Etikett02-att-adoptera
Läst 2698 ggr
ish-sha
2009-01-17, 17:44

Viktigt!!!

En sak har jag undrat över ofta när jag läser på sajter/forum som handlar om adoptivbarn och deras adoptivfamilj.

VARFÖR är det så många adpoterade barn som far illa i sina nya hem. Och varför tas problemet sällan eller aldrig upp?

Varför kollas inte adoptivföräldrarna upp mer noga efter adoptionen, helst med jämna mellanrum i flera år?

De som blir/har varit fosterbarn eller de som bott på barnhem ges det extra uppmärksamhet till just nu. De ska intervjuas och det ska fram i ljuset hur illa behandlade de blivit och hur dåligt de mår.

Men de stackars adopterade barn som farit illa och fått sina liv förstörda då? Vad görs för att hjälpa dessa och ge dem upprättelse för ett förstört liv???

Viktiga och svåra frågor som jag själv tycker borde tas upp.

giffan
2009-01-17, 18:56
#1

Min erfarenhet säger mig att man inte själv som barn vågar att träda fram, och familjen döljer det nog bra för omgivningen. Så har det varit i mitt fall. Det har alltid låtit att "du ska vara glad att vi tagit hand om er annars skulle ni inte funnits" Då känner man tacksamhet på något sätt över att man faktiskt har tak för huvudet mm.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

ish-sha
2009-01-17, 19:16
#2

Jag har också mycket dåliga erfarenheter från min adoptivfamilj och har fått mitt liv förstört rejält.

Det är just därför jag menar att de adopterade barnen måste kunna följas och kollas upp under lång tid. Min erfarenhet är att INTE lita på familjer som råkar se bra ut från utsidan.

Så tacksam jag hade varit om någon hade följt upp hur jag hade det i min adoptivfamilj. Då kanske jag hade sluppit det stora helvete jag gått igenom och fortfarande lider av.

Barn som blir adopterade måste skyddas  och kollas upp minst på samma sätt som fosterbarn blir. Inte ens de kollas tillräckligt tycker jag.

Vissa kennlar kollar upp sina sålda valpar bättre. Skandal är det.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

giffan
2009-01-17, 19:52
#3

Oj det låter som du har något som verkligen behöver få komma ut.

Det svåra är nog att kolla. Hur man ska göra. Jag vet att imånga fall där soc fått en anmälan om barn som far illa så kollas det bara upp med samtal med föräldrarna, och det är ju säkert inte många föräldrar som säger att de inte tarhand om sina barn.

I mitt fall var det många som ville anmäla att jag och min bror inte hade det så bra, men det gjordes inte iaf. Omgivningen måste nog bli bättre på att våga ta ställning till rätt eller fel.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

ish-sha
2009-01-17, 21:01
#4

Jo, jag håller med dig om att omgivningen måste bli bättre på att våga ta ställning.

Jag tror också, eller rättare sagt jag vet att sånt här är mycket svårt att ta tag i och att framförallt våga ta tag i. Men jag anser att detta är en så stor och viktig fråga att vi alla måste sluta blunda för detta.

Frågan är hur man går tillväga? Soc kan ju vara så j-a snabba på att dömma ut bra föräldrar och de skitstövlar som borde åka dit klarar sig hur lätt som helst.

Tänker på min egen "familj" som ansågs vara så fin och ordentlig. En av mina "föräldrar" tillhörde lagens långa arm och var den värste av dom.

Flera STORA debatter i tv kanske skulle vara ett steg på vägen. Men hur får man offer att våga ställa upp??? Jag skulle inte våga göra detta eftersom jag vet att mitt liv då kommer att bli ännu värre och jag kan inte avslöja var jag finns eller min id.

Skulle vara intressant att se om det finns fler offer här. Jag har träffat några, så jag vet att de finns men kanske inte vågar ge sig till känna.

Måste erkänna att jag hade väntat mig en massa fientliga svar från massor av folk, men tack och lov har det ännu inte hänt vilket det gjort på andra sajter som handlar om adopterade barn. Märkligt egentligen att en som fallit offer kan få fientliga skurar över sig.

När jag tänker efter så känns det skönt att ha fått skriva av sig lite. Jag kan se rött av ilska och sorg när jag ser och läser hur rosenrött och vackert det ibland ser ut på sajter som handlar om detta när det finns så mycket tragik som ligger gömt bakom kulisserna.

Ofta tänker jag så här: Undrar hur många barn det är som råkar illa ut just nu i denna stund? Hur många små flickor blir just nu sexuellt utnyttjade av sina "pappor"? Hur många blir just nu misshandlade och inlåsta? Frågor i oändlighet….

Skrämmande tanke att veta att just nu i denna stund blir minst ett barn misshandlat och/eller sexuellt utnyttjat. Det gör riktigt ont i själen när jag tänker på detta och jag lovar att jag kan känna deras skräck och deras maktlöshet och känslan av att vara helt ensam i hela världen

Gråter

giffan
2009-01-17, 23:02
#5

Skönt att det känns bra för dig att få skriva av dig här.

Jag tror nog att det finns lika många offer som det finns dem som har fått det jätte bra hos sina adoptivföräldrar.

Ett av problemen är nog som du säger, man tittar mycket på klass på familjen då det kostar en del att adoptera. Men de behöver inte vara bättre föräldrar för det.

Sen ska ju inga föräldrar oavsett om de har adopterat eller inte vara elak mot sina barn, eller andras barn för den delen.

Där måste man nog på något sätt få omgivningen att ingripa och att skolorna kunde göra mera för barnen, så att de vågar prata om det.

Tv som du nämde vore säkert ett sätt kanske kunde de gå under dolda identiteter i tv, inte behöva visa vem de är.

Hekt klart ett ämne som är viktigt att diskutera.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Blodalv
2009-01-21, 22:24
#6

Hmm…

Intressant tråd.

Är dock inget barn längre men adopterad till en svensk familj med mindre lyckat resultat.

Kan inte förstå varför man ska berätta om en taskig uppväxt osv..

Det är ju något som redan varit, har hört att efter regn kommer det alltid solsken. 

Men det jag vill komma till.

Hur skulle det kunna bli bättre av att berätta för hela världen?

Är det kanske inte bättre att glömma och ta vara på det som faktiskt var bra?

giffan
2009-01-21, 22:55
#7

Några mår säkert bra av att inte tala om det och bara gå vidare. Mendans andra mår bra av att prata om det för att kunna gå vidare.

Samtidigt finns det en poäng i tråden, om det inte kommer fram hur barn har det i adoptivfamiljerna kan det inte bli andra krav och barnen får det inte bättre.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-22, 08:29
#8

# 6

Varför förtänga svåra trauman? Det gör ju bara saken värre.  Vet det av egen erfarenhet och viss forskning. Dessutom så borde det basuneras ut över hela världen hur oerhört svårt en del adoptivbarn har det (tycker jag). Det är ju inte bara gullegull med en adoptivfamilj.

Jag vet en adopterad tjej från indien, om jag minns rätt. Hon blev tvingad som barn att titta på sina föräldrar när de hade perverst sex. Den flickan mår verkligen inte bra idag och har en massa självmordförsök bakom sig.

#7

Jag håller med dig Gifflan Flört

giffan
2009-01-22, 08:49
#9

#8 Men usch vad otäkt.

Nog för att det säkert förekommer i familjer med barn som inte är adopterade med. Så det gäller verkligen att hjälpa alla barn att våga berätta när de är med om otäcka saker i familjerna.

Vet själv om en flicka som ej är adopterad men blivit tvingad till vissa saker av farföräldrarna. Ingen upptäckte det förrens hon var 16år. Då har hon burit det i minst 10år helt själv. Måste varit skönt för henne när det kom fram.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-22, 14:47
#10

#9

Jo självklart händer det hemska saker även i "vanliga" familjer. Har hört hemska saker om detta och oftast är ju förgriparen någon i ens närhet.

Problemet är väl att få dessa barn att överhuvudtaget våga berätta för någon. De har ju oftast lagt HELA skulden på sig själva eller så har förövaren hotat att döda offret eller offrets föräldrar eller syskon. De är ju ofta som sagt skrämda till tystnad.

Bättre då att vi som står utanför är extra uppmärksamma, så det kanske kan upptäckas.

Dessa utsatta barn får ju ofta psykiska problem som sitter i hela livet.

Detta fick mig att tänka på något jag läste för ett tag sedan. Om en organisation som kallar sig "Stulen barndom". Känner någon här till den och hur man får kontakt med dom?

soba
2009-01-23, 01:05
#11

Jag är själv adoptivförälder, men tycker ändå att detta är viktigt. dock tror jag inte att det finns lika många offer som solskenshistorier bland de adopterade. Det finns offer och de är för många för att bortse ifrån, men de är inte hälften av alla adopterade. De adopterade kompisar jag hade som barn hade bra familjer och var minst lika högt älskade som något biologiskt barn kunde varit. De vuxna adopterade jag träffat på under senare år har i de flesta, men inte alla, fall haft en bra uppväxt. I mitt jobb som lärare träffar jag på ganska många adopterade barn och tonåringar. Bland de 25-30 det rör sig om hittills finns fyra, varav ett syskonpar,  som inte mådde så bra.

De som mådde allra sämst var syskonparet och där var felet nästan säkert adoptivföräldrarnas. De var egocentrerade karriärmänniskor som verkade ha skaffat barn bara för att det är något man "ska" göra, inte för att de egentligen gillade barn. De hade ingen tid och väldigt lite kärlek över till barnen. Det ena barnet hamnade i en depression redan i tidiga tonåren och föräldrarna såg bara hur detta ställde till det för DEM. Sitt barns behov kunde de inte ta till sig. Från skolan anmäde vi denna familj till soc några gånger, men jag vet inte riktigt hur det gick till slut, eftersom de flyttade.

Ett annat adopterat barn hade väldigt svåra upplevelser bakom sig, saker som hänt innan adoptionen. Barnet mådde tidvis mycket dåligt. Men där ställde föräldrarna upp till 110%. De tog tjänstledigt från jobbet i månader för att finnas till hands för barnet, sökte upp dyra privata psykologer/terapeuter och gjorde allt och lite till. Det hjälpte nog inte helt. Det här barnet var lite för skadat redan, men jag träffade barnet och mamman ute några år senare och då såg barnet (nu i övre tonåren) ut att må bättre än någonsin tidigare.

Slutligen var det ett barn som visade sig ha en del skador, eventuellt alkoholskador, och dessutom fick en bokstavsdiagnos. Där räckte föräldrarna inte riktigt till. De försökte ganska länge och om de inte hade råkat få ett barn med särskilda behov så hade säkert den familjen kunnat fungera riktigt bra, men det här barnet var för krävande för dem. Barnet (nästan vuxen nu) blev så småningom omhändertaget, men tyvärr inte förrän han/hon börjat använda droger och leva allmänt destruktivt.

Jag håller med om att adoptivfamiljer borde granskas bättre än idag, men vet inte riktigt hur det skulle gå till. Samtidigt som man vill ha en långvarig uppföljning så måste ju även en adoptivfamilj till slut få "normaliseras". Vi föräldrar måste få känna oss myndiga att ta hand om våra barn på det sätt vi finner rätt (inom rimliga gränser förstås) och barnen måste få känna att deras föräldrar är föräldrar fullt ut och inte bara på nåder från soc.

För egen del så "granskar" jag nog adoptivfamiljerna lite extra i min roll som lärare. Dels av vanlig simpel nyfikenhet. Min egen adopterade dotter är bara sex år än så länge och det är intressant att se hur adoptivfamiljer har det när barnen är äldre. Men också för att det känns så extra viktigt att just adopterade har det bra. De har redan varit med om så mycket och adoptivfamiljen måste få bli en trygghet där de kan läka efter att ha blivit övergivna och kanske illa behandlade under sina första år.

Tv-program är jag mer tveksam till. Där tänker jag på min egen dotter.  Jag vill inte att hon ska få en bild av att adopterad=problem. Jag vill inte heller att hennes (icke adopterade) kompisar, lärare och framtida arbetsgivare ska få den bilden. Jag vill ju att min dotter ska kunna leva ett bra liv med en stark identitet och samma förutsättningar som svenskfödda barn.

giffan
2009-01-23, 01:17
#12

#11 Många många kloka ord.

Jag har funderat mycket pådet här med att adoptivbarn har det dåligt, och tror faktiskt att det till stor del är rena tillfälligheter (hoppas det iaf)

Känner några i samma ålder som mig och har inte den uppfattningen om att de haft det så tokigt.

Sen tror jag däremot att man som person mår lättare dåligt än andra och i tidig ålder kan man inte förstå varför.

Det jag skulle vilja uppmana adoptiv föräldrar till (och det är helt min egna uppfattning och tycke) är att prata mycket med barnet om adoptionen. Inte prata illa om adoptivföräldrarna, men heller inte försköna det. Var ärlig mot dem, för innerst inne älskar de sina adoptivföräldrar för dem de är, men endå kommer de alltid att undra vem deras riktiga föräldrar är.

Hoppas det inte blev tokigt formulerat.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

soba
2009-01-23, 01:57
#13

Jag håller absolut med om att man bör prata om adoptionen och de biologiska föräldrarna. När vi just hade fått vår dotter hade jag en elev som var adopterad. I stort sett första dagen jag var tillbaka på jobbet (min man var föräldraledig först) så tog hon mig åt sidan och frågade om vi tänkte berätta för vårt barn att hon var adopterad. När jag sa att vi redan pratade om det, fast vår dotter ännu var både för liten och för ny med svenskan för att förstå något, blev min elev lättad. Trots att hon bara var 14 år hade hon redan insett att det måste bli en väldig chock att plötsligt få reda på att man inte är familjens biologiska barn. Bättre att alltid ha pratat om det.

Vi har tyvärr i stort sett ingen information alls om vår dotters bio-föräldrar, men vi spekulerar tillsammans med henne istället. Vi är noga med att poängtera att vi bara gissar, att vi faktiskt inte vet varför hon blev övergiven, men vi är med i hennes tankar och hjälper henne att hålla dem inom rimliga gränser. Desto mer kan vi berätta om barnhemmet som vi besökte tio gånger och fick se ganska mycket av.

exitingsvillemo
2009-01-23, 02:28
#14

#0 jag får det intrycket att du tycker det är viktigare att syna adoptivföräldrar i sömmarna än de föräldrar som på eget bevåg skaffar barn den "naturliga vägen".

Och det resonemanget förstår jag inte riktigt. Alla barn är väl lika mycket värda, adopterad eller inte. ALLA barn har rätt till en normal och trygg uppväxt.

Jag tror jag att % adoptivbarn som far illa är ganska låg i jämförelse med de som faktiskt har det väldigt bra.

Och jämför man adoptiv-familjer och "vanliga" familjer så är nog % högre hos de "vanliga" familjerna att barnen far illa.

Adopterad eller ej så är det svårt för barn att kunna berätta att de far illa, och anledningen till att det inte tas upp i media eller dyligt är för att ingen faktiskt VET hur det är ställt i familjen, förutom familjen själv.

Det finna ju vissa fördelar för adoptivbarn också. Jag antar att du inte får adoptera om du har t ex alkohol-eller drogproblem. Om du har ängnat dig åt olagliga saker mm mm, medans de barn som föds i de "vanliga" familjerna kan hamna hos vilka puckon som helst, tom utan tak över huvudet.

Det jag vill ha sagt är att ALLA barn ska ha rätten att växa upp i en trygg familj. Och jag tror inte att det "hyschas" mer om adoptivbarn än om andra barn.

soba
2009-01-23, 03:26
#15

#14

Alla barn är förstås lika mycket värda och ett enda barn som far illa är ett för mycket, oavsett hur det fått sina föräldrar. Samtidigt så tycker jag att det är rätt att granska adoptivfamiljer extra.

Dels därför att en del (inte alla) adopterade är extra känsliga. Den som varit med om flera separationer, kanske bott på ett barnhem med alldeles för lite personal, som inte fått lära sig att knyta an som baby eller som inte upplevt sig vara älskad eller ens omtyckt under sin första tid, den personen är nog extra känslig om något inte är bra senare i livet. Jag ser ju att min biologiske son har en helt annan grundtrygghet än min adopterade dotter. Och det är ju inte så konstigt. Men det gör ju att dottern är betydligt sämre rustad om hon skulle råka ut fär något.

Dels därför att det är ett sådant ansvar man tar på sig när man blir mamma/pappa till ett adopterat barn. Med min son känns det som om det räcker att vara good enough som förälder. Han skulle ju inte ens ha funnits om det inte vore för oss. Med min dotter känner jag en lite hårdare press att vara den "perfekta" mamman. En massa människor både i Sverige och Ukraina har jobbat för att jag ska få bli hennes mamma. De har visat ett enormt förtroende för mig genom att ge mig min dotter. Det förtroendet måste jag visa mig värdig.

