En berättelse...
Jag har i mitt yrke som barnskötare jobbat med en del adoptivbarn och tänkte berätta om ett syskonpar,jag kom i kontakt med då.
Dom var från Sri Lanca otroligt vackra barn,glada hjälpsamma och (vad jag tyckte först) hade bra adoptivföräldrar….
Dom pratade mycket om att dom hade varit i deras hemland och fått träffat sina biologiska föräldrar som blivit tvungna att lämna bort dom pgr av kriget som var.
Det gick några månader sedan kom den äldre flickan på 9 år allt oftare och sökte kontakt och ville prata ur sig, och det visade sig att dom inte fick sitta i samma soffa som sina adoptivföräldrar,dom kunde kladda ner den.dom fick inte komma in i deras sovrum där var dörren stängd,och ju mera hon berättade ju mera fick jag bilden klar för mig,att dom adopterat för att få barn och en "status" i deras villa kvarter.
Flickan mådde inte bra och brodern som var 5 år,blev allt stökigare i min grupp av barn på 6st.
Jag blev hembjuden dit på födelsedags kalas med alla mina barn, och där och då visste jag att mina misstankar stämde allt var så stelt och fruset på ett sätt jag inte var van vid,jag hade dock en god kontakt med adoptiv-mamman…så trevande började jag berätta hur jag själv ställde mig till barn jag hade hemma som inte var mina.
Och det tog en tid sedan kom mamman och tackade mig för att jag fått upp ögonen på henne,och hon började mer och mer agera mamma till dem, tillät dem att vara just de barnen dom behövde…..detta slutade ju lyckligt kan jag säga.Men jag vet ju att det inte gör det för alla.
MVH
Lena medis på BIF
Å villken fin historia.
Jag önskar att någon klivit in i våran familj och hjälpt oss när vi var små.
Jag minns fortfarande när vi var ganska små, blev vi lämnade ensamma när föräldrarna skulle gå på fest. Jag tror inte våra föräldrar skaffade oss i första hand av status, men jag känner igen det där med statusen. Vet att de var hemskt malliga att de fått två barn samtidigt, det "skröt" de om rätt mycket.
I vissa kvarter fick man inte flytta in om man inte hade barn så viss status var det säkert. Om än hemskt dyrt.
~ Anneli ~
Sajtvärd för: adopterade.ifokus
Tack Giffan……saken är ju den att jag jobbade som dagbarnvårdare och hade minst 6 barn i min grupp,det gör ju att man har lättare att upptäcka sånt här eftersom arbetet i sig är ensamt med nära kontakter med föräldrar och barn .Att jobba på ett dagis tex är svårare för man får inte den nära kontakten som behövs för att barnet ska uppmärksammas på rätt sätt.
Sedan har det ju att göra med att man vågar ta tag i saken, det är så många bran som far illa idag pgr av att dagis och andra inte vågar ta tag i saken på rätt sätt,att komma med pekpinnar är oftast alldeles tokigt,det gäller att försöka ställa sig på en neutral nivå men ändå få fram budskapet.
I mitt fall har övriga i familjen sagt på senare år då vi varit stora.. "vi tyckte så synd om er" eller " det var så svårt att veta vad man skulle göra"
Det är sådant som inte hjälper nu direkt.
Jag vet att det är svårt och känsligt. Mne jag tvekar inte. Om det inte är något problem, så är det ju bara bra. Men om det finns ett problem så måste det ju lösas.
Oavsett om det gäller adopterade eller inte.
~ Anneli ~
Sajtvärd för: adopterade.ifokus
3,ja det är ju verkligen inte det man behöver höra….