Annons:
Etikett09-medlemmarnas-egna-berättelser
Läst 3315 ggr
[Norum]
7/27/09, 7:47 PM

Blev aldrig av..

När jag var 21 så fick jag cancer och kan inte få barn efter det. Jag hade förlorat 3 barn innan så det kändes lite beskt.. Tvillingarna gick jag med i 7 månader innan de pojkarna gav upp och den sista var ett ett tidigt missfall.

Min dåvarande sambo och jag pratade mycket om adoption ett tag men det blev aldrig av.. På något sätt så kändes det som ett större ansvar än ett eget barn. Varför vet jag inte.. Kanske för att man var tvungen att ta ett beslut?

I dag många år senare, ångrar jag mig. I och för sig så har vi särat på oss men barnet hade ju funnits kvar. Kanske hade tomheten inte varit så tom om vi ghade adopterat..?

Annons:
giffan
7/28/09, 12:08 AM
#1

Oj Åsa jag beklagar verkligen.

Jag blir lite ledsen av att läsa det du skriver, men även blir jag så lycklig när jag tänker på vad jag själv har.

Är det för sent för dig att adoptera nu?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

[Norum]
7/28/09, 12:11 AM
#2

Nu är jag 47 så jag är för gammal..Skämmer bort de ungar jag har i familjen  stället. Gissa vem som är världens bästa moster?! haha

Du ska inte bli ledsen för min skull.. man gör en del val i livet och sen blir det som det blir.. Även om det svider ibland så har jag fått mycket annat. Inget som uppväger men lite, lite plåster på såren är det nog ändå.

Men man ska se upp med vad man gör med sina val.. Det kan komma en dag när man tykcer att man borde ha tagit en annan väg.

Fidelina
8/10/09, 9:17 PM
#3

#2 Hej! Loppet är väl inte helt kört, om du kan tänka dig att adoptera ett äldre barn? Men då kan du inte vara sambo, utan måste vara gift alternativt ensamstående. Väntetiden kan vara lite längre, men avtalen omförhandlas ju och nya länder kommer till, mycket kan hända inom några års tid. Värt ett försök, kanske?

[Norum]
8/10/09, 9:22 PM
#4

Nej, nu får det vara tror jag. Mycket har hänt på dessa år och nu vet jag inte hur det skulle gå.. Däremot tar jag till mig de barn jag har i närheten och är dessutom godman till ensamkommande flyktingbarn. Ibland får man inse att livet har tagit en annan vändning än man hade tänkt sig och göra det bästa av det.

Fidelina
8/10/09, 9:38 PM
#5

# 4 Du har rätt, så mycket kan hända, som gör att ens liv kan ta en annan riktning än vad man tänkt. Du verkar ju ändå ha hittat en viktig roll i samhället, genom att du hjälper ensamkommande flyktingbarn.

Det är nog viktigt att fylla tomheten med sådant man tycker om, utveckla hobbies, hitta roller där man kan känna att man bidrar med något osv. Det är ju ett sätt att ta hand om sig själv.

På samma sätt som du känner av tomheten efter barn, känner jag tomheten efter familj. Jag är skild och har gemensam vårdnad om ett barn som bor halvtid hos mig. Den veckan mitt barn inte är hos mig, känner jag en stor tomhet och en enorm saknad. Jag känner alltid en viss oro för hur h*n har det *därborta* och känner frustration över att inte kunna skydda mitt barn samt ge det den kärlek och trygghet det kan behöva mer än halvtid. Det var inte heller riktigt vad jag hade förväntat mig att livet skulle bli så här.  

Jag är +40 men funderar ändå på om jag skall våga mig på att försöka adoptera ett äldre barn som ensamstående, detta för att i första hand ge mitt barn ett syskon som jag inte kan få biologisk väg samtidigt som jag kanske kan hjälpa ett barn till ett bättre liv.  Men också för min egen skull. Jag tror att jag måste se till att skapa det liv jag vill ha alldeles själv. Och än är det inte för sent att nå dit, tror jag.

Hoppas du hittar bra sätt att hantera tomheten!

[Norum]
8/10/09, 9:59 PM
#6

Jag har faktiskt inte den tomheten längre.. Jag saknar de 3 jag skulle ha haft, underar hur de skulle ha blivit, vad de hade jobbat med, egen familj kanske? Men ingen tomhet annars..

Livet har lärt mig att livet inte står och faller med barn. Det finns så mycket annat.. Barn är/kan vara en del av livet men det är inte livet..

Annons:
Upp till toppen
Annons: