Etikett02-att-adoptera
Läst 3742 ggr
LaSadie
2009-07-14, 22:01

egna barn+adoption

Hejsan!

Jag är inte där än men vad anser ni som är adopterade eller bara har en åsikt om att både ha biologiska barn och adoptera barn? Skulle vilja ha både och men funderar mer om det är schysst mot barnen…

giffan
2009-07-15, 03:12
#1

Bra fråga.

Personligen tycker jag inte att det känns OK.

Jag tror inte på att man kan tycka om "andras" barn lika mycket som "sina egna".

Biologiska band är något som inte går att förklara på ett bra sätt.

Jag har aldrig tänkt att jag inte gillar mina föräldrar för att de inte är mina biologiska föräldrar. Men jag har heller aldrig haft andra föräldrar än de jag har haft..

Å vad svårt det här var att förklara så att det blir vettigt… Hoppas någon annan har en bättre förklaring på det hela!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

[Wiveka]
2009-07-15, 11:51
#2

Varför skulle man inte kunna älska sina barn lika mycket?

Däremot tror jag det är individuellt hur man reagerar. Jag har dock inga biologiska barn, men har aldrig känt att mina adopterade barn är andrahands val.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

giffan
2009-07-15, 13:05
#3

#2

Det är det där som är så svårt att veta, och att förklara.

Jag är ju adopterad, och har haft en adopterad bror, bara där har vi märkt av skillnaden på vem som varit mest "älskad" Det behöver ju verkligen inte vara så för alla. Men jag vet inte om jag skulle våga chansa.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

LaSadie
2009-07-15, 16:57
#4

Funderar också på hur barnen reagerar, om de märker någon skillnad. Tänker lite på Brad & Angelina Jolies familj…
Jag tror man kan älska adopterade barn lika mkt som biologiska, men jag vet inte… Om man tar beslutet att adoptera så borde man vara säker på det…Tack för svaren

giffan
2009-07-16, 03:30
#5

#4 Det där är nog oxå olika, antar jag.

Jag har inte funderat så mycket på att jag  varit adopterad, men min bror ogillade att prata om det. Nu var det en viss skillnad på honom och mig, då jag är ljus och han mörk.

Jag funderade mera på det när jag blev äldre, och nu finns det ingen som kan berätta något om det. Men jag försöker att hitta min biologiska mamma….

Brad & Angelina Jolies familj… Villka är det??

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

JohannaMax
2009-07-27, 20:42
#6

Brad o Angelina= Brad Pitt och Angelina Jolie, världskända skådespelare.

Mode & Skönhet.iFokus -sajten om mode, skönhet, smink, glitter & glamour!

giffan
2009-07-27, 23:16
#7

#6 Ja har de adopterade barn samt biologiska?

Ärligt talat tror jag inte att man ska jämnföra kändisars liv med sitt egna, de lever inte på lika förhållanden som vi.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

JohannaMax
2009-07-27, 23:40
#8

#7 Precis, flera adopterade och ett antal egna, vet faktiskt inte hur många barn de har totalt…

Nä det är nog en väldig skillnad på stjärnornas liv mot oss vanliga dödliga. Iof har de förhoppningsvis känslor de oxå.

Mode & Skönhet.iFokus -sajten om mode, skönhet, smink, glitter & glamour!

giffan
2009-07-27, 23:58
#9

#8 Ja känslor får vi hoppas att de har, men deras liv är ju lite annorlunda mot vårat. Jag skulle inte tro att de sitter hemma och tar hand om alla barnen helt själva? DE har antagligen andra som hjälper dem. Jag tror tyvärr inte att de värderar ordet kärlek på samma sätt som vi andra.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Åsa S
2009-08-06, 15:13
#10

Det är väl inget fel att ha både egna och adopterade och man kan tycka om dem lika mycket, en av mina bästa barndomskamrater har 3 adopterade syskon från Etiopien, hennes mamma kunde inte få fler egna barn så de adopterade. Och det roliga var att i stort sett alla var i samma ålder (pga vissa händelser adopterade de 3 små barn från Etiopien på samma gång då min kompis bara var ett par år så hon var inte så mycket äldre än dem).

giffan
2009-08-06, 15:41
#11

#10 Det fungerar säkert jätte bra för vissa, men av egen erfarenhet så vet jag att alla kan inte tycka om sina adopterade barn om man har egna. tyvärr.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Eileen81
2009-08-09, 21:02
#12

va nog min värsta tanke när jag va liten att mina föräldrar skulle få ett biologiskt barn, trodde dom skulle tycka mer om det.vet inte varför jag kände så men så var det.     

