Ja Kan säga jag tycker likadant som dig. Gillar heller inte vara Adopterad i detta blonda land.  Jag kom till denna sajt för ett tag sen och då kände jag inte någon som var adopterad, har heller inte varit med nån annan adopterd när man var liten… Ja det kan vara svårt att veta vem man är som den….. Har alltid funderingar.

Men här är du inte ensam

Peace…..

Precis som Trixyman skriver. Här är du inte ensam.

Jag är ju adopterad men passar bättre in i detta blonda land, jag är nämligen ljus.

Men min bror var mulatt, och han mådde riktigt dåligt av det.

jag tror att det är viktigt att man får lov att prata ur sig om sina känslor. Här är ju ett sådant ställe där man fritt kan prata om det man vill.

Hälsar dig välkommen hit och hoppas att du ska trivas.

nej tyvärr inte. jag har nog inte tänkt på mig som mörk och annorlund, visst har det hänt men aldrig blivit ett problem. vi har alltid prata (mest mamma och jag) om adoptionen öppet och hon har svarat på min frågor så gott det gått. hade jag aldrig fått prata om det hade det nog varit jobbigt.

det är kanske konstigt, men det är för att jag växt upp i en stad där det till en början inte fanns många mörka, men jag ser mgi snarare som ljus än mörk. nej jag skäms inte för mitt ursprung (stolt, tatuerat många saker som är från landet). men det är svårt att förklara. jag känner mig som en i mängden. förstår ni hur jag menar?

#3 Det låter som din adoption har blivit det man vill att det ska bli. Att man passar in och är här på lika villkor oavsett hudfärg. Trist att det inte fungerar så för alla.

#3, jag håller med dig. jag e adopterad från thailand men känner mig nog mer blond en thai.

fast jag har haft en mamma som lärt mig mycket om mitt land och sen har jag lärt känna många som barn som också är adopterade. dock måste jag säga att alla som jag har umgåtts med privat under hela min uppväxt har varit svenska. förutom dem man träffade på adoptivbarnsträffarna. min mamma adopterade mig o min syster som ensamstående. så det var via ensamstående adoptivföräldrar vi träffade andra barn. har iof 3 kompisar som jag känt länge som är adopterade. men de känner sig lika svenska som mig.

Jag tror att det verkligen är viktigt att adoptivföräldrarna pratar mycket om ens ursprungs land. Så att man vet vart man kommer ifrån. Man måste få med sig lite av det man är född till.

mmm. jag är så "vit" eller inblandad att när mina kompisar kanske säger n-ordet eller något annat negativt eller ja åt det hållet, om någon utländsk människa. kan de se på mig och säga "oj, jag glömde". de tänker inte på mig heller som mörk, annorlund etc

#7 Och jag har alltid försvarat alla mörkhyade i min närvaro. Om någon retat någon mörkhyad och kallat dem invandrare mm, så har jag alltid stått upp för dem och sagt att de får reta mig med! Men nää dig kan vi inte reta du är ju ljus har man fått som komentar.

Men jag e lika jäkla mkt utlänning för det! Men så ser ingen det, för jag e ju ljus. Det syns inte på mig lixom.

Jag är jätte nöjd med min uppväxt och mitt ursprung. Har haft turen att ha adopterade från Afrika,Syd korea, Vietnam och Thailand i min släkt så det har alltid funnits någon man kan prata med om just detta, är också den yngsta adopterade så har alltid haft någon att se upp till.

Önskar att alla andra som är adopterade  och blir adopterade får  en bra uppväxt och blir bra människor.

Tack alla släktingar ###

jag tror att man även måste lära sig att inte ta åt sig om någon säger något negativt. min mamma sa alltid på skoj till mig o syrran kom nu mina små chokladisar så går vi. o vad tusan, jag e ju chokladbrun. de som har mest fördomar e faktiskt utlänningar själva, iaf vad jag har märkt.

precis som #9 sa så e det väldigt viktigt att prata med folk i samma situation. jag umgås ju bara med svenskar med ett undantag en tjej som är mulatt.

då tycker jag faktist att de fördomar jag mest stött på är pga att jag är stockholmare med hästar o katter. min sambo e från en liten stad i norrland, han får nästan jämt försvara oss och att vi har hästar. för folk tycker att vi är snobbar etc.

