03 Att adoptera bort

Min historia.

2013-09-08 17:29 #0 av: SaraFag

Hej!
Har länge bara suttit och läst trådar här på adopterade.ifokus, men kände nu att det var dags att berätta min egna historia. Jag kommer enbart berätta delar ur den just nu, annars blir den för lång - och komplicerad. :)

I Maj förra året, år 2012, fick jag reda på att jag var gravid. Det vi just denna dag inte visste var att jag var i vecka 23. Alltså i 6:e månaden! Det hade varit lite prat hemma i familjen om min mage som växt lite, men varken jag själv eller min mamma trodde att jag var gravid då jag trots detta fick kortare blödningar från mina p-piller. Både jag och mamma var ganska säkra på att det var mensen. Och trots att jag var i 6:e månaden var jag inte så stor som många andra är när de är så långt gångna.

Några dagar senare åkte jag in för att förhoppningsvis få göra en abort vilket ganska snabbt blev uteslutet då ja...jag var för långt gången för det! Paniken som växte inom mig var enorm. Så många tankar som kretsade i mitt huvud.

Den största känslan jag hade just då var "Jag är inte redo för det här." och konstaterade ganska dirket att jag ville adoptera bort. Det blev enormt många möten, med både Soc och familjerätten. Mycket som skulle planeras, föräldrar skulle hittas. Inombords var det kaos. Jag var livrädd. Även om jag inte kände mig redo för att bli mamma, ville jag ju det bästa för barnet, och det bästa var just i detta då att få komma till två föräldrar som VILLE ha barn, var REDO att bli föräldrar, hade en STABIL utgångspunkt att utgå ifrån. Jag kände inte att jag hade något av dessa saker.

Jag var livrädd för att välja fel föräldrar. Livrädd för att jag på något sätt skulle råka skada det lilla knytet som låg och växte i min mage. Rädslan och paniken inom mig väste enormt för var dag som gick! Ångest över att känna att jag inte var redo. Ångest över graviditeten. Ångest över att jag kände mig så otillräcklig för uppgiften att bli mamma. ÅNGEST!!

Knappt 6 veckor innan beräknad förlossning kom ett förslag som blev min vändpunkt till lycka i allt det här. Och ja, nu kommer den liten del av det komplicerade här. :) Sedan 20år tillbaka är min farfar omgift med en kvinna, de har inga gemensamma barn men båda två har barn sedan tidigare förhållande. Denna kvinna är jag uppväxt med som min farmor. Hon har en dotter som själv inte kan få barn, så denna dotter..."A" kan vi kalla henne. "A" och hennes man hade funderat på varsit håll och sedan framfört idéen till varandra innan de vände sig till mig. De ville adoptera mitt barn!

Jag, "A" och hennes man har alltid varit väldigt nära, alltid kommit enormt bra överens och alltid varit som en liten trio de gånger vi träffats. Så när förslaget kom kunde jag inte ha blivit lyckligare. Det var SJÄLVKLART att dessa två människor skulle få adoptera mitt barn!

Och om ca 10 dagar fyller den lilla 1år. Hon kunde inte hamnat hos bättre föräldrar än "A" och hennes man - vi alla är enormt lyckliga över hur fint allt slutade! Hur något som känns så hopplöst till en början vänder till att bli något så fantastiskt!

Även de märkligaste historierna kan sluta vackert!

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •
Anmäl
2013-09-11 16:27 #1 av: giffan

Otrolig historia. Hoppas du vill berätta mera. Hur är din kontakt med barnet nu? Kommer barnet att få veta att du är dens bio mamma??

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2013-09-19 11:10 #2 av: SaraFag

Jag har träffat henne 6-7 gånger nu, och är lika nervös varenda gång! :) Jag tänker alltid "Hur kommer det kännas?", "Tänk om jag ångrar mitt beslut?" osv. Men efter varenda gång vi träffats och jag är påväg hem åker jag därifrån med en lättnad inombords. Jag ser att jag gjorde rätt, att lillan fick det så himla bra! Jag tog rätt beslut för båda henne och mig, och jag känner efter varenda gång en starkare känsla av att hon är där hon ska vara!

Tids nog ska hon få veta, när hon blivit lite äldre. Kanske kan förstå. Därför ska vi försöka träffas så ofta vi alla hinner, låta mig och Felicia (som hon heter) bygga upp en relation till varandra och kanske i framtiden att hon får höra från mig varför jag tog det beslutet som jag gjorde, varför jag valde dessa två föräldrar till henne osv.

Jag hoppas att allt fortsätter i den riktning som den gör nu! Allt känns som en på tok för bra dröm hittils! :)

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •
Anmäl
2013-09-24 15:30 #3 av: [Rödluvan]

Du skriver inget om pappan, ville inte han ta hand om barnet?

Anmäl
2013-09-26 16:55 #4 av: SaraFag

#3 - Pappan till barnet ville absolut inte ha med varken mig eller barnet att göra. Han hade "gjort slut" med mig några månader tidigare, i Januari. (Jag fick reda på graviditeten i Maj) Han gjorde slut genom att sluta höra av sig - så jag fick räkna ut själv att han inte ville vara med mig längre. Han kunde med andra ord inte berätta för mig varför eller att han faktiskt gjorde slut, han hade precis fyllt 30 så från min sida var det ett väldigt omoget beteende från en person i den åldern.