mvh elin

LaSadie
2009-08-09, 21:19
#13

#12 Okej, bra att höra från någon som är adopterad hur det köndes

Till er andra: Tack för alla svaren! Märker att det finns både positiva upplevelser och negativa. Får fundera på det och se vad framtiden visar…

giffan
2009-08-09, 22:59
#14

#12 Och jag som alltid tyckte synd om mina föräldrar att de inte kunde få egna barn. Hade nog aldrig en tanke på att de skulle skaffa "egna"

Senare i livet visade det sig helt anorlunda än vad jag trott som liten.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Fidelina
2009-08-10, 21:55
#15

Jag har haft svårt för att få barn, således har det blivit ett IVF-barn (provrörsbarn) - och efter några år har jag och fadern ifråga gått skilda vägar. Eftersom förhållandet jag levt i inte har varit bra sista åren, har jag nu som ensamstående förälder alltmer börjat fokusera på det lilla familjeliv jag har idag tillsammans med mitt barn på halvtid. Mitt barn börjar önska sig "en syster som skall bo jämt hos mamma".

Således börjar de gamla tankarna på att adoptera ett barn åter göra sig påminda. Det kan för mitt biologiska provrörsbarn vara det enda sättet att få ett syskon. Skulle vi komma till skott och adoptera ett barn, skulle det naturligtvis vara lika välkommet som ett biologiskt, dessutom skulle det ha ett syskon som skulle älska det. I båda fallen har jag i så fall fått kämpa mig till dessa barn (om det nu blir 2)

Ofta är adoptivbarn mycket efterlängtade barn, de som adopterar har velat ha barn länge och går också igenom ganska mycket "prover" för att till slut bli godkänd och därmed kan "få hem" ett barn till sig. Denna process är betydligt mycket krångligare än för den som går ut och har ett one-night-stand och därigenom blir gravid med ett biologiskt. Varför skulle då ett adoptivbarn vara mindre önskat, mindre älskat? Det finns ingen logik till det, egentligen.

Däremot kan jag som har levt i ett förhållande, där det funnits särkullsbarn, erkänna att jag inte älskade särkullsbdarnet lika djupt som mitt eget biologiska, dock älskade jag det som den familjemedlem h*n var. Men då var situationen en helt annan, med ett särkullsbarn som hade en egen mamma, som det bodde med på halvtid. En situation där jag inte hade någon som helst beslutanderätt om barnet ifråga, jag kunde egentligen inte påverka det barnets tillvaro speciellt mycket även om det levde i mitt hem och bland mina saker ett visst antal år. Alla praktiska, juridiska och ekonomiska beslut fattades av det barnets pappa - och mamma.

giffan
2009-08-10, 22:47
#16

#15 Nä visst borde ett adopterat barn vara mycket önskat. Men varför är det då så många adoptivbarn som får lida illa i sina hem? Skuldkänslorna man får ha hela livet, alltid veta att ingen ville ha en, att man ska vara glad att någon ville ta sig an problemet?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Fidelina
2009-08-12, 15:19
#17

# 16 Jag är ledsen att du känner så. *kram*

Att känna skuld för att ingen vill ha en, är nog väldigt vanligt bland barn, oavsett om man är ett adoptivbarn eller biologiskt. Speciellt under tonåren, då hormonerna rusar och man kanske inte riktigt är som vuxen men ändå inte längre är ett barn. Eller om man har föräldrar som skilt sig och man kastas mellan dem. Eller när man försöker bryta sig fri från kraven på sina föräldrar och föräldrar faktiskt ofta inte vet hur de skall tackla situationen. Så kände jag också, fastän jag inte är adopterad. Sådana tankar kom av att mina föräldrar skilde sig.

Två vuxna, som beslutar sig för att adoptera ett barn, får på samma sätt som två vuxna som genomgår en provrörsbefruktning, ta sig igenom något av ett trauma för att få det barn de önskar. Att få konstaterat att man inte kan få egna barn, kan upplevas som en chock. Att få kämpa för att få ett barn en annan väg, kan göra att man reagerar olika och att föräldrarna ifråga växer ifrån varandra. Det blir inte riktigt som man tänkt sig, någonstans går det fel. Och mitt i allt detta kommer det ett oskyldigt barn som längtar efter att bli älskat för den det är. Det som händer föräldrarna är inte barnets fel. Barnet har kommit till genom stark längtan, men förhållandena runtomkring har förändrats. Föräldrarna är inte längre desamma som de var då de började känna sin längtan. "Traumat" kan rusa ifatt, flera föräldrar väljer att gå skilda vägar för att de inte orkar tackla situationen tillsammans. Och då kan ju barnen komma i kläm, utan att det varit meningen. Situationen kan vara sådan, att föräldrarna ifråga kanske är så upptagna av att tackla verkligheten som ramlat över dem - att de glömmer att tala om för barnen hur mycket de egentligen vill ha dem, hur mycket de älskar dem. Det är inte barnens fel utan de vuxnas brister! 