När jag var liten minns jag att jag blev så arg för att ingen trodde på mig när jag sa att jag var adopterad. Men min bror fick all uppmärksamhet, antagligen för att han var mulatt… Men jag ville ju oxå att de skulle fråga mig. Fortfarande är det ju ingen som tror eller tänker på att jag är adopterad. Och skulle jag själv inte tänka på det så skulle det bara rinna ut i sanden. Fast så fort man kommer till sjukhus eller ska svara på frågor om arvsanlag… ja då är det där igen. Jag har juingen aning. Sånt vore ju hemskt bra om man kunde få med sig som adopterad.

Men jag är faktiskt lite stolt över att vara från ett annat land även om jag är totalt genom svensk annars.

det där med frågor om genetiska saker är alltid svårt att svara på. mamma brukar säga att hon e glad att jag slipper vår släkts arv, dvs åderbråck. hon har haft problem med det i hela sitt liv. jag kan tycka att det e ganska skönt att slippa bry mig om olika sjukdomar som kan va ärftliga.

#12 Fast ibland kan det ju vara bra att veta tycker jag. Speciellt när man får egna barn. Och sen det där med allergier om man någon gång behöver medicin…

Sen när jag fick tvillingar så får man hela tiden frågan om jag har det i släkten… jag har ingen aning faktiskt.

#11 Giffan - Jag hade gärna bytt med dig istf att bli kallad svartskalle o. annat mindre trevligt under stora delar av min uppväxt.

Sanningen är att eg. är det ungefär 50/50 vad det gäller folk o. deras attityder mot mig. Antingen heter det "va, är du adopterad?" el. så är första kommentaren "Var kommer du ifrån?" Just de sistnämnda gjorde länge mig ledsen o. mer än en gång berättade jag det själv fört att slippa få frågan som gjorde så ont.

Hade varit väldigt bra tror jag om jag fått tillfälle att umgås med andra adopterade under min uppväxt, men detta var ngt som skulle undvikas, iaf enl. min mamma - just för att jag inte skulle känna mig mer utpekad tror jag iaf tanken var.

Ärftlighet är bra att veta ngt om när man får egna barn, glömmer aldrig den snorkiga BM som hade hand om min inskrivning på MVC när jag väntade mitt första barn.. hur konstigt hon tittade på mig när jag inte visste ngt om ärftliga sjukdomar, min egen födelsevikt osv. När de andra två kom hade jag dessa kunskaper o. var betydligt tryggare, säkert också för att jag var förhållandevis ung när jag fick mitt första barn.

Sjukvården borde faktiskt få någon slags utbildning i hur man bemöter oss i dessa situationer, den verkar annars inte vara särskilt omfattande om den ens finns..

#14 Det där känner jag igen. Va vet du inte om du har allergier i din familj? Va vet du inte det? Men det är ju inte så svårt att veta…

Jo fick man svara, min pappa har högt blodtryck, men det är ju inte min biologiska pappa så det kan jag knappast ha ärvt….

Så svårt för dem att förstå att man inget vet om sina biologiska föräldrar.

Jag fick oxå barn rätt ung, och det var mycket lättare när jag fick de andra. Då hade man kött på benen och vågade fräsa emot.

# 15  Jo, precis, man hade lärt sig att säga ifrån bättre.

Till Sara och alla andra där ute.

Jag är en kille på 20 år och är adopterad ifrån Colombia. Jag känner igen mig i det du skriver om.

Det är perioder i livet där dagarna är extra tunga. Men det finns också dom dagarna då livet är underbart.

Jag tänker ofta på hur livet hade varit om man inte hade blivit adopterad. Hur hade min vardag sett ut? Jag hade garanterat sätt världen ifrån ett helt annat perspektiv en vad jag gör idag.

Låt ingen sätta sig på dig pga din hudfärg.

johnrubennilsson@gmail.com

#17 Ja det är ju svårt att veta hur man mått eller kännt om man inte blivit adopterad. Hade man överhuvudtaget levt då??

Man ska nog vara glad över det liv man har, men det är trist när livet ska vara orättvist.

Hejsan allihop! Väldigt trevligt med så mycket respons!

Har varit och tittat igenom en hel del grupper och sajter för/av adopterade, men detta ämne tycks inte vara väldigt vanligt att ta upp.

Depression och rotlösher har ständigt varit med mig i mitt liv. Oftast är det såpass mycket så jag inte kan sköta jobb och social liv. Jag hade inte en särskilt "bra" uppväxkt och detta i kombination med att vara adopterad var/är väldigt jobbigt. Jag har alltid kännt mig väldigt ensam om att känna såhär då jag inte haft några adopterade vänner och nu när jag plöjt igenom internet verkar detta som sagt aningen tabu. Känner inte ni er "rotlösa" och som om ni inte hör hemma nånstans? Jag är 25 år men kan inte lära mig att leva med att jag är adopterad.

Sara

hej sara,

jag känner mig inte rotlös utan trivs väldigt bra med mitt liv och har alltid gjort det. men vad jag förstått det som så har jag haft en väldigt bra uppväxt mot många andra. jag har endel adopterade vänner men jag tror de känner som mig. det är nu när jag blivit äldre som jag hört om folk som inte haft det lika bra.

men jag delar gärna med mig av min uppväxt och dy. så du får gärna slänga iväg ett mail om du tycker att du vill prata.

/Sandra

Kom även ihåg att vi har den slutna gruppen här, där endast de som är med i den gruppen kan läsa vad som skrivs, ingen annan. Där är ett bra ställe att kunna skriva mera öppet om saker som är jobbigt.

Säg till om ni vill med där.

Hejsan.

Jag vet hur det känns, jag har haft väldigt otur och hamnat i en "familj" som har misshandlat mig, visst det finns många familjer här i sverige också som har det tungt. Men skillnaden kan ligga i att man ska vara tacksam för att man blir "räddad". Jag har aldrig tyckt att min tid i Indien till jag var 5år har varit något traumatiskt. Det traumatiska började när jag kom in i "hjältefamiljen". Många förstår inte att man kan ha det bra innan också, beror helt på från vilken synvinkel man vill se ifrån.

Jag har alltid känt mig ensam på grund av att min familj aldrig har velat ha mig igentligen.. mer som något att kasta skit på. Att bli kallad neger fast de har adopterat mig, känns i både hjärta och själv.

Att jag är väldigt kluven om vem jag är, är inte så konstigt.

Jag har alltid tror att jag är ensam

Mvh

Mindriell

#22 Usch jag blir så ledsen när jag hör sånt här.

Vi var många i min klass som var adopterade, men jag upplevde att det bara va min bror och jag som inte hade det så bra. Nu har jag förstått att det här är ett mycket vanligare problem än vad jag förstog då. Undrar om man kan göra något åt det. Och vad?

Mindriell- tänk på att vi är flera i hela sverige somhar haft det som du. Vi har nog en del att prata om, för på något sätt känns det bättre att få ur sig allt man bär på.

Hejsan Giffan

Tack för dit svar!

Jag hoppas jag inte har skrämt bort dig och alla andra med mitt inlägg!? Jag ser det som ett sätt att veta att jag inte är ensam. Jag har varit jagad och misshandlad fram tills ett par år sedan. Jag har fått väldigt många men efter så är sjukskriven just nu. Men går på intensiv terapi.

Jag önskar att man kunde göra något åt alla dessa konstiga människor, men tyvärr går det inte att göra i efterhand:( Man kan bara hoppas att det blir mer koll på vilka som adopterad. Inte bara utifrån plånboken.För plånboken i säg, säger inget om hur man är som person.

Mvh

Mindriell

#24 Nä det e ju det som är så konstigt.  Att det ska behöva kosta så mycket. Underbara människor kanske inte ger sig in på en adoption då de inte har råd.

Sen undrar jag om det inte kan bli fel av dem som adopterar. De får ju inte växa in med att bli förälder, vips så har de bara ett barn där… typ. Eller som i mitt fall så skaffa de två barn samtidigt. Så vi har växt upp som tvillingar ungefär.

Hittar inte sidan adopterade.ifokus på facebook:(

mvh

Mindriell

Jag hittade sidan på facebook!;)

Ja det är annorlunda att vara adopterad. Det gäller även om Du är av samma hudfärg som adoptivföräldrarna. Jag är en gammal kvinna som blev adopterad 1932 men fick inget veta förrän jag var 15år. Hade under åren känt att det var något som inte stämde. Mina föräldrar var snälla och rara mot mej och jag tyckte mycket om dem. Släkten jag kom till var däremot inte så nöjda med att ha ett adopterat barn och när jag senare uppsökte min biologiska släkt så var de också lite avståndstagande. Man växer upp och kan leva gott ändå. Hoppas det nu går bra för Dej. Hälsningar från tanten i Tojstan

#28 Oj vad hemskt det måste vara att få veta så sent att man är adopterad. Och vad märkligt att du säger att du märkte det tidigare. Då är det inte bara vi som vet som tycker oss tro att det är något vi känner av isåfall.

Hej!

Jag vet precis hur du känner är själv adopterad men ingen märker att jag är adopterad men jag själv märker av det. Det plågar mig när vänner berättar om när dom var små och visar bilder på när dom var små jag har ingen aning om hur jag såg ut som bebis det yngsta fotot är på när jag är runt fyra år..

Förstår dig till 100 %!