Jag är ju vuxen och adopterad. Har nog mest funderat på det där med gener och arv när man skulle få barn. Annars har mina adoptiv föräldrar alltid varit mina riktiga föräldrar.

Jag vet inte riktigt om jag kan kalla mig vuxen, men jag är så pass vuxen att jag vet vad jag har för relation med mina adoptivföräldrar och mitt liv som adoptivbarn.
Har aldrig haft något band med mina biologiska föräldrar och vet i princip inte nånting om dem så mina adoptivföräldrar har alltid vara mina riktiga föräldrar utan några tvivel. Jag har en fantastisk uppväxt med mycket kärlek och omvårdnad och har ett otroligt starkt band med mina adoptivföräldrar, precis som en biologiskt familj.

Puttar upp, nog finns det väl fler adopterade här på iFokus?

jaaaa, jag är nyfiken där jag kom ifrån, Iran eftersom jag har fött en son och ska föda en till barn så jag vill gärna träffa mina biologiska föräldrar eftersom jag vet inte hur de ser ut. Tänkte om mina barn kanske har nåt likhet från min släkt. Min uppväxt var inte så bra… men nu är jag lycklig med en kille som älskar mig som jag är. Jag hade jobbigt uppväxt eftersom mina föräldrar var överklass och

Jag var nertryckt hela tiden trots jag var den glada tjejen. När min adoptions mor dog så mådde jag bättre då var jag fri från henne. Jag säger till er föräldrar som har tänkt adoptera barn, var hemma mycket med barnet för de  kände sig trygga  och jobba inte ihjäl utan tänk på barnet första hand.

Jodå, nog finns vi. Men det är kanske inte alltid man vill skriva om hur det är att vara adopterad. När jag var barn var det en hemlighet, det syntes ju inte på oss. Så nog var det lite speciellt alltid.

Att berätta om att vara adopterad känns som om man vore hos en terapeut. Så är det. Men nu när det blir mer och mer vanligt att folk "viker ut sig" så här på nätet, öppet för alla, så det blir väl mer och mer avdramatiserat skulle jag gissa. Det är bra.

Jag ser det som att mina föräldrar är dom som är mina riktiga föräldrar, a-föräldrar. Dom biologiska är b-föräldrar, gendonatorer kan man säga och har aldrig fungerat som föräldrar och kan därför inte heller kan kallas riktig mamma eller pappa eftersom det är a-föräldrarna som är dom riktiga föräldrarna. Det är bara dom som har fungerat som föräldrar. Så tycker jag.

Sen har man ju funderat mycket över sitt ursprung, vad hände, varför blev det som det blev, varför ser man ut som man gör och varför är man bra eller dålig på olika saker. Tufft i tonåren med många funderingar. Själv mår jag mycket bra idag. Har tagit reda på mina rötter och jag älskar mina riktiga föräldrar som tog hand om mig och älskade, älskar mig. /Agneta

Min bakgrund som adopterad tror jag inte att jag ska berätta igen. Då det är många som är medlemmar på flera sajter här på iFokus blir det bara tjatigt, så jag hänvisar till

Min historia

på misshandlad IFokus

Tack för era svar! Det är så klart lite olika, hur alla har haft det. Intressant att höra era svar.

#6 Jag har läst din historia, och jag vet inte vad jag ska säga.

Tycker inte riktigt lika synd om mig själv längre iallafall.

Huva vad grymt livet kan vara ibland.

Hoppas du fortsätter att ta dig vidare.

Tack Giffan,

det brukar vara så, det är alls inte konstigt att du inte vet vad du ska säga…men du förmedlar ändå din känsla (att livet kan vara grymt) och säger det enda man egentligen kan säga (en förhoppning att jag tar mig vidare), mer än så kan ingen kräva.

det var ju egentligen därför jag sökte, och hittade, det här forumet - det var misshandladsajten jag gick med i innan jag tittade runt och hittade den här sajten med. för att man blir så ensam med såna upplevelser, det är inget man pratar med sina kompisar över på en kafferast precis, och om man litar på nån tillräckligt för att berätta så blir reaktionen precis så…man vet inte vad man ska säga sen, hur man bemöter nån som man vet har farit så illa…

så jag tänkte att på ett ställe där alla har liknande erfarenheter kanske man kan prata på ett annat sätt. för det är ju så, att även om det nu är drygt 25 år sen jag kom därifrån så påverkas mitt liv fortfarande i hög grad av min bakgrund. det är ju så för alla - man är ju skapad av sin uppväxt, det är bara det att det märks så mycket tydligare när ens erfarenheter är något man inte kan använda sig av, när man istället måste jobba väldigt hårt på att inte låta erfarenheterna styra en.

#9 Vi har här på sajten en sluten grupp där man kan skriva av sig det man vill, utan att alla kan läsa. Bara de som är valda att vara med där kan läsa det man skriver.

Skicka PM till mig om du vill vara med där.