18 Övrigt

Vad vågar man berätta?

2015-04-13 20:24 #0 av: SaraFag

Hej,

Jag tänkte fråga er, både ni som är adopterade/har adopterat/har adopterat bort - vad får ni för reaktioner?
Tex ni som är adopterade - Hur reagerar folk på det faktum att ni är adopterade?
Ni som har adopterat - Hur reagerar folk på det faktum att ni har adopterat?
Och ni som adopterat bort - Hur reagerar folk på det faktum att ni adopterat bort?

Jag personligen har adopterat bort mitt barn. Mitt förstfödda barn, det var 2012. Jag har fått väldigt blandade reaktioner på detta.
Vissa tycker att det är något väldigt fint jag gjort, att ha adopterat bort mitt barn då jag själv inte kände att jag kunde till två föräldrar som verkligen ville och längtade efter ett barn. Så många har reagerat "positivt" till detta.
Vissa andra har haft reaktionen "Stackars dig!!". Då tänker jag ofta "Vadå stackars mig?". De tror ofta att jag tvingades adoptera bort mitt barn, att någon annan bestämde det åt mig. Eller typ att Soc har kommit och tagit barnet ifrån mig. De verkar inte tro att man själv kan ha viljan att genomföra en adoption.
Andra har reagerat otroligt negativt till det hela. Tyckt att jag varit egoistisk, självisk, elak. Försökt "tala förstånd" med mig. Men hur kan det vara egoistiskt eller själviskt att tänka på barnets bästa i första hand? Tänka på vilket liv barnet förtjänar och vad man själv kan eller inte kan erbjuda?

Hur har ni haft det? Vad har ni fått för reaktioner? Oavsett från "vilken sida" ni kommer ifrån om ni förstår hur jag menar?

Anmäl
2015-04-26 22:06 #1 av: giffan

Jag är adopterad, och det syns inte på mig så inte många som tror mig när jag talar om det.

När min adoptivmamma dog kom det fram att hon hade adopterat bort sitt biologiska barn, när han va två år... Vilket jag aldrig skulle klarat av.

Själv har jag gjort abort, och jag tycker, hur illa det än låter, att det är snällare mot barnet som faktiskt aldrig blivit född. Men det är inte många som håller med mig i det.

Däremot tycker jag det är otroligt starkt gjort att klara av att adoptera bort ett barn man fött. Och jag skulle gärna ställa motfråga till dig.. Hur klarar man det? Och hur klarar man alla funderingar som kan komma? Tänker man på sitt barn, eller blir det glömt med tiden?? Och det är ju tur att det finns dom som väljer att adoptera bort istället för abort som utväg för det är ju många som faktiskt inte kan få barn... Och jag tror att jag tänker så just för att jag är adopterad och inte alltid haft det så enkelt i min uppväxt.. Skulle säkert se det på annat sätt om min uppväxt varit annan.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 
Besök gärna www.stuteri-sunnanang.se


Anmäl
2015-05-28 09:32 #2 av: Krus_grus

Jag är adopterad från Sydamerika så på mig syns det. Det medför många frågor för jag ser ju inte svensk ut. Många undrar om jag är arg på mina biologiska föräldrar vilket jag verkligen inte är. Jag är inte heller nyfiken på dem, de finns liksom inte för mig eftersom de är så svårt för mig att föreställa mig dem.

Jag har inte barn själv men kusinbarn, när jag såg mitt första kusinbarn när hon var 1månad förstod jag hur svårt det måste varit för min biologiska mamma att lämna bort mig. Det är verkligen det mest kärleksfulla och oegoistiska man kan göra.
Jag hoppas du inte tar åt dig av dem som ifrågasätter ditt beslut. Ingen kan säga åt dig vad som var bäst, det vet bara du för det är ditt liv. Sen att vi bor i ett "rikt" land som Sverige har inget med vad man kan ge sitt barn att göra. Jag blev adopterad inom Sydamerika av en välbärgad familj men familjeförhållandena inom familjen fungerade inte så adoptionen hävdes. Jag kan inte säga att jag hellre varit där hos dem som inte hade kunnat ge mig en fungerande tillvaro även om de hade råd!

All styrka till dig som gjort det finaste o bästa någon människa gjort för mig och mina föräldrar här i Sverige, låta oss bli en familj

Anmäl
2015-05-28 13:39 #3 av: Elena-Maria

Jag ska adoptera. Förr fick jag ofta pikar om att jag snart ändrar mig och dylikt. Det händer fortfarande att folk bara 'måste' få flika in att jag ju "kan skaffa biologiska barn efteråt". Det gör mig både upprörd och ledsen. Dels för att folk inte har med mina beslut att göra, dels för att det på något sätt signalerar att de anser att beslutet inte skulle vara korrekt och därför kan "korrigeras".

I snart 20  år har jag varit säker på hur jag vill bilda familj. Jag och min man har gått föräldrautbildning och gjort medgivandeutredning. Nu väntar vi bara på det färdiga medgivandet då vi är godkända. Vi ser båda fram emot adoptionen väldigt mycket och vi tycker båda två att folks behov av att få flika in att "ni kan skaffa biologiska barn också" är ytterst konstigt. Och respektlöst. De har ju faktiskt ingen exakt aning om hur vi kommit fram till vårt beslut. 

Tyvärr är det så att människor i allmänhet verkar anse sig ha rätten att tycka, gärna och mycket, när det kommer till sådana här frågor (och mycket annat). Det är lite konstigt om ni frågar mig eftersom det faktiskt är privata saker. Jag har fått lära mig att låta det rinna av, även om jag tycker att folk borde hålla sina åsikter för sig själva.

Anmäl
2015-10-01 13:16 #4 av: jenjoh85

SaraFag hoppas du läser detta. Jag skulle så gärna behöva prata med dig. Är i ungefär samma sits som dig men skulle vilja prata med dig privat om du vill o kan? Behöver verkligen prata med någon som varit eller är i samma situation. Mvh J. Elena-Maria hur går det för dig o din man, har ni adopterat än? Jag är i en sån fruktansvärd situation just nu. Vill du prata så hade jag gärna gjort det med privat. Mvh J

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.