01 Att vara Adopterad

Känner mig vilsen

2011-01-18 18:18 #0 av: lydds

Jag känner bara för att få skriva av mig lite.
Jag fyller om några dagar 14år, och för 13 år sedan adopterades jag från Ryssland, sankt petersburg.
Rätt många har fråga, och väldigt ofta om hur det känns att vara adopterad, och hur coolt det är, själv har jag bara vickat lite på huvudet och inte tänkt mer på det för jag trivs jätte bra i Sverige, bor hos världens bästa familj och har många fina vänner, och känner mig inte på något sätt utanför, jag har alltid känt mig som en av alla liksom.
Men nu den senaste månaden har tankarna börjat rulla igång i mitt huvud, vart kommer jag ifrån, hur ser mina föräldrar ut egentligen osv.
Men det som jag funderar mest på är mina syskon som jag vet att jag ska ha, vet varken ålder eller namn men jag vet att jag har en syster i Canada.
Jag vill se de, veta hur alla se ut. 
Vill också få veta vilka gener jag har och allt där till.

Det har börjat att kännas som att någonting fattas, en del av mig som jag verkligen vill hitta och det ska jag göra en dag, inte nu, inte imorgon men när jag får och kan och framför allt känner mig redo för det.
Vet inte alls va jag vill med det här inlägget, kände bara för att skriva av mig lite.

Mvh Linnea Matros

 

Anmäl
2011-01-18 23:06 #1 av: giffan

Hej Linnéa.

Va bra att u skriver av dig, det behöver man.

Ett gott råd är att du verkligen PRATAR med dina adoptivföräldrar nu, om hur det känns för dig.

Be dem att hjälpa dig att starta ditt sökande. Berätta att det absolut inte är för att du inte trivs eller liknande, men att en del av dig saknas.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2011-01-19 12:49 #2 av: Wiveka

Som adoptivförälder så känns det skönt när barnen pratar med om hur de känner.

Vi känner oss inte sämre föräldrar bara för att ni vill veta ert ursprung!!!!

Om du är adopterade genom en organisation så kan de ofta hjälpa till, men jag vet att Adoptionscentrum har en 18-års gräns för att börja söka sina föräldrar, och en motivation till varför man ska vänta.

Anmäl
2011-01-19 13:04 #3 av: giffan

#2 Det där du skriver tycker jag är så otroligt skönt att höra. Många vågar nog inte riktigt. Jag missade mycket när mina föräldrar levde. Tyckte det var lite jobbigt att fråga dem, ville inte göra dem ledsna mm. Sen så var det ju lite så att när jag försökte prata med dem om det så ville de inte så gärna svara. Eller så sa det något i stil med att "det där ska du inte tänka på".

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2011-02-24 17:39 #4 av: lydds

#3 Tänker lite i samma bana som dig. 
Det känns så jobbigt att fråga, just för att jag inte vet hur de ska reagera.
Sedan är jag en sådan person som tycker att jag ska kunna klara mig själv, och vill inte prata med min familj/vänner om mina problem utan som jag skrev ovan, så ska jag lösa det själv.
Vilket inte går nu, eftersom jag är alldeles för ung, men när rätta tillfället kommer ska jag fråga mina föräldrar.

Vi har pratat om det förut och de har även visat lite papper osv från adoptionen, alltså är det inget de tar illa vid.  

Tack för att ni tar er tid att läsa och svara Glad

Mvh Linnea Matros

 

Anmäl
2011-02-24 18:49 #5 av: MajaL

#4 Vad härligt att du känner så, skulle jag vilja säga, kring att dina föräldrar inte skulle ta illa upp. =)

Du verkar ha en fantastisk familj och de skulle säkert hjälpa dig om du frågade.

Vet hur det är att vara en "kan själv-person" kan jag tillägga. ;)

 

Anmäl
2011-02-24 20:35 #6 av: giffan

#4 En sak ska jag säga ur mitt hjärta FRÅGA NU!!! Du vet ALDRIG när det kan vara försent.

Om det här känns viktigt för dig nu tycker jag verkligen att du ska fråga.

Tala om precis hur du känner och vad du behöver få veta. Du verkar ha så förstående föräldrar att de kommer hjälpa dig.

Och jag tror att de kommer bli stolta att du frågade dem.

Du har absolut inget att förlora.

men gör inte som jag,  jag har inga kvar att fråga... Å den enda som kan hjälpa mig fick aldrig något veta. Hon hämtade ut mig från sjukhuset och lämnade över mig till min mamma. Bara de orden att jag fick höra det från henne, hur hon beskrev den dagen  hur det gick till gör att jag kom lite närmre verkligeheten..

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2013-03-27 11:31 #7 av: Wille93

Bra skrivet:)!! Tycker det är rätt att du tar upp detta för man ska skriva vad känner! Det här med adoption är något mycket speciellt. Jag är själv adopterad från Indien (Calcutta) och har många frågor angående detta. På senare år har jag verkligen velat åka tillbaka till mitt barnhem osv, för den indiska identitet som jag har, kommer aldrig försvinna, oavsett om jag bor i Sverige, Etiopien eller Colombia! Jag tycker verkligen du ska prata med dina föräldrar om ditt ursprung, tror både du och dina föräldrar mår bra av att veta! (Visst finns det negativa saker med det också, men frågorna kring ens adoption besvaras oftast positivt)! jag tror på dig!!!! Ta hand om dig! Do svedanija! :)


/ Wille :) 20 år, Vårgårda, Västergötland

Anmäl
2013-03-28 18:27 #8 av: lydds

#7, nu sådär två år senare är adoptionen något jag ständigt kan prata om, med mina föräldrar. Och det gör vi ofta och gärna dessutom. Får ofta frågor från släktingar och jag börjar faktiskt tycka att det är otroligt roligt att så många engagerar sig i vart jag kommer ifrån osv. 
Jag känner också att jag verkligen vill åka tillbaka till mitt barnhem, och Ryssland framför allt. Och tack tack tack! 
Kram på dig!

Mvh Linnea Matros

 

Anmäl
2013-04-17 21:04 #9 av: Wille93

Aa det blir nog lättare och lättare med åren:) så känner jag! min s.ka "spärr" släppte när jag fyllde 16 år, då ville jag veta mer. Det är verkligen annä roligt att folk engagerar sig i det!! Jag kan säga såhär: vi ska aldrig skämmas över vårt ursprung, tvärtom, vi ska vara stolta över att vi faktiskt har fått "ta del av" två olika kulturer?! Du med Sverige/Ryssland, och jag med Sverige/Indien:). Aa tjenare...det vore en upplevelse att åka tebax, och jag tror att det innebär mest positiva saker, även om kulturkrocken kanske tar ett tag innan den lägger sig. Varifrån Ryssland är du? Jag ska åka te Ryazan i år, ska vara fotbollsvolontär där:) ska bli riktigt roligt!! Var där förra sommaren också, fast då i ett annat syfte! Vasse, jag stöttar dig gärna om du vill!! :) Kram !   (bilden är på mig och en av mina ryska vänner:))

Anmäl
2013-04-21 09:28 #10 av: lydds

#9 - Åh vad fina ni är!
Jag föddes i St. Petersburg :) 
Jo men precis, det skulle verkligen vara riktigt roligt att åka tillbaka, och jag känner, precis som du säger, att det blir lättare med åren. 
Sverige/Indien har ju verkligen olika kulturer, måste vara riktigt spännande att få uppleva!
Kram!

Mvh Linnea Matros

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.