Etikett02-att-adoptera
Läst 4552 ggr
giffan
2008-12-22, 00:25

Hur är det att vara adoptivförälder?

Jag skulle så gärna vilja veta hur det är att adoptera ett barn? Mina adoptivföräldrar är tyvärr inte i livet längre, så jag kan ju inte fråga dem. Hur går tankarna i väntan på barnet? Hur känns det att få hem ett barn som man inte känner? Vad och hur säger man till sin omgivning?

Kommer säkert på flera funderingar, men tror att dessa räcker just nu.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

giffan
2009-01-06, 01:09
#1

Puttar upp…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

exitingsvillemo
2009-01-08, 15:52
#2

Jag vill också veta hur det är att vara adoptivförälder.

Hur har det gått känslomässigt?

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

[Wiveka]
2009-01-08, 18:45
#3

Jag har två barn födda 1989 och 1991. Vi fick vänta över två år i kö innan vi fick Kristoffer som nu idag är 19 år.
Min man och jag visste redan när vi gifte oss att vi inte kunde få biologiska barn och vi väntade bara på att fylla 25 år så att vi kunde anmäla oss till Adoptionscentrum….sedan var det kurser och hemutredning mm.
Tove behövde vi bara vänta på i ca 4 månader.
Jag vet inte om jag hade haft andra känslor till ett biologiskt barn, men innan vi fick barnen till oss så drömde jag mardrömmar av samma typ som gravida drömmer (enligt en släkting som är barnmorska).
Vi har aldrig tänkt på barnen som adopterade utom när folk direkt frågar. Däremot har vi alltid pratat med barnen om att de är adopterade och var/är medlemmar i Koreanska sällskapet och Adoptionscentrum. Kristoffer har dessutom läst på Koreanska skolan när han var 10-11 år, varje lördag…..

giffan
2009-01-08, 22:12
#4

Hur förbereder man omgivningen på att man ska få barn… när man inte är gravid… Vad säger omgivningen till att man "bara köper färdigt" (min pappa sa att de köpte färdigt Glad)

I min familj har jag till vissa varit deras biologiska barn, medans andra vetat om att jag oxå är adopterad. Vet inte varför de inte velat säga att jag oxå var adopterad. Min bror var ju mörk så där va det lite svårare att dölja antar jag.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

xinluo
2009-01-11, 16:41
#5

Hej. Är ny här för dagen men kan väl skriva lite om hur det är för mig att ha ett adopterat barn.

Jag har 3 biobarn sen tidigare förhållande. När jag träffade min nuvarande man så ville vi ha barn tillsammans och jag trodde inte att jag kunde få fler bio barn pga min ålder så vi startade upp för adoption och gick med i en förberedande grupp för adoptivföräldrar. I slutet av den så förstod jag att ett barn fanns i min mage.

Då kom mina känslor i kaos..skulle vi inte få hämta "vår" kinatjej??. Nu gick graviditet och förlossning bra, vi fick en välskapt son. När han var 6 månader startade vi utredningen för att adoptera ett syskon. När vår son var 2,2 år åkte vi till Kina och hämtade vår dotter som då var 1,5 år. Vilken härlig känsla wow. Det är bara 10 månader mellan dom men är födda varsit år så de går inte i samma klass osv.

Jag kan till 100% säga att för mig är det ingen skillnad på bio barn och adopterade, jag älskar dom lika mycket och på samma sätt. Så nu har jag 5 barn.

Att vänta barn som inte ligger i min mage hade sina "graviditets problem" kanske inte lika som tidigare men inte lättare.

I dag är de 7 och 8 år och har mycket roligt med varandra. Och för mig är det en bonus i livet att få bli mamma igen "på gamla dar". Jag njuter av varje dag.

