att från och med 16 års ålder har du rätt att få veta om du är adopterad eller ej.

Upp till toppen