Etikett01-att-vara-adopterad
Läst 3782 ggr
Anonym
Anonym 
2012-04-10, 11:28

Känner mig ensam.

Känner att jag måste skriva av mig lite, igen!

Jag var tillsammans med min pappa på vårat sommarställe över påsken där vi träffade hela hans släkt. Vi sitter och har det allmänt trevligt, pratar om livet och har det bra.

Jag har en farbror som står mig väldigt nära som hjälpt mig mycket genom livet bara genom att prata då jag har svårt att öppna mig inför någon närstående annars.
När vi satt där han och jag slängde han ur sig något i stil med att han tror att jag inte  ser min pappa som min pappa, eller att jag inte ser mina släktingar som mina släktingar.

Det kom lite som en chock då jag verkligen alltid har älskat och tyckt att mina föräldrar är mina föräldrar, även fast de egentligen inte är det.
Jag känner mig nu, två dagar senare så otroligt vilsen eftersom det här var en väldigt nära människa till mig som slängde ur sig det.

Dels att jag är minst av alla mina kusiner och de flesta har fått barn. Bara där känner jag mig utanför, har ingen att umgås med och alla pratar om barnen. Den är så lik mamman, och den är så lik pappan.

Dels så tar jag nog det han sa väldigt hårt, det känns som att han menade lite att jag inte hör hemma där.
Det är lite så jag har uppfattat det.

Jag har också hört mina släktingar pratat om, om man verkligen älskar ett adopterat barn lika mycket som sitt eget, och flera gånger har svaret varit nej och att de absolut inte vill adoptera.
De visste dock inte att jag hörde det men jag har även hört det utav andra.

Det känns så tungt, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som känns så fel. Men när man som 15 år får höra att flera i sin närhet aldrig skulle vilja adoptera, för att man inte tror att man älskar barnet lika mycket då, får mig att känna mig väldigt ensam..

Anonym
Anonym 
2012-04-10, 15:28
#1

Men vad är det för idioter du har i släkten? Skrikandes Kärlek är kärlek och därmed jämt. Det behövs inga blodsband för att älska någon. Eller gifter de sig bara med sina bröder och systrar för att de aldrig skulle kunna älska någon de inte delar DNA med?

Jag ska säga en sak som du säkert redan vet - det bästa för en människa är att man älskar någon, inte att man blir älskad. Det verkar inte som om du tvivlar på att du själv älskar dina föräldrar och dina andra släktingar, även om du känner dig utanför ibland. Det är det viktigaste av allt.

Och du tvivlar inte på dina föräldrars kärlek? Eller din farbrors? Att han sa som han gjorde kan vara för att han är osäker på var han har dig. Om du har svårt att öppna dig, så kanske du är svår att tolka även för dina närmaste.

Jag tror på att vara rak. Den/de som sa att man inte kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett eget, fråga dem rent ut vad de menade med det. De behöver en tankeställare, så ge dem en.

Stor kram till dig, min vän!

Anonym
Anonym 
2012-04-10, 19:37
#2

#1 Tack för ett sådant klokt svar. Även om jag "bara" är femton så har jag hittat mig själv och jag vet vem jag vill vara. Många tror inte på mig bär jag säger det franför allt just för att jag är adopterad och enligt många så "ska" man ara lite vilsen då. Jag älskar mina föräldrar och jag vet att de älskar mig (och min adopterade syster) och de är världens bästa föräldrar som stöttar mig genom allt, de är väldigt positiva till att vi ska söka upp våra rötter dessutom. Ja, nästa gång ska jag verkligen fråga varför man inte skulle kunna älska ett adopterat barn liks mycket. Åter igen, tack för ett så fint o klokt svar! Det behövdes! :)

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Bighoj
2012-05-11, 13:02
#3

Jag tänker lite som så.Om man säger att man inte kan älska ett adopterat barn lika mycket som sitt eget så har man nog ingen respekt för andra människor.

Det kan ju vara något som"Slank ur" utan att dom tänkte sig för.

Om man väljer att adoptera ett barn så har ju detta en anledning,man vill hjälpa ett stackars barn som har det tufft eller att man helt enkelt inte KAN få barn på annat sätt.

Jag är övertygad om att dina föräldrar tagit till sig dig och räknar dig som sitt eget barn.Det är dina föräldrar som valt att ta hand om dig och att älska dig annars skulle dom inte adopterat dig.

Vad övriga människor väljer att göra är upp till dom huvudsaken  är att dina föräldrar älskar dig som sitt "eget biologiska barn"

Kan förstå att det känns som en spark i magen när du hörde vad dom sa,och jag skulle nog också frågat vad dom egentligen menade med det där dom sa om att man inte kan älska ett adopterat barn lika mycket som sitt "eget". Dina föräldrar har ju bevisat motsattsen.

Jag skulle pratat med din farbror som står dig nära,för jag tror att han också kanske är lite osäker om att prata om vissa kännsliga saker och att öppna sig.

Har du pratat med dina föräldrar om hur tankarna gick den gången dom beslutade att adoptera dig och din syster ? Ibland kan det vara så att man tänker berätta längre fram och sedan skjuter man upp det gång på gång.

Att man har tankar och funderingar som 15 åring är inte konstigt,likasså att man är extra känslig när man har ena foten inne i vuxenvärlden samtidigt som man också vill vara ett barn.

Jag tror säkert att det blir bra om du får prata och förklara hur du känner,och att du är älskad av dina föräldrar verkar där ju inte finnas något tvivel om.

Lycka till lilla vän

Kram Bighoj

[ceder88]
2012-05-24, 06:54
#4

Jag tycker det var väldigt klumpigt sakt av din farbror. Jag blir så arg då jag hör sådant för varför kan vi människor inte respektera varandra. Jag tycker det är bra att du skriver av dig och delar med dig av dina erfarenheter, jag minns då folk har sagt liknande saker det de inte tänker på är att det sårar faktis väldigt mycket när man blir utpekad som annorlunda. Stå på dig!

deeremf
2012-05-24, 11:25
#5

Att känna sig lite utanför är något många adopterade går igenom, men jag vet att min mamma älskar mig och min pappa älskade mig. Folk har frågat om jag vill träffa mina biologiska föräldrar, men varför skulle jag det?

Hadde två föräldrar som jag älskade högt. Nu har jag bara en kvar men så är det.

Är inte alltid dom menar något med det när dom säger så häller kan bara vara en dålig formulerad mening. Mormor var en expert på dom men hon älskade mig som sitt barnbarn ändå och så är det bara.

Fast jag vet vad du går igenom, har varit igenom identitetsgrejen själv.

Allt i allt så hittar du nog et svar förr eller senare.

Stå på =)

Fredrikbc
2012-07-03, 23:33
#6

Hej! Nu kan du komma i kontakt med andra adopterade på facebook. Följ länken. Vår grupp heter jourhavande adoptionskompis. Välkommen!

Upp till toppen