Jag har en period jobbat som lärare på högstadienivå. De tonåringar jag mötte, uttryckte ofta att de vuxna ansåg dem vara så jobbiga och att ingen ville ha dem. De frågade mig om jag tyckte att de var jobbiga. Jag svarade, att jag istället beundrade dem för dem de var. De svarade att det var aldrig någon som hade sagt det till dem tidigare.

I tonåren har man ännu inte lärt sig de "ramar" som vuxna tvingas leva inom. Tonåringar tänjer på gränser, testar lite mer, är lite som upptäcksresande. Det tycker jag om. För att kunna utvecklas och växa till något mer och större än de vuxna, krävs det att man vågar gå utanför de ramar som vuxna lever inom och försöker sätta upp, tror jag. En uppfinnare som finner sig i att göra som alla andra, kommer aldrig att bli en bra uppfinnare. Förstår du hur jag menar?

Men man måste vara rädd om sig själv, så att man inte skadas på något sätt. Älska sig själv för den fantastiska individ man faktiskt är. Hitta det som faktiskt gör att man kan växa och slå ut som en vacker blomma. Hitta sitt jag.

Jag försöker inte försvara de vuxna som gör att barn känner sig oönskade. Men jag vet, efter att själv ha fått barn, att det inte heller alltid är lätt att som förälder lotsa barnen rätt genom tillvaron. Som förälder sätts man ofta i "prövningar" som man aldrig tidigare har varit i. Man vill så mycket för sitt barn, man vill att det ska få det allra bästa livet i världen.

Jag brukar dock alltid försöka utgå från, att alla gör så gott de kan. Jag gör så gott jag kan. Du gör så gott du kan. Kan vi visa varandra respekt för det, tror jag att vi alla kan känna mer självrespekt och kanske till och med älska oss själva, älska varandra för de vi är och inte för vad vi gör. Mer kan ingen begära. Då skulle vi alla kunna känna oss mer önskade. Barn såväl som vuxen.

xoxoLinnea
2009-10-31, 02:39
#18

Jag tvivlar inte på att mina föräldrar älskar mig. Men jag tror att de älskar sina biologiska barn mer än mig.

De har anklagat mig för att inte vilja ha dem som föräldrar vilket inte är fallet. I de flesta familjer har föräldrarna olika relationer till sina barn, men älskar dem lika mkt. Det är naturligt.

Det svåra är att när det är en ensam adopterad och resten är släkt att veta om man behandlas olika pga av det eller inte. Jag tror att man inte kan förvänta sig att få samma nära relation med ett adoptivbarn om man skaffar egna men får man det ska man vara glad.

Det är nog lättare om två är adopterade, då har man iaf varandra. Sedan spelar såklart hudfärgen in. Man blir ganska nedstirrad och misstagen för sin brors flickvän för jämnan.

giffan
2009-10-31, 11:15
#19

Min bror och jag är adopterade båda, men med olika hudfärg, och det är inte lätt alla gånger! Så mycket mobbing han har fått utstå, som jag har sluppit. Ingen tror mig när jag säger att jag inte är svenskfödd… Men våran farmor (så som jag minns) gjorde aldrig skillnad på oss! Det gjorde däremot våra föräldrar…

Ingen av oss dög egentligen, men den som dög bäst var nog iaf jag.. jag var ju ljus…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

xoxoLinnea
2009-11-05, 17:05
#20

stackarn, som tur är har jag sluppit undan mobbing och få i min närhet har öppet nedvärderat mig pga hudfärg. Vad gör han nu?

blir så förbannad när jag hör hur dina föräldrar behandlat er. Men som tur är verkar du växt upp till en klarsynt självständig människa och jag tycker du är stark som berättar om din barndom och er relation.

giffan
2009-11-05, 23:59
#21

#20 Jag mår av någon anledning bra när jag får prata om det, och för varje år som går så är det lättare att förlåta det som har hänt.

Min bror hamnade i ett ex antal foster hem mm, och tog sig senare upp i livet och skaffade bra jobb och lägenhet. Men han var fast besluten att inte bli 40 år, och det blev han heller aldrig.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Upp till toppen