Kerstin

"Vandra i skönhet"

Kram Xinluo

giffan
2009-01-22, 00:14
#6

Vad kul att höra Kerstin om dina barn

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

soba
2009-01-23, 01:29
#7

Vi fick vårt första barn genom adoption och det andra är hemmagjort. I vår familj och bland våra vänner var det aldrig konstigt att vi skulle adoptera. Min man har en kusin som är adopterad och hans föräldrars bästa vänner har adopterat sina barn. Mina föräldrar var väldigt nära att adoptera när jag var 3,5. De hade försökt få ett biologiskt barn till ett tag, men när det inte verkade bli något så påbörjade de en adoptiosnprocess. Jag har uppfattat det som att det var ett väldigt odramatiskt beslut. Sedan blev mamma ändå gravid innan de hunnit få besked om något barn att adoptera, så det blev inget, men det bidrog nog till att de var så positiva till ett adopterat barnbarn. Min pappa säger att cirkeln på något sätt slöts när han fick bli morfar genom adoption. Under alla år hade han inte helt kunnat släppa tanken på det där adopterade barnet han kunde ha haft och nu fick han ändå uppleva det genom mig. Min dotter har redan från första början haft en väldigt innerlig relation till sin morfar.

Våra kompisar visste att vi försökt få barn ett tag så när vi berättade att vi skulle adoptera blev ingen förvånad. Alla var nyfikna, positiva, men har egentligen inte gjort någon större skillnad på vår dotter och andra barn i bekantskapskretsen. Någon enstaka kollega på jobbet har tyckt att det är lite konstigt och trott att jag borde vara extra glad när jag blev gravid, eftersom jag ju "bara" hade ett adopterat barn sedan tidigare. fast just den personen är inte riktigt vettig på något annat område heller, så det har jag inte brytt mig om.

Jag tyckte faktiskt att det var lättare och kändes bättre att adoptera än att få ett biologiskt barn. Anknytningen mellan dottern och oss gick så väldigt mycket lättare vid adoptionen än vi vågat hoppas. Vår dotter var på något sätt så redo att få föräldrar. Hon liksom ville bli älskad. Vår son däremot var lite svårare. Omständigheterna var väl inte de bästa. Vi skulle just påbörja utredning för att adoptera ett syskon till vår dotter, när det visade sig att jag mycket oväntat var gravid. Nästan genast fick jag veta att jag löpte stor risk att få missfall eller föda för tidigt. Hela graviditeten var därför mest fylld av oro. Det gick ändå förhållandevis bra och sonen kom bara sex veckor för tidigt. men det blev lite av en chock i alla fall. En prematur bebis ger ju inte i närheten av samma gensvar som ett barn på 15 månader (som vår dotter var vid adoption). För mig tog det 2-3 månader innan jag verkligen kände att jag var lika mycket mamma till sonen som till dottern. Med dottern kom de känslorna på halva tiden. För min man var det ännu jobbigare. Med dottern var han pappa redan från första stund han såg henne. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Han skulle ha gått genom eld och vatten för henne innan de tillbringat fem minuter tillsammans. Med sonen tog det över ett halvår innan han kände på samma sätt. Vid det laget hade han nästan gett upp och tyckte sig helt misslyckad som pappa, men så plötsligt fanns känslorna där en dag.

Idag är det ingen skillnad för någon av oss. Vi har två barn helt enkelt. Till vardags spelar det ju ingen roll hur vi fått dem och även om vi pratar om Ukraina, tittar på filmen från barnhemmet osv så uppfattar barnen sig nog som vilka syskon som helst.

giffan
2009-01-23, 09:56
#8

Härlig berättelse.

Min ena tvilling pojke är prematur barn och jag förstår vad du menar, det är inte ens egna barn i början, man måste följa så mycket regler att man inte kan sköta barnet som man vill.

Jag fick inte sitta och hålla mitt barn för mycket för att han skulle sova på bestämda tider och äta på vissa tider. Jätte jobbigt.

När vi kom hem struntade vi i alla regler och då gick det mycket bättre (lite OT)

Jag och min bror är ju adopterade båda två. Vi såg oss som riktiga syskon hela uppväxten och då var han mörk och jag ljus. Inget konstigt för oss, vi har alltid varit som villka syskon som helst i vått och torrt.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Mammamys06
2009-01-23, 14:33
#9

Är helt ny här och försöker lära mig hitta och nu hittade jag hit :-)

Vår pojke kom till oss i nov-07 och var då 13 mån. När vi fick bb så fick vi veta att han var prematur och vägt 100 gram när han föddes. Han hade pga det en synskada men var absolut inte blind. Vi tvekade inte en sekund! Han var bara vår! Han knöt an till oss direkt, andra dagen rent av. När vi kom hem tog det ett par veckor innan vi hittat rytmen med rutiner, sömn, mat och lek. Men det var underbar tid som jag aldrig glömmer! Den totala lyckan att äntligen vara en familj! Och det slog mig också hur jobbigt det var att vara nybliven mamma. Hormonerna sprudlade, jag hade lätt att både gråta och skratta, gråta av utmattning, gråta av lycka, gråta av…ja princip av allt, sömnbristen var svår. Men man kom in i det rätt fort ändå. Vi höll på att förlora vår son efter ett halvår tillsammans….han höll på att dö i feberkramp och låg i respirator. Det var fruktansvärt så klart….och jag vet att jag skrek till den stackars sköterskan på akuten som skulle ta hand om oss chockade föräldrar att det här är annorlunda än ett biologiskt barn, det är inte bara att gå hem och göra ett nytt barn, det här ÄR speciellt!!!!! Ni måste bara rädda honom!!! Han överlevde tack och lov….Man är orolig som förälder oavsett hur man får sina barn men jag känner nog att i vissa situationer så handlar jag kanske lite annorlunda med tanke på att han är adopterad men det blir färre och färre sådana situationer ju längre tiden går. Nu är vi bara en vanlig familj som alla andra och det är underbart att vara mamma!

giffan
2009-01-23, 14:36
#10

#9 vart kommer din pojke ifrån?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Vildrosen3
2009-01-23, 16:01
#11

Jag kallar mig inte adoptivforalder. Jag ar foralder, punkt. Det satt jag fick mitt eget barn pa var dock via adoption. Genom att var vag till barn var laaaang och jobbig, sa var han enormt efterlangtad, nagot de flesta adopterade delar tror jag, det ar valdigt efterlangtade!

Mammamys06
2009-01-23, 16:31
#12

Giffan: Han kommer från Vietnam :-) Har du adopterat barn?

Vildrosen: Jag kallar mig heller inte för förälder i vanliga fall. Jag ser mig som vilken förälder och mamma som helst men när jag ska prata om något som rör adoption och jag ska göra jämförelser så säger jag i vissa sammanhang då att jag är adoptivmamma. Jag vet att jag avskydde när någon kommenterade när jag var liten att min riktiga mamma och mina adoptivmamma osv. Det finns bara EN riktig mamma och det är min a-mamma.  Ja, våra barn är väldigt efterlängtade!

giffan
2009-01-23, 16:47
#13

#12

Nä jag har inte adopterade barn, men är själv adopterad från USA. Jag var 23timmar när mina föräldrar (adoptiv föräldrar) fick mig.

Jag håller med er om att man säger inte adoptiv mamma eller riktiga mamma, för mig har min adoptiv mamma varit min riktiga mamma, den andra har iof varit biologiska mamman.

Men ibland för att hålla isär, måste man nog använda dessa uttryck.

jag betvivlar inte att ett adopterat barn i många fall är mera önskat än ett annat. (miss förstå mig inte nu för det är klart att alla barn är önskade)

Det jag menar är att adoptera ett barn kräver ju så mycket. Medans vissa blir gravida bara av att låna killens tandborste..

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Yuan-Yuan
2009-01-24, 19:21
#14

Hej,

Jag är bara nästan-mamma ännu så länge men jag kan klart beskriva hur det är att vänta på sina barn. Vi har två barn som väntar på oss, en dotter på 20 månader och en son på snart 10 månader. Domstolsprocessen kommer att hålla på i månader så vi har bara våra foton och vär längtan just nu. Det är helt otroligt hur man kan känna för människor man aldrig träffat. De är med oss i våra medvetanden hela tiden…

Jag hade en hemlig rädsla innan vi fick barnbesked, att jag skulle se fotona och tänka, oh nej, det där är inte mitt barn.. Men herregud.. det blev våra barn i samma sekund vi såg dem. Har en massa känslor jag inte kan sätta ord på, men det är en oändlig kärlek. Tänk om man sa nu att det inte blir vår kajsa och kalle.. Inte en chans - vågar inte ens tänka tanken.

Vi är oändligt tacksamma för det förtroende vi får att ta hand om dessa fantastiska barn. Hoppas att vi får möjlighet att träffa mamman när vi är där, skulle säkert vara jobbigt men otroligt värdefullt. Just nu förbereder vi oss, mest på den första tiden, att vi skall lyckas att ge trygghet och att de så småningom skall känna att vi är deras föräldrar.

Ser mig som blivande förälder och inte "adoptivförälder". Samtidigt tror jag att det är viktigt att bejaka att våra barn faktiskt kommer att ha två mammor och pappor och vara öppen med detta genom livet. Får försöka lyssna in barnens behov av att koppla mot sitt ursprung.

giffan
2009-01-24, 19:27
#15

#14 Vart kommer dina barn ifrån? Är de biologiska syskon?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Yuan-Yuan
2009-01-24, 19:52
#16

Ja, de är syskon och kommer från Taiwan

giffan
2009-01-24, 19:58
#17

#16 Vad roligt. Är inte Taiwan oxå ett lite annorlunda land?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Yuan-Yuan
2009-01-24, 21:12
#18

Taiwan är inget stort adoptionsland, vi adopterar via BFA och de har haft Taiwan sedan slutet av 2007. Hittills har ett 15-tal barn kommit till Sverige via dem. Också BV har Taiwan som ursprungsland.

Taiwan känns som ett väldigt bra land. Barnen verkar ha de bra och domstolsprocessen känns tillförlitlig varför det tar lite tid. Skall bli väldigt spännande att åka dit

giffan
2009-01-24, 23:07
#19

BFA och BV vad är det för oss som inte är så insatta?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Yuan-Yuan
2009-01-25, 10:59
#20

Sorry, är så  inne i terminologin och tänkte inte på att detta var grekiska för mig för inte så länge sedan Cool. BFA = Barnen framför allt och BV = Barnens vänner. De samarbetar med olika organisationer/barnhem i taiwan. Tror att BV:s barnhem har lite högre krav på aktivt kristna värderingar än BFA. De har andra länder också

giffan
2009-01-25, 11:10
#21

Ok då hänger man med lite bättre.

Så det finns krav på religioner och hur krisetn man är för att få adoptera.

Hur går det till att adoptera egentligen?

Får man svara på typ 50 ja och nej frågor eller är det ett personligt möte där man svarar på olika frågor?

Hoppas någon vill berätta

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Yuan-Yuan
2009-01-25, 11:39
#22

Först måste man gå en obligatorisk kurs och sedan få ett medgivande i Sverige. Man utreds om man är lämplig som förälder, motiv till adoptionen mm. Brukar vara ett antal träffar med en socialsekreterare där man går igenom det mesta i livet inklusive föräldrar, barndom, inställning till barnuppfostran, hur man lever, rekigiös uppfattning osv.

Te x att vilja rädda ett barn från misär är inget bra motiv för adopoption, däremot att vilja bilda familj är det (lite förenklat).

Jag tyckte  att utredningen var grundlig men nyttig. Gav samtidigt tid för eftertanke hos oss.

Sedan har olika länder och barnhem sina egna krav som man måste leva upp till. Det kan vara allt från ålder och religiös uppfattning till BMI och hälsa, hur länge man skall ha varit gift mm.

Sedan är det förstås väntan… Eftersom adoptionsorganisationerna ofta har ett visst antal ansökningar de kan skicka till ett land så blir det kö i Sverige. Sedan, när man skickar ner ansökan är det väntid för matchning i landet.

För att stå i kö i Sverige behövs inget medgivande utan så snart man tänker tanken att adoptera kan man ställa sig i kö hos en eller flera organisationer. Då kan man spara några års väntetid. Det är först när medgivandet är klart som man får skicka in till landet.

Vi stod i kö i tre organisationer. Vi valde att stå i kö till alla länder dit vi passade in på kraven. Det första landet som vi fick frågan att skicka in papprena till landet var Taiwan, så Taiwan blev det.

När man väl skcikat in papper till ett land så kan man inte stå i kö till andra länder.

Sedan matchas man så småningom med sina barn. Hur detta går till i allmänhet kan nog variera. I taiwan är det vanligt att den biologiska familjen är aktiv i denna process. tror att det är så i vårt fall.

Sammanfattningsvis, det är mycket papper och mycket väntan men samtidigt en fantastisk resa både bildligt och bokstavligt. En häftig, lång och osäker graviditet

giffan
2009-01-25, 12:34
#23

#22

Det låter verkligen som att man blir kollad och kontrolerad.

Helt underbart att läsa det du skriver.

Verkligen en "osäker graviditet"

Normal människors graviditet är ju 9 mån, de som adopterar kan alltså vara "gravida" i flera år… Snacka om att vara värre än en elefant =)

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Upp till toppen