Annons:
Etikett02-att-adoptera
Läst 7170 ggr
Omgitsmli
2013-11-08 23:30

att adoptera bort

Nu vet jag att många sitter bakom sina dataskärmar och kommer hata mig för det jag gjort men jag tänkte dela med mig av min adoptions historia.

Jag är en 20årig tjej, arbetslös och bor tillsammans med min pojkvän hos hans föräldrar. Denna sommaren skulle vara den bästa så jag tog dagen som den kom och gjorde det bästa av den, livet som tonåring no more comment!

Men så fick jag en såndär tankeställare och undrade varför inte min mens hade kommit, kanske hade hoppat över eller när hade jag sist egentligen? Tankarna vimlade runt. 

Jag berättade för pojkvännen och vi åkte direkt till mvc för att se om jag var gravid och det var jag, jag blev chockad och ville verkligen inte ha barn nu. 1. för att jag är arbetslös och inte har ekonomi 2. bor hemma hos min pojkväns föräldrar 3. vi var inte redo för ansvaret om en människa!

Men iallafall på mvc konstaterade dom att det inte gick att göra abort pga för långt gången. Jag blev självklart jätte ledsen oc besviken på mig själv att jag hade varit såpass oansvarig och inte haft koll. 

Men nu fanns det inget att göra vi fick fullfölja graviditeten, vi gick till soc som håller i adoption då båda partnerna hade bestämt sig om adoption. Sen har även kontroller gjorts hos mvc osv. Det har varit en kort graviditet då jag märkte den såpass sent och nu den 30/11 började värkarna. den 31/11 tittade han ut, efter en lång och kämpig förlossning. 

Barnet togs bort direkt från mig och det enda jag hörde var hans skrik och virrande höns till barnmorskor. Men jag var fortfarande bestämd, jag kunde inte ta med honom hem. Enda sen jag kom hem från BB så har jag drömt om honom och fått känslor om hur oansvarig och verkligen dragit mig själv över kanten. 

Även om jag vet att jag gjorde ett smart val för han hamnar hos någr som har ett adoptivbarn sen innan och han kommer få det mycket bättre där än här så är det verkligen som dom sa på mvc det är mycket känslor som att man har förlorat något. 

Jag har valt att inte ha kontakt med den nya familjen över huvudtaget eftersom jag redan nu känner mig så vilsen. 

Vet inte riktigt vad jag mer ska säga, jag behövde verkligen få ur mig detta och ansåg att denna sidan egentligen var mest lämplig. Det handlar mycket om adopterade som letar efter sina föräldrar men inte sett några inlägg ur perspektiv som mitt.

Annons:
Lamina
2013-11-08 23:38
#1

Tycker det var väldigt ansvarsfullt gjort av dig att se till barnets bästa framför dina egna känslor. Vill bara säga det då jag tror att det kan dyka upp en del otrevliga kommentarer.

//Lamina

Before we work on artificial intelligence, why don't we do something about natural stupidity?

Aleya
2013-11-08 23:40
#2

Jag tycker att det var ett ansvarsfullt beslut av dig och din pojkvän.
Ni gjorde det ju inte för att ni var elaka utan för att ni visade kärlek åt ert ofödda barn.

Ni insåg att ni var inte i en hållbar situation att ta hand om han. Är det då inte kärlek och omtanke att låta han få en chans i livet hos några som kan ge han det han nu behöver om ni känner att ni inte kunde?

Separation är svårt, men prata med din partner om detta. Och om du känner att du mår otroligt dåligt av detta så be att få prata med en kurator.

Som jag anser det så har ni inte gjort något fel. 🤗

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Sannki
2013-11-08 23:41
#3

Kan inte svara för andra utan bara mig själv

Jag hatar dig inte,,,jag lider med dig. :(

Måste vara ett grymt svårt beslut att lämna ditt barn till adoption men jag tror o hoppas att du gjorde det för hans bästa och inte ditt.

Hoppas att du finner ron i ditt beslut och att du blir att må bra och var inte rädd för att ta hjälp utifrån annars.

Att bli mamma är det största som finns (har själv två döttrar som nu är i tonåren)  men att inse att man inte kan ge sitt barn det den behöver och måste lämna ifrån sig det till någon som kan är en enorm kärlek det med.

Lycka till

giffan
2013-11-13 00:46
#4

Vad härligt att få höra den andra sidan av en adoption!

Först tänkte jag dumma dig… men sen tänker jag bra gjort, du tänkte ju till! Och sen väller alla känslor över och nu sitter jag här med ögonen fulla med tårar. Och då tänker jag, hur har inte du det!

Det är jobbigt att vara adopterad, men det måste vara jätte jobbigt att adoptera bort. Sen sitter du och läser våra historier om våra liv som inte varit dom bästa. 

Jag hoppas verkligen din lilla grabb får ett bra liv.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Calcifer
2013-11-16 17:53
#5

Personligen skulle jag aldrig klara av att adoptera bort ett barn, men jag har full respekt för de som gör det när det gynnar barnet till fullo. Jag tycker naturligtvis att de som adopterar bort barnet av helt själviska orsaker gör rätt också - om man inte tänker ett ögonblick på livet man skapat utan bara vill tänka på sig själv så skulle man inte bli en bra förälder ändå.

Starkt gjort av dig, verkligen. Jag hoppas att ditt sår kommer läka en dag och att du aldrig måste ångra det val du gjort för det skulle nog göra otroligt ont. Tack vare dig har denna pojken fått en fin chans till ett bra liv.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Omgitsmli
2013-11-18 12:11
#6

Vill verkligen tacka er för era positiva kommentarer trodde inte någon skulle förstå mig från min sida. Det har nu gått två veckor sedan BB och han bor numera hos sin nya familj dock under min vårdnad eftersom det tar 6 veckor innan en adoption går igenom juridiskt. Men allt känns faktiskt bra, känslorna har släppt. Han har det bättre där än vad han hade haft det här. 

Jag är en hästtjej och hade jag inte haft mina hästar hade jag nog inte klarat av detta även om jag har bra stöd här hemma. Att ha hästarna är som en pshykologi helt klart det bästa just nu. Sedan känns det att jg har gjort något bra då jag både fått mitt körkort och dessutom ett helgjobb, känns som jag gjorde ett rätt val och fick tillbaka pga det. 

Hoppas ni inte missförstår mig men vill ännu en gång tacka för det kommentarerna jag fått hitills!

Annons:
[JeanetteK]
2013-11-20 09:56
#7

Det finns så otroligt många som är barnlösa och drömmer om ett barn. Det du gjorde är en gåva till dig, ditt barn och till de som fick möjligheten att ta emot ditt barn. ❤️

deeremf
2013-12-16 20:15
#8

Nejdå det är inte dumt, det hade varit dumt om du blivit pressad till det men eftersom du inte kände dig klar för ett barn så var du antagligen inte det.

Och vem vet en vacker dag kanske han/hon skriver ett inlägg här och söker dig. :)

Anonym
Anonym
2014-02-01 00:09
#9

Snubblade in här av en ren slump. Jag adopterade också bort mitt eget barn, men det var för snart 7 år sedan men jag tänker fortfarande på den lille (eh nu store då) 

Vissa dagar är värre än andra men det känns som huvudet och kroppen tillslut accepterat mitt egna val, jag hade bestämt mig redan innan så huvudet var ju med på det men kroppen tog de längre tid. Jag hade hela tiden känslan av att armarna ville bära nåt, jättekonstig känsla men det hjälpte första dagarna att hålla sig sysselsatt. 

Jag gjorde det pga graviditeten vart efter en våldtäkt. Hade bra stöd av en annan anonym skrivare i ett annat forum som gick igenom samma sak hemskt nog, men hon valde att behålla. 

Samma gärning men två helt olika utgångar men jag klarade helt enkelt inte av det, och var inte redo heller för den uppgiften (ung) 

Läskigt att skriva ner det här, men kände att jag bara ville berätta att de finns fler även här inne. 

Själv bävrar jag för den dagen om hen tar kontakt, vad man ska säga, förklara.

giffan
2014-02-02 10:17
#10

#9 Tack för att du delar med dig. 

Den dagen du om möjligt få kontakt ska du se att du vet vad du ska säga. Ibland är sanningen hård, men brukar vara det bästa.

En undran, skriver man på något papper om att man ej själv kommer söka upp barnet?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

SaraFag
2014-02-08 14:08
#11

Otroligt starkt gjort! Du gjorde det som var bäst för både er och barnet! :)

Jag har själv suttit i samma sits. Jag har själv adopterat bort ett barn, i september 2012. Jag förstår precis hur du känner dig! Efter att barnet fötts blir det en kamp med sig själv och sina egna känslor, man vet varjen ut eller in. Till viss del finns ju alla mammakänslor där, man har ju trots allt vart gravid och fött ett barn. Att mammakänslorna finns där men inte barnet efter en sådan sak blir en förvirelse.
Det är så mycket känslor, och det är en lång kamp med sig själv man måste klara av för att gå igenom en adoption!

Jag är säker på att det kommer gå vägen även för dig! Vill du prata med någon som har varit i en liknande situation är du välkommen att höra av dig. Jag finns här när helst du vill! ❤️

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Elena-Maria
2014-04-06 17:01
#12

Tycker också att det var fint.

Det här kommer nog låta konstigt men jag hade ingen aning om att man faktiskt kunde göra så i Sverige. Det är nog för att man inte hör om det så ofta (jag har i alla fall aldrig hört talas om det innan). Efter att ha kikat runt lite på sajten så har jag insett att det faktiskt förekommer även i Sverige.

Jag tycker hur som helst att det var en bra beslut och om du själv känner att det var det rätta, ja då är det så :)

Fred och god växt!

[cojjan]
2014-04-16 22:39
#13

Vill bara säga att även jag tycker att du tog ett rättvist beslut för barnet och för dig själv. Måste vara tufft, men ibland måste man göra det som känns mest rätt av två jobbiga beslut. Kram.

Annons:
[Nyfiken22]
2014-05-02 07:13
#14

Varför har du skrivit i din blogg att du aldrig varit gravid och sådant?

[Rödluvan]1
2014-05-02 08:58
#15

Du skrev alltså inlägget innan du födde ungen?

Upp till toppen
Annons: