Annons:
Etikett01-att-vara-adopterad
Läst 3949 ggr
Anna87ju
2016-03-13 19:08

Splittrad nybliven mamma

Hej! Jag kom till Sverige när jag var 9 månader och har haft en fantastisk uppväxt. För 8 månader sen fick jag och min man en liten dotter och det va då jag upplevde mitt första trauma.. tankar började dyka upp som "vet hon att jag är hennes mamma? Jag va ju 9 månader när jag fick mina föräldrar så vem som helst kan ju bli hennes mamma?" Och som grädde på moset så kunde jag inte amma, så "vem som helst" kunde hålla min dotter "när som helst" och jag blev förkrossad för det kändes som att vi inte fick det speciella bandet pga det (jag vet att amning inte har någonting med anknytningar att göra.) Detta har lett till att jag dragit mig tillbaks från vänner och bekanta,och varje gång någon vill hålla min dotter får jag ångest och mår jättedåligt. Nu undrar jag om det är någon annan som börjat tänka i andra banor när ni fick barn? Är jag galen som tänker såhär? Mår fruktansvärt dåligt för att jag vill ha min dotter för mig själv.. Mvh Splittrad mamma som avgudar sitt barn

Annons:
[Anata]
2016-03-13 19:20
#1

#0

Jag är dock inte adopterad. Men känner igen mig i de du skriver. Jag ammade men fick panik så fort någon tog min dotter. Jag fick panik när jag skulle lämna henne så som tvätten duscha gå och handla mm.

Jag känner så än idag. jag får total panik om någon tar min dotter. Jag släpper henne inte för 2 sekunder. Så klart kommer folk ha invändningar i allt. Jag har fött höra allt från att jag hindrar min dotter från att växa i sig själv.

Min bästa vän berättade för mig. Pga traumatiskt förlossning så är de normalt att man håller hårt i något som är i detta fallet min dotter.

I veckan fick jag veta av psykologen att en starka känslan som man känner. De är normalt. De är en moders instingt som ALLA har man inte alla får den i den höga grad som jag. De finns inget som heter " Man växer ifrån de" utan man lär sig med tiden att hantera de mer och mer. 

Ärligt. Vissa dagar får jag även panik när min man håller dottern. Min dotter är över 1,5 år.

Du är inte ensam. Vill du prata så får du gärna pma mig.

Anna87ju
2016-03-13 23:20
#2

Jag förstår din ångest till fullo, det är så fruktansvärt och jag mår så dåligt, behovet jag har av att hon ska sakna mig och favorisera mig känns inte normalt. Du skriver att du pratar med psykolog, hur gjorde du för att komma i kontakt? Jag vill gärna söka psykologisk hjälp. Bvc sköterskan kommer imorgon på hembesök, funderar på att fråga henne då hon sagt att man kan komma i kontakt med psykolog där igenom. Dom enda som känns okej att hålla dottern är min mamma och pappa och även min man, men vill ändå ha bekräftelse på att hon saknar mig när jag inte är där, vilket jag nästan aldrig får. Vet inte om hon kommer komma in i någon seperationsfas nu när hon snart är 8 månader men jag hoppas faktiskt det! Har din dotter haft några extra mammiga faser? Har du isf känt att det bekräftar dig?

Anna87ju
2016-03-13 23:47
#3

Anata hade gärna pmat dig men vet tyvärr inte hur man gör 😔

[Anata]
2016-03-14 06:54
#4

#2 
Vi har haft henne på dagis. Men funkade inte. Både av hälsosjäl och för henne.

När jag arbetstränade och även nu om jag skulle gå ner till torget. Hon säger hejdå och pussar kramar 100 gånger. Sen när jag kommer hem tar de MINST 30 min innan hon släpper mig.

Jag vet inte hur de har varit i ditt fall. Men jag har 2 kompisar som är adopterade. Och umgicks med 1 i tonåren. Alla 3 säger. Inom dom vet dom om att den mammas dom är uppväxt med är inte deras mamma. Utan de är en underbar kvinna och en underbar man som hjälpte deras föräldrar så dom skulle få de bättre.

En kompis har letat efter sin föräldrar men dock inte funnit dom. Men hon sa de. Hon vet vem hennes mamma är. Hon anser att de är den som har fostrat henne.

Ditt barn vet vem du är. Du är hennes mamma OAVSETT vad som någonsin kommer hända mellan er ❤️ Din dotter är 8 månader. Hon kommer bli eventuellt resaverad mot främlingar. Hon kommer reagera på om de går för lång tid mellan besöken av era föräldrar.

Jag har märkt men vår dotter. Jo mer jag finns där för henne. Jo mer nyfiken är jo. Dom dagarna som jag tex har migrän inte är med henne på samma sätt. Då är hon inte alls lika nyfiken. 

Ang psykologen. Kolla med din vc om dom har någon. Eller kolla med en öppna förskola om dom har korator. Här i mitt område har vi något som kallas för Trädet. Dom har bvc korator mm. 

Jag går till Psyk av andra problem med. Men du kan alltid lämna in en egen remiss. Då går du till din psykmottagning och ber dom om en sån.

Jag har svarat på ditt PM. Kram på dig vännen

frejaspluto
2016-03-19 22:45
#5

Har PM dig! 🌺

✨✨✨🌙love is in the air 💙🐇💜💜

giffan
2016-03-30 20:44
#6

Jag tyckte att min adoption blev mera verklig när  jag själv fick barn. Försökte sätta mig in i hur min mamma tagit sitt beslut om att adoptera bort. Många frågor som dyker upp med alla frågor om arv och sjukdomar… Vem liknar bebisen osv.

Första barnet kan jag nog ärligt säga att jag vaktade rätt bra på. De andra två (tvillingar) har det gått mycket bättre att dela med sig av. Men det har jag nästan varit tvungen till för att dagarna skulle fungera. Men där känner jag nog oxå att jag själv hade blivit så mycket säkrare på att jag klarade situationen iom mitt första barn så osäkerheten gjorde att det var svårt med första tror jag.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Annons:
Upp till toppen
Annons: