Jag tror jag gjärna skulle veta så tidligt som råd är, att mina föreldrar inte fött mig, men ändå är mina föreldrar. Det är mer vid att va förälder enn bara att få barnet fysisk. Jag tror det är svårt att hitta nån facit för vad som är rätt och fel, hur man skal och inte skal berätta och när, men jag känner att om jag skulle varit adopterad skulle jag nog gjärna vetat det så tidlig som man kan fatta att man kan va adopterad och ändå va äkta dotter till någon.

Jag skulle nog ha velat veta det tidigare… annars blir det ju lite som att de har ljugit om hela ens liv, typ :/ Fast de som adopterat är ju fortfarande föräldrar.

Jag har alltid vetat att jagvarit adopterad, det tycker jag känns bra. Det har alltid varit naturligt för mig att vara adopterad.

Min bror var mulatt, så på honom syntes det väl att våra föräldrar inte var hans biologiska föräldrar. På mig som är ljus syns det inte utanpå att jag är adopterad. De valde att tala om som det är, villket jag är tacksam för.

Däremot till min mammas familj så har det alltid hetat att jag var deras biologiska barn, och att min bror var adopterad. Då de skulle adoptera oss var det tydligen bara bestämt att det skulle bli ett barn, men av någon anledning så blev det två. Då har de sagt att mamma blev gravid då de var i USA och att jag föddes där, men eftersom adoptionen redan var klar med min bror så tog de honom ändå.

När sen min mamma dog så kom det fram att hon själv i sin tur adopterat bort sitt biologiska barn då han var två år. Villket vi antar att inte ens min pappa visste om.

Det blev som en chock när vi av en tillfällighet hittade breven de skrivit till varandra då vi skulle städa ur lägenheten. Och då funderade jag mycket på att om jag inte vetat att jag varit adopterad, tänk om jag fått veta det då. Undrar hur man reagerat, då jag reagerade så på att hon faktiskt hade ett biologiskt barn utan att vi vetat om det.

Ännu märkligare i historien är att hela tiden under våran uppväxt hade vi ett skåp i vardagsrummet. Där i nedersta lådan låg det massa olika kort, julkort och andra bilder som inte blivit insatta i någon mapp. Där har helatiden bilden på hennes son legat, helt öppet för oss. Jag minns att jag frågade någon gång vem det var. Då sa hon bara att det var en bekants barn.

Ibland blir man att undra hur folk tänker egentligen, vad gör att man undanhåller sådant??

Jag har ju beskrivit hur det var i min tråd "Min lilla historia".

Vad gäller förlåtandet så hade jag under väldigt lång tid mycket svårt att förlåta min mor, dels för att hon inte hade berättat för mig hur det låg till, och dels för att hon förbjöd mig att kontakta min pappa och förbjöd honom kontakta mig.

Jag vet ärligt talat inte om jag har förlåtit henne helt! Det har jag nog inte gjort.

Jag tycker det är jättesnällt av er att ni delar med er av hur ni ser på saken.

Jeg har alltid vist jeg har vært adoptert.

Men har hørt historier her i Norge om folk som har fått vite det i voksen alder. og dem har ikke klart å takle det.

Men det er jo forstålig. for hele verden som enn kjenner det er jo i teorien snudd på hue.