menar alltså att skatten borde täcka lika mycket som det gör när man får eget barn som när man adopterar. menar ju inte att det ska vara gratis så sätt utan att man får hjälp med de stora kostnaderna.
Visst är det bra att det då inte blir vem som helst som får adoptera pga priset, men tänker att det ändå är så höga krav att det är svårt att dåliga personer adopterar ändå. Någon med mycket pengar kan ju vara minst lika dålig ändå liksom. finns ju folk som vill adoptera bara för sitt egna heroiska ego utan att egentligen bry sig så mycket om just biten att skaffa barn.
Tänker också att man behöver ju inte vara miljonär för att kunna ta hand om ett barn. två stabila inkomster så är det inte svårt att försörja två vuxna och ett-två barn, tänker jag iaf.
jag fattar också grejen med skatten att man såklart inte kan ta del av allt bara för man själv betalar. men jag ska väll kunna utnyttja skatten, som jag betalar, till att få skaffa ett barn. varför ska jag inte få utnyttja den bara för att jag själv inte vill föda barnet? det är det jag tycker är jobbigt. och samma för de som inte kan skaffa barn, det känns ju lite sådär att "nä du får betala 200 tusen om ni vill skaffa ett barn, eftersom ni inte har förmågan att göra det själva". Jag känner ändå att jag mentalt inte skulle klara graviditet och förlossning, så tekniskt sätt kan jag inte skaffa barn. Har så länge jag kan minnas varit skräckslagen för allt vad det innebär att skaffa barn. jisses jag klarar knappt av att röra mitt egna kön för jag tycker det är så obehagligt. alltid haft problem för sånt. skulle tro det har en del att göra med att de runt mig höll tyst om allt sånt och det var lite "usch-stämning" om allt. tog ett halvår innan jag kunde berätta att jag hade mens t.ex..
Jag själv är inte en sån person som håller tyst om det nu, förutom när jag är hemma. men på skolan(bor på internat så är i princip på skolan hela tiden) så är jag väldigt öppen, tycker dock fortfarande att det är obehagligt vissa saker, som de saker jag nämnt. Jag är väldigt bestämd på att jag aldrig ska låta mina barn växa upp så de också får samma rädsla. Och aldrig heller låta barnen få ha sån ostabil uppväxt som jag haft. Känner ändå att jag klarat mig bra, aldrig haft någon depression(förutom en period i 7-9an då mitt liv var rörigast och skolan också ställde till mycket, men den depressionen försvann liksom direkt när sommarlovet efter nian började och aldrig känt mig nere efter det) men jag vägrar låta något barn få leva som jag, om jag kan göra något åt det. Har redan läst massa böcker och artiklar m.m om barnuppfostran för att få självsäkra och trygga barn osv. bara för att göra allt jag kan för att inte låta något sånt hända, och vad man ska göra ifall skolan eller nåt skulle ställa till det!