Hela situationen med pappan blev konstig. När jag fick reda på graviditeten hamnade jag i chock och bara några dagar efter första ultraljudet hade en gammal arbetskollega till mig (dåvarande arbetskollega till pappan, vi alla tre jobbade etag på samma jobb) sätt mig och berättat att jag var gravid (utan att varken prata eller fråga mig om det hela). Pappans bästa kompis ringde då upp mig och frågade lite om graviditeten, frågade varför jag inte sagt något osv. Och ja, jag sa ju som det var - det var ingen idée att ta bort några detaljer. Kompisen var lugn, förstående och kunde bara beklaga att allt gått som det gått.

Jag sa till kompisen att pappan kunde ringa om han ville prata om det, då jag redan fattat ett beslut om det hela (det var ju upp till mig då jag skulle bli ensam vårdnashavare till barnet, om inte föräldrarna till barnet är gifta blir enbart mamman vårdnashavare om man inte skriver på papper etc att även pappan ska vara det) ville jag inte tvinga på barnets pappa något. Självklart han rätt att veta - men jag ville inte tvinga honom ta några beslut, följa med på möten, till barnmorskan etc.

Pappan ringde aldrig, hörde inte av sig. Ingenting. Helt plötsligt, någon månad innan beräknad födsel hörde han av sig, via facebook-mail och berättade att jag förstört hans liv då hans ex öppnat brevet från familjerätten. Jag talade vänligt men bestämt om att JAG kan inte rå för att hon öppnade HANS post, eller var i HANS lägenhet - det var inte mitt problem. Ja, det var jag som var gravid - men vi var två om det hela. Jag tvingade honom aldrig att ha sex med mig och han hade lika väl som jag kunnat skydda sig. Då var han arg över att jag inte gjort en abort eller fått missfall. Ja, det var ju försent att göra en abort så det alternativet var uteslutet vilket jag förklarade. Och ett missfall, det var ingenting jag önskade det lilla knytet som låg i min mage. Och absolut ingenting jag kunde framkalla själv!

Han var arg och allt som någonsin hade hänt var mitt fel.
Han skyllde ifrån sig och det var absolut inte hans barn. Han gick dock med på att göra ett faderskapstest och ja - det var ju han. Sedan dess har jag inte hört ett ord av honom. 

Lång historia - men det var en del av pappan!

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •
Anmäl
2013-09-27 09:10 #5 av: giffan

Har ni funderat på vad ni kommer säga till barnet om pappan?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2013-09-29 18:55 #6 av: SaraFag

Vi har inte pratat så mycket om pappan, lite halvt bara. Desto äldre Felicia blir desto ärligare ska vi vara mot henne och förklara mera ingående för henne varför, vilka henner biologiska föräldrar är osv.

Både jag och adoptivföräldrarna känner att änsålänge behöver vi inte lägga så mycket tid eller kraft att försöka planera när/var/hur vi ska berätta allt för Felicia, utan vi har mest sagt att vi faktiskt ska berätta det för henne - när hon blir äldre och kanske kan förstå.

Hon är som sagt bara 1år nu, vi känner att vi har tid att fundera. Fundera på hur vi "ska lägga upp det" så att säga. Det som är planerat änsålänge är att det ska berättas och att jag och Felicia ska få en bra relation till varandra - precis så som jag och adoptivföräldrarna har :)

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •
Anmäl
2013-10-01 14:29 #7 av: Omgitsmli

Jag är i tillfället i exakt samma situation som du var. Jag upptäckte min graviditet jätte sent och kunde inte göra abort. Nu är jag en månad från förlossning och har ännu inte hittat eller fått några föräldrar. Jag är själv arbetslös och som du säger inte redo för ett barn, dagarna går och det känns som det är en ny vecka varje dag. 

Har varit på en del möten på soc och är ofta på mvc och har även pratat med en pshykolog men nu känns det liksom SNART. Det är jätte stressande och jag hoppas det löser sig lika bra som i din historia.

Som tur är har jag min pojkvän som stöttar mig jätte mycket och han är med på detta beslutet. 

Anmäl
2013-10-01 17:26 #8 av: SaraFag

#7 Skönt att höra att ni båda är på samma plan gällande beslutet och att han verkar finnas där för dig och stöttar dig!

Jag hoppas verkligen det löser sig för dig! Det är en väldigt svår och komplicerad situation. De som adopterade mitt barn "kom in i bilden" ca 5-6veckor innan bf och även där blev det väldigt kort om tid att planera osv.

Och utav min erfarenhet av Soc gällande adoptivföräldrar så måste man vara på dom lite, man måste trycka på lite och verkligen visa för dom att detta beslut är det man vill (om man är 100% säker vill säga). Så ett starkt tips från mig är att verkligen vara på Soc, det är kort om tid kvar!

Jag hoppas det löser sig för dig! Och jag hoppas du snart hittar ett par föräldrar som känns bra för ditt barn. Jag ser fram emot att höra hur det har gått för dig! :)

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •
Anmäl
2013-10-12 13:34 #9 av: Djurälskaren87

8# gripande historia men den slutade bra! hur gick de till med deras adoption? tog de tid innan dom fick adoptera henne osv?

Anmäl
2013-10-13 11:45 #10 av: SaraFag

#9 Allt fick planeras väldigt, vädigt fort. De var tvungna att gå igenom flera saker för att bli utredda som lämpliga föräldrar etc innan de fick adoptera. Så första tiden var de såkallade "jourföräldrar" innan de blev godkända som adoptivföräldrar. Så Felicia fick komma till dom direkt efter förlossningen var klar!

Soc och familjerätten är just nu klara med deras utredning gällande adoptivföräldrarna. Det "arbetet" är nu överlämnat till domstolen, de måste godkänna hela adoptionen.

• SaraFag • Medarbetare på adopterade.ifokus •
Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.