01 Att vara Adopterad

"Inga känslor"?

2013-10-09 21:28 #0 av: abstn

Hej. Måste bara få skriva av mig lite till "er som förstår". 

Jag har aldrig riktigt reflekterat över att jag är adopterad. Jag är svensk både på in och utsidan. Jag har aldrig riktigt tyckt om att prata om att jag är adopterad. När jag var liten kände jag bara ett obehag och hat över alla frågor gällande det. Fick ångest redan då, var i princip rädd för sådana frågor. Nu tar jag inte riktigt illa upp men det är ändå något i mig som verkligen inte vill prata om det. Det är som att jag vill glömma det även fast det är hur uppenbart som helst att jag inte har ett skandinaviskt utseende. Jag har väl inte haft den där typiska identitetskrisen, jag tänkte faktiskt inte så värst mycket på att jag inte liknade andra barn, dels för att jag alltid försökt "dölja hela adoptions grejen" för mig själv och dels för att jag i princip aldrig hört något negativt om det. Självklart har jag någon gång fått stå ut med alla fula ord som kommer ur folks munnar, men det är inget som har satt sig speciellt på minnet. Jag tar inte åt mig om någon använder rasistiska ord riktade mot mörkhyade, för jag ser mig inte som "en sån". Jag vet inte hur jag ska förklara detta? Jag känner helt enkelt ingen anknytning alls till landet jag kommer ifrån. Jag har självklart funderat på om jag kanske är lik mina biologiska föräldrar men mer än så är det inte. Jag har också haft en period då jag varit rädd att folk ska ta mig för en "invandrare". Vid 10 års ålder besökte jag tillsammans med min mamma och en annan tjej från samma barnhem+hennes mamma Indien. Vi besökte bland annat barnhemmet och träffade massa personer som hade haft med oss att göra som små etc. Inte ens det har påverkat mig. Jag är svensk, jag vill leva och dö i Sverige. Jag har två föräldrar, endast. Och några andra är inte välkomna att dela den platsen.  Jag känner bara att det är något fel på mig. Budskapet i texten kanske är lite luddigt men sanningen är att jag har ingen som helst aning själv. Jag kan inte prata om det här med någon. Om någon har/har haft liknande känslor skriv gärna. Tack.

Anmäl
2013-10-10 10:32 #1 av: giffan

Ååå vad jag förstår dig...! Min bror hade det nog som du! Han ville aldrig prata om det, så jag vet ju inte egentligen vad han kände. Men han hade massor av info om sin adoption då han fanns på ett barnhem. Men jag tror faktiskt han har bränt alla dom papprena. Han var mulatt, men ville väll på något sätt inte inse det eller hur man ska säga. Jag är ljus så på mig syns det ju inte, och jag har alltid velat veta massor om min adoption, men inget finns. Bara massa påhittade historier har jag förstått.

När vi va yngre fick jag alltid försvara min bror, för ni ska bara veta att inte ens vuxna kan vara snälla mot barn som ser annorlunda ut. Vi är uppvuxna på 70 talet och just då va det inte så vanligt med invandrare... men i våran klass i skolan va vi faktiskt 5 st som var adopterade, alla mörka, utom lilla jag. Ingen av oss pratade om det ens i skolan vi va lixom som alla andra alltid. Men ju äldre vi blev ju mera krångel blev det för min bror, men jag klarade mig ju för jag va ljus.

Så jag brukade ställa mig i vägen å säga "slå mig med, jag är oxå annorlunda" Men du är ju ljus fick jag nästan alltid till svar då. Men jag brukade lyckas att få dom sluta en stund iaf.

jag har nog samma känsla som ni som känner er svenska, jag har alltid velat att det ska synas på mig, men de gör det ju inte. Jag vill åka dit där jag e född, jag vill veta. men jag får nog inse att jag kommer aldrig få veta.


~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2013-10-10 17:20 #2 av: Snovit79

Jag kan inte relatera, då jag har en son med en adopterad. Men  i somras mötte jag en kille som är adopterad från samma land och vi satt och pratade om detta, jämförde utseende osv. Han sa dock starkt att han har ingen önskan om att åka dit, mer än semester i så fall. Leta efter biologiska släktingar vill han inte. Han må se invandrad ut, men jag är svensk - sa han. Och det stämmer ju. Han pratar bara svenska, äter svensk mat, har svenska traditioner, svensk mamma och pappa osv. Han har ingen saknad pusselbit. Kanske ändras det om han får barn, kanske inte. 

För mig var det väldigt intressant att höra, då min son har kontakt  med sin farmor och div släkt numer över Facebook. Men han är för liten  (14) att bry sig ännu. 

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2014-04-07 20:03 #3 av: Elena-Maria

Väldigt intressanta funderingar. Tack för att ni delar. Jag planerar ju för adoption och vill läsa så många synvinklar som möjligt för att kunna bli en bra adoptivförälder.

Anmäl
2014-04-16 22:33 #4 av: mia13

Jag är född i Etiopien och kom hit som liten när jag var 8 mån. Jag har alltid känt mig som svensk. Jag är svensk! Uppvuxen i Sverige på sjuttiotalet var ingen dans på rosor och livet var mycket prövande på många sätt. Jag har mina föräldrar och det de som räknas. Jag var i Etiopien i vuxen ålder, jag var över 30 år när jag reste. Jag reste utan förväntningar och hade faktiskt riktigt trevligt på min resa. Jag kände mig dock helt svensk och det var helt ok för mig. Man kan inte göra en återresa och tro att den ska lösa alla eventuella problem, tror jag. Jag har dock jobbat en del med min självkänsla på senare år då jag var mobbad under hela min skoltid. Jag tror det är viktigt att ha en god självkänsla då är man inte lika mottaglig för kommentarer, "tyckare" och annat som kan kännas tungt. 

Man är människa och duger som man är!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.