Etikett01-att-vara-adopterad
Läst 3705 ggr
silverman71
2014-04-05, 03:41

"Svenskt utseende"...

Hej!

Är adopterad från f.d. Jugoslavien -71 och kom till Sverige 6 månader gammal. Jag är vit i hyn och vem som helst tar mig för en svensk (stor svensk då, modell stor serb).

Det skrivs väldigt ofta om hur adopterade barn känner sig utanför just med tanke på annan hudfärg. Skulle vara intressant att höra hur andra med "svenskt utseende" som är adopterade känner?

Har alltid vetat att jag är adopterad och har inget problem med att prata om det. Men när man säger det till någon som inte vet det så är det som om hakan trillar ner på dem.

För mig har det ibland kännts som ytterligare ett hinder, att dels inte kunna känna igen sig i någon. I sin släkt - varken till utseende eller sätt att vara som person.

Bästa sättet att beskriva hur det är att vara adopterad tycker jag är att man inte känner igen sig i någon annan människa.

Med "svenskt" utseende blir det dessutom som om man är inkognito adopterad.

giffan
2014-04-05, 20:50
#1

Förstår dig precis!! Ser oxå helt svensk ut, ingen skulle tro att jag kommer från annat land. Och det har jag verkligen använt många gånger. ex min bror som va mörk blev mycket mobbad.. och då brukade jag säga, men mobba mig med.. nä du e ju svensk sa dom då.. och ja nää jag e lika mkt utlänning som han.. då blev dom oftast tysta..

Bilden min bror och jag…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Elena-Maria
2014-04-06, 16:32
#2

Funderade på det TS sa om att inte känna igen sig i någon i släkten angående hur man är som person. Jag har alltid tänkt att personligheten formas medan man växer upp och alltså inte beror på arv/gener. Att man "blir som man umgås" grovt sagt. Vad anser ni om den tanken/möjligheten?

Fred och god växt!

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

giffan
2014-04-06, 19:19
#3

#2 Jag hoppas verkligen inte man blir som man umgås.. för jag vill i mycket inte bli som mina föräldrar. Och nog tror jag man kan ha vissa saker med sig i arvet..

Min ena son har knappt träffat sin bio pappa, och jag ser hur han rör sig står går osv hur lik han e sin riktiga pappa.. Det kan man aldrig komma ifrån tror jag.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Elena-Maria
2014-04-07, 19:52
#4

Ja, i vissa fall kanske det är bra om man inte blir det. Det kanske är individuellt hur mycket man låter sig påverkas. Jag är inte särskilt lik någon i min familj till temperament och språkliga talanger (är inte adopterad). När jag var på min fars 50-årsfest undrade många hur jag kände honom, även delar av släkten jag inte träffar särskilt ofta.
Säger absolut inte att min situation är samma som er, men det är ju inte alltid man är lik sin släkt även om man växer upp i den.

Fred och god växt!

giffan
2014-04-07, 20:50
#5

#4 Hahaha Nu vill jag ju ännu mera träffa min bio familj.. Vill ju veta vem jag e lik…

Och snacka stå med lång näsa om jag inte e lik någon ;) 😂

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

sanna68
2014-05-19, 20:32
#6

Jag har, tills för några veckor sedan tänkt att vi adopterade stångas med samma frågor men…När det inte syns har man ju längre startsträcka än andra(att berätta). Som istället kanske stångas mot rasism. Jag har alltid känt att det inte var på "riktigt". De jag kände kom från Korea eller Indien. Jag var mer lik min ad.mamma som liten, än min ad.syster som är bio.barn till henne. Inte nu längre, som medelålders blir det tydligt att jag är udda. Däremot är jag löjligt lik min bio.mamma, men inte till sättet!

Upp till toppen