När det gäller riktigt hemska saker, som sexuella övergrepp eller misshandel, så ska förstås adoptivföräldrar och biologiska föräldrar granskas på samma sätt, men när det handlar mer om gränsfall, att vara nästan tillräckligt bra som förälder, så är det viktigare att hitta dem som fått sina barn genom adoption. Dessutom finns nog en tendens idag att göra tvärtom, att granska adoptivföräldrar mindre strängt än biologiska. Adoptivföärldrarna är ju redan både utbildade och testade, i o m medgivandet. Det är nog lätt att tro att allt fortsätter vara bra bara för att det såg bra ut under utredningen.

soba
2009-01-23, 12:00
#16

Jag undrar om ni som inte haft en bra uppväxt som adopterade skulle kunna berätta något om det. handlar det om väldigt "uppenbara" saker, som barnmisshandel, eller var det något annat? Jag som själv har ett adopterat barn vill ju gärna veta om det är något som jag kanske inte tänkt på, men som skulle kunna göras bättre.

giffan
2009-01-23, 12:39
#17

Vissa saker jag fick höra när jag va lite va. "Du ska vara glad att vi ville adoptera dig, för annars skulle du inte ha levt" Eller att man va en "horunge" Att min bio mamma bara va med vemsom helst hur som helst och att det blev barn av det. Att hon skulle vara en Slampa.

Min bror fick höra ofta att det va pappa som tvunget skulle ha honom oxå, hon kunde nöjt sig med bara mig.

Eller att de tog hand om honom för att ingen annan ville ha honom på barnhemmet.

Varje gång jag undrade något om hur varför mm om min adoption, fick jag bara höra att de ville ju inte ha mig då så det är inget att bry sig om.

Sen va det fysisk misshandel, men just det här psykiska sitter hårdast kvar.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-23, 12:48
#18

Gifflan!

Fy sjutton vilken psykiskt missandel av barn!  Det är ju hemskt.  Den psykiska missahandeln sitter djupare än fysiska och syns inte tyvärr annars kanske det hade kunna göras något åt sådana saker

Sådant gör mig riktigt upprörd Skrikandes

giffan
2009-01-23, 12:57
#19

Det som gör mig mest upprörd är att jag vet att de gått igenom mass för att få adoptera. Men sen kan man inte ta hand om barnen iaf.

Det skulle se så fint ut utåt, min mamma blev hemma fru för att ta hand om oss. Hon hade även dagbarn. Villket jag aldrig uppskattade, för det var i vårat rum de skulle hållas. Samt att vi skulle dela med oss av våra saker till dem.

Vi har inte inte firat en jul på ett vettigt sätt. Och min faster har senare berättat att de ville göra något åt elendet, men visste inte vad! Skit snack å fegt tycker jag.

Jag vet att min bästa kompis mamma ville så gärna adoptera min bror, det var hen som fick ta de värsta smällarna då han var mörkhyad. Men det blev aldrig så tyvärr.

Bitterhet finns det mycket av här. Men jag ser det som så… Det finns en anledning till allt.

Sen när min adoptiv mamma gick bort (pappa gick bort först) så kom det fram att hon själv adopterat bort ett barn när det barnet var vid 2 års ålder. Hur kan det komma sig att en sådan får adoptera bern?? Det har jag funderat mycket på.

Men i de papper jag sett har det inte stått något om detta barnet, och jag har pratat med hennes syskon och min pappas bror och de menar att hon har döljt detta för alla under denna tid, dvs mera än halva hennes liv.

Så det är klart, hon måste själv ha mått hemskt dåligt. Inte för att det är någon ursäkt att få bete sig som man vill, men det kan förklara mycket.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-23, 13:09
#20

#16

Enligt andra föddes jag för tidigt på grund av att min biologiska pappa sparkade min biologiska mamma i magen. Hamnade i kuvös med lungkatarr. Efter någon månad hamnade jag i barnhem för att efter ca två månader hamna hos min adoptivfamilj.

Min "bror" misshandade mig fysiskt och psykiskt under hela uppväxten och skulle göra det nu oxå om han visste var jag fanns. Mina "föräldrar" klarade inte av honom så jag som var yngst fick ta smällarna.

Vid sex-sju års ålder började "pappa" förgripa sig sexuellt på mig. Samt att när han blev arg kunde han slå mig med en hammare i huvudet eller ta fram livremmen och piska min bara lilla rumpa.

När min "bror" blev äldre försökte även han förgripa sig sexuellt på mig. Vi var ju ändå inte "riktiga" syskon som han sa.

Jag blev hela tiden matad med att jag var äcklig, ful, fet, benrangel, dum i huvudet m.m

När jag som tonåring tog mod till mig och berättade för "mamma" vad "pappa" gjort så fick jag bara svaret:

"STÅR DU OCH LJUGER MIG RAKT UPP I ANSIKET!!!!"

Så det var inget att göra… Idag är jag så psykiskt nedbruten att det är ett under jag överlevt. Har ju några självmordsförsök bakom mig.

När man blivit utsatt för sådant så blir hela livet snedvridet och man vet inte vad som är rätt eller inte. Därför har jag oxå råkat mycket illa ut när det gäller män. Den senaste försökte döda mig inför min dotter.

Nu går jag hos psykolog och det kommer enligt psyk att ta minst 10-15 år innan vi kan få rätsida på mitt livskaos och efter det ytterligare minst 5 år med proffshjälp.

Hur hade mitt liv blivit om jag inte hade blivit adpoterad? Obestämd

[aspie]
2009-01-23, 13:13
#21

Gifflan!

Jag kan bara beklaga det du blivit utsatt för. Det gör ont i själen när jag läser dina rader. Känner å med dig och din bror Gråter

Hur har det gått för din bror?

giffan
2009-01-23, 13:25
#22

aspie

Ja jag tror att vi kan förstå varandra gansk aväl hur hemskt det kan vara. Jag trodde ju på det de sa och va tacksam för att jag fått komma till dem. Jag avundades alla min akompisar som hade en riktig familj.

Som tur är har jag sluppit övergrepp. Men stryk har vi fått både jag å min bror. Jag har klarat mig bäst då de trodde mera på mig än på "neger ungen" som de sa. Så till en början när jag inte förstog bättre skyllde jag mycket på honom för att klara mig själv. Det har jag mycket dåligt samvete för än idag.

Min bror tog livet av sig i december 2007. Då hade han försökt många gånger och till sist lyckades han. Jag försökte hjälpa han så gått jag kunde, men psyk vården är inte vad den borde vara.

Han sa tidigt i våran uppväxt att han inte ville leva och att när han kommit på ett bra sätt skulle han ta livet av sig, så det var ganska väntat från min sida, men känns hemskt iallafall.

Nä fy 17 för taskiga föräldrar!!!

Jag kan bara rekomendera alla föräldrar och då speciellt till dem som adopterart, ta hand om era barn för de förtjänar ett bra liv och all hjälp i värden! De kommer att vara er evigt tacksamma, men kommer säkerligen att undra om deras liv iallafall.

För mig har det varit "fult" att prata om hur mitt liv kunnat varit om jag inte varit adopterad, jag skulle ju varit död då. Och ibland har jag nog tyckt att det kunnat vara lika bra om det varit så.

Nu har jag min egna familj och vill inget annat än att ta hand om dem och njuter av varje dag med dem!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-23, 13:33
#23

Gifflan!

Jag vet inte vad jag ska skriva. Det gör så fruktansvärt ONT att läsa om dig och din bror. Ärligt så sitter jag just nu och stortjuter och ser knappt vad jag skriver.

Vilken grym värld vi lever i Gråter

Min familj som jag har nu är mig så kär. Min dotter och hennes kille och alla deras djur och så mina hundar förståss. De har hjälpt mig att leva vidare.

En man släpper jag aldrig in i livet igen. De har gjort mig för illa!

*Bamsekramar till dig Gifflan*

giffan
2009-01-23, 13:42
#24

*kramar tillbaka*

Ja tänk vad djur kan göra gott!

Jag har alldeles för många känns det som ibland, men utan mina djur skulle jag nog inte heller levat idag.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

giffan
2009-01-23, 13:48
#25

#23 det känns som om jag nog haft en bättre start i livet än vad du har, stackar stackars dig.

Jag hoppas verkligen att du kommer reda ut allt. Tiden läker alla sår heter det… Hoppas att du får den hjälpen du behöver.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-23, 13:50
#26

Gifflan!

Vad har du för djur? finns de på din sida? Måste genast kolla Flört

giffan
2009-01-23, 14:03
#27

Ja min hemsida står på min sida här.

Skriv gärna i GB om du tittar in på stall nytorp Kyss

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-23, 15:29
#28

Såg att jag missat ditt inlägg #25 (gifflan)

Jo, jag vet att det kommer att bli bättre. Idag har jag gott hopp om framtiden Flört

*Kram*

soba
2009-01-23, 20:12
#29

Usch så hemskt att läsa om vad ni varit med om! Det där med övergrepp är så bortom all rimlighet så det begriper jag bara inte. Eller möjligen att jag kan begripa när det gäller aspies bror. En pojke som växer upp i en sådan atmosfär förstår kanske inte bättre? Kan han också ha varit utsatt? Det skulle väl i så fall förklara att han betedde sig på ett sätt så att föräldrarna inte klarade av honom. Men hur kan en pappa, oavsett hur han fått sina barn, begå ett så totalt svek? Jag vet ju att det händer, men kan inte riktigt ta in det. Jag vill väl helst att det ska vara som när man var liten och trodde på monster, någon ska komma och förklara att de inte finns och att man bara drömt alltihop.

Samtidigt så är det (missförstå mig inte nu) på ett sätt hoppfullt att läsa det ni skriver. Det är ju inte konstigt alls att ni inte anser er ha haft någon bra barndom. För mig, som tänker i persepktiv av hur jag ska göra för att vara en bra mamma till min adopterade dotte, så är det ju väldigt enkelt att undvika att begå sexuella övergrepp, låta bli att slå henne och inte begära att hon ska vara tacksam för att vi adopterade henne. Om ni istället hade berättat om hur era föräldrar gjort återresor till ursprungsländerna vid fel tidpunkt i livet för er eller att föräldrarna uppmuntrat ert sökande efter rötter på fel sätt, ja då hade det varit så mycket svårare att veta om jag gör samma misstag.

Övergrepp av olika slag kan nog förekomma i alla sorters familjer och är ju lika vidriga var de än sker. Men det finns vissa slag av psykisk misshandel som nog bara kan ske i en adoptivfamilj och ni verkar ha råkat ut för allt. Dels detta att kräva tacksamhet av barnet. Det händer att äldre människor, som får reda på att vår dotter är adopterad, säger saker som att "vilken tur hon haft som fick komma till er och slapp bo kvar på barnhemmet". För mig blir det så fel! För det första så skulle hon nästan säkert ha blivit adopterad av någon annan istället. Vem vet, hon kanske hade hamnat på en idyllisk bondgård i solen i Toscana, med en mamma som var hemma hela dagarna och bakade ciabatta och kramade barn och en pappa som tog med barnen ut i olivlundarna? Vi försöker förstås vara de bästa föräldrar vi kan, men säkert finns det någon som kunde ha varit ännu bättre. För det andra så är det ju i första hand vi som ska vara tacksamma! Det var ju vi som längtade så mycket efter barn att vi bönade och bad adoptionsmyndigheten i Ukraina att få ta emot ett av deras barn. Då vore det väl oerhört konstigt om vi sedan plötsligt skulle tvärvända och börja kräva tacksamhet av barnet!

Dels detta att snacka skit om de biologiska föräldrarna. Det enda som möjligen skulle göra att jag hade svårt att prata väl om dem skulle vara om de gjort eller försökt göra barnet illa. Exempelvis om de begått sexuella övergrepp. Då tror jag att det vore svårt, men man får nog ändå lägga band på sig och försöka att uttrycka sig neutralt. I vårt fall vet vi inte så mycket om bio-föräldrarna, men jag ser det som att de på något sätt ville hennes bästa eftersom de övergav henne på ett sjukhus. Det finns barn som överges under betydligt värre omständigheter i Ukraina. Vilka de var som personer vet vi inte. De kan vara ett förtvivlat, fattigt gift par som inte klarade att försörja ytterligare ett barn, och i synnerhet inte ett med hjärtfel som behövde mycket medicinsk behandling i början. Eller så kan det ha varit en missbrukande prostituerad mamma, men det spelar ingen roll. Även en människa som lever ett eländigt liv kan älska sitt barn. Det behöver inte röra sig om en dålig människa bara för att hon hamnat i en dålig situation.

Än så länge håller vi oss till sjukdom eller fattigdom som troliga motiv till att vår dotter övergavs. När hon blir större får vi nog så småningom introducera sociala problem, eftersom det är en vanlig orsak till barn hamnar på barnhem i Ukraina. Men man kan ta upp även sådana ämnen med respekt för de biologiska föräldrarna.

Jag beklagar verkligen att era respektive föräldrar inte ens tycks ha tänkt den tanken. Och Gifflan, det gör mig ont att läsa hur du miste din bror.

giffan
2009-01-23, 21:21
#30

Ja du det enda jag kan råda dig som jag inte fick ut av mina föräldrar. Är alla gånger man funderat, bli inte avundsjuk eller på något sätt tro att barnet vill tillbaka till sina bio föräldrar, för det tror jag inte finns i tankarna. Man vill bara veta för att bli hel. Speciellt när man kommer upp i tonåren. Varför ser min näsa ut så? vissa får ju bröst tidigt andra inte, det är vanligt att det ärvs… hur ärver jag? Fettma? sjukdomar… ja allt vill man veta.

Jag drömde många gånger om att mina bio föräldrar hade en ranch med massa hästar…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-24, 00:04
#31

#30 Jättebra skrivet giffan! Min "mamma" ansåg att jag övergett henne när jag sökte upp mina biologiska hur mycket jag än förklarade att för mig var hon och kommer alltid att vara MIN mamma.

De tog upp lite av detta i DR Phil i kvällens program och han sa samma som du och jag Flört

Tänke förresten på dig när jag såg programmet…

giffan
2009-01-24, 09:51
#32

Attans att jag missade programmet.

Det känns lite barnsligt att de ska känna sig svikna? Kan det vara det dåliga samvetet som spökar tro?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[aspie]
2009-01-24, 15:43
#33

Dålgt samvete kanske och kanske rädslan av att förlora sitt barn? Obestämd 

Har du kollat om det går i repris ännu? Jag ska genast kolla själv nu när jag kommer ihåg det. Återkommer om jag hittar det Flört

[aspie]
2009-01-24, 15:55
#34
MoiraIne
2009-03-25, 04:06
#35

Hmm…verkar som att den här tråden inte längre är aktuell…var ett tag sen nån skrev här…men jag är ganska ny här och har missat det hela.

Det mesta är liksom redan sagt, så jag vill inte vara tjatig och upprepa…Men måste ändå förmedla min erfarenhet av att det faktiskt är väldigt många adoptivbarn som farit väldigt illa, och det gäller framför allt vi som tillhör den äldre generationen av adopterade.

Det jag tror gör det extra svårt att som adopterad ha blivit utsatt för misshandel och övergrepp, är att i jämförelse med biologiska barn så måste det ju undantagslöst vara så att man varit planerad och önskad - hur är det då ens möjligt att sånt här kan inträffa? Och som någon säger - biologiska barns förutsättningar undersöks ju inte, det ställs inga krav på de blivande föräldrarna. Men just därför att det ställs rätt höga krav på adoptivföräldrar blir ju det hela än mer obegripligt när adoptivbarn blir utsatta.

Vilket också är orsaker till att det är svårt att få gehör hos omgivningen för att något inte står rätt till. Man har föräldrar som är undersökta och godkända på alla sätt och vis, och dessa föräldrar har planerat för adoptionen och önskar verkligen att få ett barn - man förutsätts helt enkelt ha dom allra bästa villkoren för en bra och harmonisk uppväxt. Är det då något som inte verkar stämma så måste  ju det bero på den där tiden innan man kom till adoptivfamiljen…eller? Även om omgivningen ser så förstår dom inte vad dom ser, för det strider mot all logik och sunt förnuft.

Jag må kallas otacksam, men tycker alls inte att man ska vara tyst om sånt här. Dels för att vi faktiskt varit tysta under alla år det pågick därför att vi inte hade något val (åtminstone jag hotades till livet vid åtskilliga tilfällen om jag skulle berätta), och dels för att vår röst behövs i adoptionsdiskussionen. Förhoppningsvis har dom allra flesta adoptivbarn haft det bra, men det betyder inte att det inte är viktigt att vi ändå är rätt många som haft det rent ut sagt fördjävligt. Och jag tycker faktiskt vi ska skrika i högan sky!

annemaria1962
2009-03-25, 06:04
#36

"egna barn,andras ungar", blir tyvärr mycket verkligt då det gäller adotioner o säkert oxå fosterbarn! att man verkligen går igenom allt det som gäller att bli adotivförälder, då det ju visar sig, att det som verkligen BORDE vara drivkraften till att ge ett föräldrarlöst barn ett hem. inte åt.m verkar vara den viktigaste orsaken. så kan man fundera VARFÖR!!!!! Obestämd i mitt fall tänker jag mycket på det yttre skenet! det som ska SE UT, som att det är precis som det ska vara, inför andra. att vi är precis som en perfekt familj ska se ut. mamma, pappa, son och dotter! allt finns där. utåt. sedan att det ena barnet inte har det värde det borde ha. det döljs enormt skickligt! i en liten by, med flera bysbor som är en del av den närmaste släkten. det är ingen garanti för att saker inte skulle gå att dölja!! allt går! otäckt!! men så är det.

Upp till toppen