Etikett01-att-vara-adopterad
Läst 3126 ggr
Ayena
2009-02-26, 18:04

Min lilla historia

Jag brukar inte vara här inne och skriva, men tänkte att jag kunde ju berätta min lilla historia.

Jag är född 1947 och ska alltså bli 62 år till sommaren.

Vi var en familj på 4 personer - mor, far, jag och min yngre bror. Det var ingen bra stämning i familjen och jag kände mig alltid "vid sidan om", blev aldrig accepterad, fick mycket stryk osv.

När jag precis var 17 år fyllda så fick jag reda på att min far var min adoptivfar. Detta pga ett samtal mellan min mor och min moster, då min moster nämnde min mors första bröllop. Ny blev jag nyfiken och började fråga.

Att få reda på en sådan sak när man är 17 år är en mycket smärtsam upplevelse. Plöstligt så förlorar man ju sin plattform. Man famlar i mörkret och försöker ta reda på vem man är och var man hör hemma.

Nu var det så att mor förbjöd mig att kontakta min riktige far. Jag kontaktade min konfirmationspräst och frågade om han kunde stötta mig men mor var före och satte P för detta.

I vuxen ålder så fick jag genom min födelseattest reda på hans namn och födelsedatum. Han var norrman så det var inte så lätt att leta rätt på honom. Detta var innan datorernas tid.

Nu för ett år sedan lyckades jag spåra upp honom och fick då reda på lite om honom, bla a att jag hade en äldre bror och en syster i Norge.

Mor hade förbjudit honom att kontakta mig, så när jag blev född blev jag då adopterad av min styvfar.

Mor och min biologiske far var förlovade och levde några år tillsammans men så plötsligt gjorde hon slut med honom och skickade hem honom till Norge.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att veta var ens rötter finns. För min del har det betytt att jag gått miste om en del av mitt liv.

Tack för att ni läste!

Kram

AnneN
2009-02-26, 20:19
#1

Har du haft någon kontakt med din biologiska pappa och syskon sedan du hittade åt dem?

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Ayena
2009-02-26, 20:22
#2

# 1 - Nej. Han dog 1999 så jag hann aldrig. Men jag har fått kontakt med min halvbror i Norge och ska försöka hålla denna så att jag kan komma dit och hälsa på dem.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

AnneN
2009-02-26, 20:24
#3

#1 vad synd att du inte hann träffa din pappa, men roligt att du fått kontakt med din bror.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Cezanne
2009-02-26, 21:26
#4

Vad sorgligt att läsa att din mamma fick så stor makt över ditt och din pappas liv! Jag vet att mentaliteten var så på den tiden och att många tycker att det var så fel.

Linn
2009-02-26, 21:50
#5

Väldigt intressant och läsa din historia. Din syster då? Har du inte hittat någon kontakt med henne?

____________________________________________________

Linn

Sajtvädinna Florist.ifokus
Medarbetare GodaNyheter.ifokus och Barnlöshet.ifokus

Ayena
2009-02-26, 23:29
#6

# 4 - Jo det var ju så på den tiden och tack o lov har detta ändrats idag då barnen har mycket mera respekt som människor.

# 5 - Nej systern har jag inte fått någon kontakt med. Vad jag förstår så har inte de någon kontakt numera, min bror och syster. Men vi får väl se vad som händer, om jag kan få tillfälle att komma upp och hälsa på.

giffan
2009-02-26, 23:53
#7

Blir lite ledsen , men även lite glad när jag läser det du skrivit.

Du skriver att det aldrig var någon bra stämmning i familjen. Känndes det bättre sedan då du faktiskt visste hur det låg till?

Har du namn på din syster? vet du när hon är född?

Det finns nämligen ett ganska bra ställe man kan söka folk på i norge. Annars brukar frällsningsarmén i norge vara bra på att hitta personer.

Min mamma hade adopterat bort ett barn före de fick mig och min bror. De hittade varandra genom norska frälsningsarmén. (min mamma kom från norge)

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Ayena
2009-02-27, 00:03
#8

# 7 - Nej stämningen blev ännu värre! Eftersom jag fick en del stryk av min styvfar så blev jag väldigt obstinat.

Jag tror jag kan få kontakt med min syster via min bror. De umgås inte speciellt mycket men de vet ju om varandra i alla fall, var de bor och sådant.

Jag fick hjälp att spåra upp min pappa via en medlem inne på ÖN, en som har släktforskning som stort intresse. Hon kontaktade en släktforskningssida från Norge och hade inom några timmar spårat upp honom!

Har man bara namn och födelsedatum så kan man komma ganska långt. Nu är jag inte alls insatt i släktforskning, tycker det verkar ganska bökigt med alla kyrkoböcker och sådant, men jag beundrar dem som behärskar detta!

Tatsja
2009-02-27, 07:51
#9

Så ledsen när jag läste detta. Vet hur det är att inte vara accepterad och då var jag inte adopterad utan missbrukshem. Jag själv försökte söka min far när jag var runt 27 år. Sista gången jag såg honom, var jag 7 år. Han var redan bortgången för bara något år sedan. Så jag vet sorgen som finns i hjärtat. Man vill ju att han skulle få se sina barnbarn. Mor stoppade all kontakt och till och med meddelade honom att jag var död.

lycka till med din kontakt med halvbror. Håller med om att rötter är viktiga,

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

[aspie]
2009-02-28, 20:39
#10

GunillaR

Visste dina syskon om att du fanns innan du visste om dom? Så var det för mig. Både min syster och bror visste att jag fanns men jag visste inte att de fanns. Det var lite chockartat eftersom jag var mellanbarnet och den enda som blev bortadopterad.

Ayena
2009-03-22, 19:20
#11

# 10 - Nej de visste inte om min existens. Så det blev lite av en chock då för ett år sedan när jag tog kontakt.

Upp till toppen