Annons:
Etikett09-medlemmarnas-egna-berättelser
Läst 4120 ggr
Frida8899
2/17/11, 12:11 AM

En helt otrolig Resa

Jag är adopterad från portugal juli 1989 och var då 15 månader. jag adopterades tillsammans med mina trilling syskon. nu är jag 22 år gammal.

Jag har i hela mitt liv vetat om att jag är adopterad. det blev en stor debatt i hela portugal när jag och mina syskon skulle adopteras.  vi va i tv och i tidningar där borta. dem kom även hem till oss i sverige regelbundet tills vi var ca 6 år. min adoption blev klar när jag var 6 år gammal. eftersom vår adoption blev en sån stor grej så har vi mycket information om personer som va runt oss i portugal.

Jag har under hela min uppväxt tänkt mycket på mitt ursprung. men på olika sätt. men i  vågor sedan 10 år har jag haft en längtan att söka upp biologiska familjen.

Min resa gjorde jag sommaren 2009. mycket på grund av spårlöst som går på tv. Det programet sätter verkligen igång alla känslor om bakrund som finns. men vi bestämde oss för att söka privat, med vara föräldrar.

När vi hade varit i portugal 1 dag bestämde vi oss för att åka till området där vi är födda. vi skulle bara titta den eftermiddagen, börja söka först dagen efter.

När vi kommer till området så ser min bror en skylt till ett annat område där en släckting ska ha bott under tiden vi levde där. (står i våra papper). vi bestämde oss för att gå dit och kolla. Det var en brant väg upp så vi ställde hyrbilen nedanför backen och gick uppför. när vi kom till detta området så såg vi en verkstad som hette delar av det familjen hette. Vi diskuterade tillsammans och kom fram till att vi skulle gå och fråga.

När vi kom fram till verkstaden så jobbade där en kvinna som kunde engelska. men hon visste inte vem släcktingen var. det var en liten besvikelseNär vi försökte förklara att hon hade bott där för 20 årsedan så började kvinnan koppla oss till vår adoption. hon sa att hon kände till vår historia och att vi va lika våra syskon. hon sa att hon visste vart våra föräldrar bodde. hon kunde köra farmför och visa vägen. Vi bestämde det och medans vi går ner till bilen igen så kommer en blond kvinna ut från hennes hus. hon frågar något till kvinnan,  som kan engelska, på potrugaiska och sen slänger hon sig över oss och pussar oss på kinden. hela vägen ner till bilen kollar folk, springer fram och pussar på kinden.

Det känndes som om man kollade på en film. det blev inte sant, det kunde inte vara sant ju. vi skulle inte äns söka den dagen ju.. hela huvudet snurrade på mig. när vi stannade bilen fanns ett gättedåligt hus precis framför bilen. jag trodde att det var där familjen bodde och det känndes jobbigt att de hade det fattigt. jag ser hur kvinnan som kan engelska (som vi hade som tolk resten av veckan) kom mot oss. hon sa att det var här dem bodde. Det den lilla stadens huvudgata och vid andra sidan av vägen (inte den med det dåliga huset) fanns en liten resturang typ gatukök.

Tolken gick över vägen och in till restruangen och en spinkig man med drå keps kom ut till henne. mannen sneglade misstänkt mot vår bil och vi förstod att den spinkiga mannen måste vara vår biologiska pappa. då blev jag rädd att han inte skulle våga eller vilja komma till oss. En ung kille kom fram till pappan. tolken såg ut som om hon sa samma sak till den unga som hon nyss sakt till mannen. Den unge vände sig också mot bilen men hoppade över staketet och började gå över gatan till oss. det var en av våra bröder. Vi gick ut ur bilen och hälsade på brodern. han var inte så lik min bror men man såg att vi var syskon. sen kom pappan. Han grät och det blev en mjuk kram. sen kom kusiner springande ut från sina jobb vid gatan. en av arbetarna på verkstaden där vi träffade tolken hade kollat upp vart den släcktingen vi frågade efter bodde och hade kört och hämtat henne. 

Efter ett tag så beslöt sig tolken och pappan för att åka iväg och hämta mamman som var i skolan för att lära sig läsa. så vi stod ensamma tillsamman med alla glada släktingar och blev pussade på kinderna men vi förstod inget av vad dem sa.

det känndes förfarande som att detta kan inte hända… jag hade förberett mig på att kanske inte alls hitta dem. vi tittade på varandra och skrattade. vi alla tre va väldigt förvånade och hade inte hängt med riktigt.

Sen kom då mamman. min och min systers första ord när vi såg henne var "oj va hon va stor". hehe.. väldigt roligt. pappan var den mest spinkiga personen jag sett, medans mamman var väldigt, väldigt stor. Vi kramade henne och samtalade tillsammans ett tag innan mina biologiska föräldrar bjöd in oss till deras lägenhet.

Då tyckte vi det var läge att berätta att vi hade våra adoptiv föräldrar med som suttit i bilen hela tiden. Föräldrarna blev till min stora förvåning mycket glada över att mamma och pappa var med. dem sa direkt att dem va så tacksamma för vad mamma och pappa gjort för oss. att vi aldrig hade kunnat ha en sån bra uppväxt hos dem. modigt gjort av dem.

Väl inne hos föräldrarna som inte alls bodde i det dåliga huset utan i en fin lägenhet ordnad från socialen antagigen så blev sitvationen ännu mer absurd. Brodern ringde till alla systrarna (i tur och ordning, när den äna hade hälsat ringade han till den andra) och pappan sprang ut på balkongen och viftade in dem som kom springade i full 90. vi stod i deras vardagsrum och hälsade på alla systrarna en efter en. Det var inte bara systrar utan kusiner och ja hur många som hälst. En av systrarna va väldigt lik mig själv.  2 av systrarna blev så chockade att de satte sig i köket och surade i 2 timmar. den älsta av systrarna var nog det som berörde mig mest. eftersom allt var så absurt och miljoner saker flög runt i huvudet på mig och jag kände mijoner olika känslor så blev jag inte tårögd när dem andra kom in. det var licksom olika känslor för olika personer. 

men när hon kom så bara skrek hon och drog oss alla tre in i hennes famn samtidigt och bara grät. hon är 7 år äldre än oss så hon kommer ihåg oss när vi va där.

Efter att ha träffat alla 4 systrar och föräldrarna och massor med kusiner, släcktingar så var vi exremt trötta. vi bestämde att vi skulle besöka dem på söndagen den veckan.

Söndagen den veckan var det sjukaste dag jag varit med om i mitt liv, positivt menar jag.

Det börjar med att vi möts upp av en fotograf som tar bilder hela tiden på oss.. jag blir nervös för att det är lokalpressen eller något. vid resurangen står ett 40 människor ute på trotoaren. Jag minns att jag igenom tolken frågade mamman om hon visste vilken en speciell person va där. mamman tittade på personen och sa "Nää..jag vet inte vem det är, det är nog bara någon nyfiken" gatan där vi stod fyldes med mer och när vi lämnade för att åka till en person som jag bodde hos en tid så stod det säkert 30 personer som inte tillhörde familjen.

När vi kom till släcktingen så började alla ta kort på oss. och alla vill vara med på kort tillsammans med oss. vi fotograferades när det stod 25 personer och fotade med mobilkammror, digitalkamror. personer som inte tillhörde familjen klätttrade på på släcktingens mur, tog en bild och hoppade ner. bilarna på vägen utanför saktade ner vid ingången, vevade ner rutan, tog en bild, vevade upp rutan och körde sin väg. Det känndes som om vi hade blitt holywood kändisar.

Medans vissa släckingar skulle förbereda maten åkte vi upp till en vacker kyrka på toppen av ett berg. Där blev det också fotografering och nu så kom personer familjen inte kände och tog kort med oss. vi gick från ett ställe där vi fotograferades till ett annat. När vi kom tillbaka till släcktingen så hade vi lunch. Efter det åkte vi hem till en av systrarna och då blev det bara de närmaste föräldrar och syskon. En man försökte ta sig in men systern vi va hemma hos slängde ut honom.

Måndagen visade sig vara Den syster vi va hemma hos födelsedag så vi blev bjudna på födelsedagskalas. Vi skulle klara oss utan tolk. hehe. vi trodde att vi skulle klara det men det funkade inte. vi fick ringa till tolken så kom hon till maten. det var lite kul när dem sa att maten varförsenad så vi tar lite snacks innan. deras snackas var stora revben MUMMS.. jag och pappan pratade fotboll under lunchen. sen sjöng vi "vi gratulerar" till henne. det gillade hon.

På onsdagen blev vi bjudna till några släcktingar. dem dukade licksom upp allt samtidig, maten  + kakorna. vi satte oss runt ett runt bord och de andra som inte fick plats stod runt omkring. tydlingen gör dem så i portugal.

På torsdagen så ville familjen visa det huset dem bodde i när vi föddes så vi gick dit upp.. det var lång att gå upp i bergen och det såg extremt fattigt ut. sen åkte vi till dem och åt hemma hos den systern som fyllde år. 

Dagen efter så kom hela familjen till flygplatsen.

** Vi va 9 syskon. det var vi tre och 4 sytrar och två bröder. den älsta är 8 år äldre än vi tre som är dem yngsta. nu nästan 2 år efter har vi fortfarande kontakt och 2 av systrarna funderar på att söka uppehålltilstånd i sverige.

En otrolig resa som jag aldrig i mitt liv kommer att glömma. Det hände mycket mer (även det galet) men det vill jag hålla privat.!

Annons:
giffan
2/17/11, 2:56 AM
#1

OJ vilken imponerande berättelse. Helt otroligt!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Lena1971
2/20/11, 8:21 PM
#2

Vilken otrolig berättelse! Det låter som en adoption med riktigt lyckligt slut. Tack för att du delar med dig, Frida!


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

[Wiveka]
2/20/11, 8:59 PM
#3

härlig historia, tack!!!

miaj64
4/22/12, 8:56 PM
#4

Hej!!!!! jag heter Marie Jansson o har en son i från Portugal ( Madeira ) som var 2 år när han kom hit!!!!han har vetat om att han är adopterad  från första dagen…hela våran historia är otrolig o kan inte berättas snabbt!!! utan tar mycket lång tid!!! o är kronglig!!! ska berätta den en anan dag här…

Upp till toppen
Annons: