Annons:
Etikett18-övrigt
Läst 9766 ggr
SaraFag
3/22/14, 2:01 PM

Hur är det...?

Hej! Jag har funderat mycket fram och tillbaka på det här, egentligen ända sen den dagen jag tog beslutet om att jag skulle adoptera bort mitt lilla barn. En fundering till er som är adopterade ; Hur upplever ni att det känns, eller hur man nu ska säga? Är ni så att säga "okej" med det hela, eller blev ni arga när ni fick reda på att ni blivit adopterade? Om ni blev arga, vad var det ni kände ilska över? En fundering till er som också adopterat bort ; Hur var det för er när ni tog beslutet, var det lixom en "självklarhet" på något sätt? Hur upplevde ni hjälpen från Soc osv? Hur kände ni er efteråt, hur mådde ni psykisk? Jag har så mycket funderingar, ändå är min lilla bortadoprerade tjej 18 månader. Dela gärna med er! :)

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

Annons:
giffan
3/22/14, 9:43 PM
#1

Jag är adopterad,och har nog haft olika funderingar genom livets olika faser.

Har alltid vetat att jag är adopterad,Har nog mest känt mig sviken. Och många gånger har jag verkligen önskat att min mamma valde en abort istället, och det skulle jag själv välja just därför. 

Men funderingar jag har haft har varit hur mitt liv skulle sett ut om jag levde där och inte här… Bara en sån enkel sak som vem är jag lik!

Jag har även funderat på om min mamma tänker på mig. 

Värst blev det när jag själv blev gravid… Alla frågor om ärftliga sjukdomar osv.. jag har inte en aning,och kommer troligen aldrig få veta.

Jag önskar det blev någon lag på att adopterade ska kunna få veta i den mån det går.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

SaraFag
3/30/14, 9:16 PM
#2

Vet du vart ifrån du kommer? Finns det ingen möjlighet att få reda på någo alls, via papper etc?
Är nyfiken på dels hur allt sådant fungerar, men även vad man kan och inte kan tänkas få reda på osv. :)

Vid den adoption jag genomgick blev det magiskt nog så att min lilla tjej adopterades bort "inom släkten". Så Felicia, som hon heter, kommer alltid "ha mig i närheten" så att säga och kommer alltid ha tillgång till att fråga mig om ALLT ang hur jag tänkte, kände, varför jag gjorde som jag gjorde. Allt man kan tänka sig.

Det känns som en fantastik lösning, men framtiden oroar mig. Hur hon kommer ta det, hur hon kommer känna/tänka osv. Så mycket tankar!

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •

giffan
3/30/14, 10:22 PM
#3

#2 Jo jag vet varifrån jag kommer… men jätte svårt att få veta mera. Har alltid vetat att jag varit adopterad, men tyvärr fått höra så olika och dåliga saker om varför.

Vet inte vad som är bäst, ha sin biologiska förälder i närheten eller inte… Men den dagen man vill veta ska man få veta tycker jag.

Tror det skulle kännas konstigt i sin uppväxt att veta att ex den jag tror e min släkting rent av skulle vara min mamma.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Elena-Maria
4/6/14, 4:36 PM
#4

I allt det här, hur känner ni gentemot era adoptivföräldrar? Att man kanske känner sig sviken av de biologiska föräldrarna kan jag på sätt och vis förstå, men hur är känslorna för adoptivföräldrarna?

Fred och god växt!

giffan
4/6/14, 7:24 PM
#5

#4 Jag skulle önska att dom varit ÄRLIGA mot mig. Inte sagt saker som att din mamma va en hora och klart hon inte kunde ha kvar dig. "du skulle varit död så va glad vi tog hand om dig" Massa sånna saker gör inte att man blir gladare…

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

[JeanetteK]
4/7/14, 11:25 AM
#6

#2 Vad fint att du kan finnas i närheten! ❤️

#5 Men fy! Så otroligt elakt att säga så. Blir alldeles stum. Hur kan man säga något sånt… 🤗

Annons:
giffan
4/7/14, 12:36 PM
#7

#6.. Ojo folk kan säga så mycket dumt… Har fått höra så mycket i min uppväxt, och kanske därför jag ser lite surt på det här med adoption… Bättre med en abort så slapp man stå ut med allt skit… Och ja det har jag oxå fått höra, att jag blev räddad från en abort… ( men har fått höra från annat håll senare att det inte ens va tal om en abort…)

Så som sagt, ärlighet. Och inte tro att man är nyfiken på sitt land, sina bio föräldrar eller kultur eller vad det än må vara, för att man vill flytta dit och leva med sina bio föräldrar. För hur illa det en varit i min uppväxt har jag ju alltid tyckt om min mamma och min pappa! MEN man vill ju veta för att klara av att leva utan att fundera.

alla som inte är adopterade, lek med tanken… den familj du har är inte din biologiska.. du vet du har syskon, men inte var, du vet att du ärvt ditt utseende någonstans ifrån, men inte var… Sånt kan gnaga i en..

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Elena-Maria
4/7/14, 7:42 PM
#8

#5 Men fy, vad elakt. Så ska det ju naturligtvis inte vara. Jag planerar att om det vid en framtida adoption finns info om barnets familj ska de ses som en förlängning av släkten.

Fred och god växt!

Luis_felipe
4/25/14, 2:03 AM
#9

Jag är adopterad från Colombia och mina föräldrar var egentligen inget par och jag var liksom inte planerad och när min "farsa" fick reda på att min "mamma" var gravid så bröt han allt kontakt med henne och hon hade inte råd att försörja mig så hon valde att adoptera bort mig och för det känner jag faktiskt ingen ilska alls. Finns inte en chans i världen att jag skulle vilja bo fattigt i Colombia än så som jag bor nu med en underbar familj, jobb, vänner osv osv. Klart man funderar på vart man fått allt ifrån, vad som är ärvt och så men det är inte så att jag någon gång mått dåligt över det eller känt mig övergiven!

Mina föräldrar förklarade för mig att jag var adopterad väldigt tidigt eftersom att jag snabbt märkte att jag inte hade samma hudfärg som de men jag var så liten då att jag minns inte ens tillfället. Jag har liksom vetat att jag varit adopterad så länge jag kan minnas och känner ingen ilska mot mina föräldrar för att de valt att adoptera. Har även en adopterad syster och så som jag ser det så gör folk som adopterar världen en tjänst som tar hand om de barn som annars inte har någon vidare chans i livet. 

Eftersom att jag vetat sen jag var liten att jag är adopterad och eftersom att det är så uppenbart så har jag aldrig haft några som helst problem att prata om det :) Känner liksom inge obehag eller blir känslosam, det är så det är bara.

giffan
4/25/14, 9:24 PM
#10

#9 Blir så otroligt glad när jag läser sånna här inlägg! Tur att det verkligen finns dom som känner så som du. Annars är det mycket ilska och hat runt adoptioner kan jag tycka.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Luis_felipe
4/25/14, 11:54 PM
#11

Jadu det där med hat och ilska har jag aldrig förstått :p Har dock flera adopterade i släkten som känner mer hat och ilska och som tyvärr tagit ut sin ilska på fel sätt och hamnat i alla möjliga situationer med "gäng" och liknande. Synd att folk kan ta det så illa men det är väl olika från person till person :)

Cahira
10/16/14, 12:30 AM
#12

Min lillebror hade två bästa vänner när vi var små som var adopterade från colombia och adoptivföräldrarna reste dit med barnen ibland så de fick umgås med sin biofamilj. Under många år under uppväxten trodde jag det var en självklarhet och ett måste vid adoption för det blev så självklart framför ögonen på lilla unga jag. De adoptivföräldrarna var helt gudomliga och de barnen växte upp till helt fantastiska individer. Jag vet såklart inte hur de känner runt det hela men ville ändå dela med mig.

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Upp till toppen
Annons: