Att vara Adopterad

Att vara adopterad

2008-12-18 23:59 #0 av: giffan

Att vara adopterad kan många gånger vara svårt, och många gånger lite speciellt. Många vet inget om sitt förflutna, några vet lite mera. Alla har vi något gemensamt som blir ett speciellt band mellan oss. Vi är lämnade av våra biologiska föräldrar till andra föräldrar, som av någon anledning inte kan få egna biologiska barn.

I Lotta Landerholms mycket läsvärda undersökning "Adopterad. Lämnad. Vald. Och sedan?" får vi för första gången en samlad historisk genomgång av adoptioner fram till idag. Landerholm är själv inhemskt adopterad och har mångårig erfarenhet av
gruppen adopterade genom sitt yrke som psykoterapeut. Större delen av boken består av skildringar från adopterade som vi får följa från det lilla barnet till vuxenblivandet, mötet med en partner, familjebildning, sociala relationer, karriär och någon gång även åldrande. Landerholm närmar sig komplicerade frågor både emaptiskt och initierat.

Bilden kommer från www.fotoakuten.se

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2009-02-02 01:57 #1 av: dunderlina

Jag är Adopterad sen jag var 3 år.Har vetat om min biologiska mamma ganska tidigt och vi har kontakt ofta,och då  som vänner och inte som den roll som min biplogiska mamma.Min biologiska Far fick jag veta mer om Efter jag fyllt 50 då en halv bror tog kontakt och det visade sig att där var det 5 halvsyskon bara så där så nu har jag  7 sammanlagt + 1 som jag vuxit upp med i min fosterfamilj Visst livet har ju inte varit guld ocg gröna skogar alltid ....Jag har ju lite funderingar på vad man har i sina gener mm Sjukdomar ....Och en sak jag vill ge som tips Är att har ni barn så berätta för dom i lämlig ålder så dom vet så det inte kommer fel väg Det kan bli så fel Och är ni Adoptivföräldrar så är det ännu viktigare att berätta så det inte dimper ner brev om okända halvsyskon eller att En biologisk förälder avlider ....Mm det var lite från mej.

Anmäl
2009-03-16 02:16 #2 av: annemaria1962

Är adopterad. Och under min hela barndom har jag fått höra att jag inte dög, att mamma fick skämmas för mig. hade svårt med inlärning bl.a har även en bror som oxå är adopterad. men han har alltid blivit favoriserad. vilket jag alltid fick höra, hur bra och duktig han är. sån tur var utnyttjade han aldrig det under vår barndom! men nu har vi ingen kontakt. har ändå blivit mycket elakheter och orättvisor under dom senaste åren. har t.ex. blivit undanhållen arv efter mina föräldrar. det finns mycket! har haft advokat på det  men är inte lätt. är från finland, så det är ju där problemen finns.

Anmäl
2009-03-16 09:34 #3 av: giffan

#2 Låter inte bra det där.

Hoppas att det kan lösa sig.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2009-03-16 10:02 #4 av: annemaria1962

ja, det låter svart! det är inte meningen o låta så "svart"! men det är så det är! men har ju ett liv här! och det tycker jag mycket om! har en sambo, som verkligen bryr sig! och har ju 2 vuxna söner och 1 barnbarn! Glad så även om jag låter bitter i mitt tidigare inlägg, så är jag nog rätt glad över det liv jag har just nu! trots det som varit på andra håll i mitt liv.

Anmäl
2009-03-16 10:11 #5 av: giffan

#4 Jag tror jag vet hur du känner.

Mitt liv har inte varit så bra heller alla gånger. Men jag har ju mitt liv nu och efter mina förutsättningar så tycker jag att jag ahr det riktigt bra.

Blir så trött på alla som tycker synd om sig själva bara för att de inte har fått mera saker och prylar i sin uppväxt. Jag var glad varje gång någon visade mig uppskattning. Varje gång men fick höra att man var duktig. Det fick jag höra mycket när jag var i stallet, så där var jag så mycket jag bara kunde!

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2009-03-16 10:20 #6 av: annemaria1962

ja, men absolut!! prylar gör  oss inte lyckliga! det har jag alltid tyckt och det har jag lärt mina söner oxå! vi hade de ganska dåligt ekonomiskt. men det har inte skadat varken mig eller pojkarna! det har dom sagt till mig, så det vet jag! Glad i stället har jag försökt visa att dom är viktiga och att jag alltid varit den dom ska kunna komma till, hur jobbigt det än kunnat vara! och det har känts bra oxå. och nu för tiden har jag en man i mitt liv, som gör allt för att påminna mig om att jag duger och det är jag så glad åt! så visst är det tur att ett liv kan gå att njuta av oxå!! Flört annars skulle man inte orka med smällarna som landar på en däremellan.

Anmäl
2009-03-20 05:36 #7 av: Zezz

Jag har en arbetskompis idag som inte är adopterad, men som gärna hade velat bli bortadopterad då hennes föräldrar sket fullständigt i henne under hela hennes uppväxt. Hon var mobbad och utan vänner, vilket de inte brydde sig ett dyft om. Tvärtom talade ofta om hur värdelös hon var. Under hela hennes skolgång hade hon inte en ende vän som besökte henne. I hemmet fick hon jobba med att städa hela huset varje vecka, eftersom hon var äldst. Hade hon varit adopterad hade hon säkert skyllt på det, men biologiska föräldrar kan vara precis lika jävliga. Se fallet i Österrike med Fritzl. Hade hon inte behövt blivit bortadopterad. Sanningen är att det finns mängder av människor som inte ska vara föräldrar. Oavsett om de skaffar barn biologiskt eller inte. Det är värre när man inte är adopterad - vad ska man då drömma om. Är man inte mer rädd då att ha ärvt sina föräldrars dåliga gener för hur man bryr sig om sina barn. Är man adopterad finns det åtminstone en chans att det finns en människa som faktiskt är riktigt vettig som man är släkt med. Jag lider med denna kvinna och önskar att det blev lite fler som tänkte sig för innan de skaffar barn, oavsett hur. Vet ni om att i en del kommuner så är det största problemet för socialtjänsten att när föräldrar skiljer sig så vill ingen ha barnen.

Anmäl
2009-03-20 05:46 #8 av: annemaria1962

ja, det är  ju så sant!! det pågår mycket otäcka saker inom den biologiska familjen oxå! vilket är ännu värr. då det är utav eget kött och blod! håller  helt och hållet med!

det är mycket otäcka saker som pågår, och alltid är det värst då barn blir indragna i sådant.

och att detta med splittrade familjer som skapar problem, det är ju ytterligare ett bevis på hur själviska och kärlekdlösa, människor som är, eller ANSER, sig vara vuxna, är. Rynkar på näsan 

min biologiska mamma har fått fler barn, förutom mig. har en bror o syster, som är tvillingar. och en syster, som är adopterad inom egna släkten- och den förklaring min biologiska mamma gett på alla dom barn hon fått, men inte tagit han om! de var att det

var ju så bra att hon kunnat föda barn, åt dem som inte kunnat det! OKEJ, jag håller med om att det finns en rejäl poäng i detta! men då, när hon sa detta, kan man ju inte säga det gladde mig i hjärtat!

 alla vill vi ju vara välkomna och älskade. det är ju så! Glad

Anmäl
2009-03-20 09:17 #9 av: giffan

#7 Du har klart helt rätt. Men när man är adopterad och inte haft det bra, så tänker man inte så. Man tror inte att det skulle varit lika illa om man varit deras "riktiga" barn. På något sätt är det den enda förklaring man kan komma på, att de skulle tyckt bättre om en om man inte vore adopterad.

 

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2009-03-20 20:41 #10 av: MoiraIne

Som någon säger här, det finns människor som inte borde få ha barn, och dom finns både bland biologiska och bland adoptivföräldrar. I inget av fallen är det ursäktligt att behandla barnen illa, och jag kan förstå att det på nåt sätt kan kännas ännu värre när det är ens biologiska föräldrar som utsatt en för misshandel, övergrepp, känslomässig fattigdom.

Men som adopterad och misshandlad blir livet fullständigt obegripligt. Om man är adopterad, så måste man ju ändå vara önskad och planerad (vilket ju inte behöver vara fallet för biologiska barn) - hur kan det då bli så? Dessutom möts man av misstro när man försöker tala om hur man haft det - just för att dom som adopterar faktiskt mer än många andra verkligen måste ha velat ha barn. Samma socialnämnd, och på mindre orter exakt samma personer, som godkänt adoptivföräldrarna är heller inte särskilt benägna att erkänna att dom begått ett fruktansvärt misstag.

Jag skrev en artikel (eller rättare sagt det skrevs en artikel om mig) i rikstäckande press för rätt länge sen. Jag var anonym i artikeln, men via redaktionen fick jag brev från många adoptivbarn som precis som jag blivit grymt misshandlade men som inte blev trodda och därför heller inte fått hjälp att komma hemifrån.

Jag tror att bland oss som adopterades under sent 60-tal och 70-talet är det många som växt upp under fruktansvärt traumatiska förhållanden. Villkoren för adoption och den efterföljande kontrollen var inte på något sätt tillräckliga. Men jag tror också, åtminstone hoppas jag, att adoptionsförutsättningarna har förändrats och att yngre adoptivbarn har haft det mycket bättre,

 

 

Anmäl
2009-03-20 20:59 #11 av: Rico

Desverre er det slik at det er status å ha barn.

Da er mann liksom en vellykket familie.

 

Jeg skal ikke klage på min barndom. JEg har kommet til verdens herligste familie. og kunne ikke hatt det bedre. Kjærlige foreldre. og hele slekta er super herlig

 

Greit nuk jeg har ikke følt at jeg passer inn med familien. men det er bare en følelse jeg har hatt ganske lenge. (kanskje derfor jeg vil finne mine biologiske foreldre)

Men jeg vet om noen som har adoptert, fordi det var status. Og adoptivbarna har ikke hatt det bra.

 

Anmäl
2009-03-20 23:21 #12 av: annemaria1962

det är kanske något i det du säger! att 60- 0 70-talets adoptioner blev sedda på ett annat sätt. själv hade jag oxå alltid fått höra att jag inte dög! blev alltid behandlad mer kritiskt. hade svårt med inlärning. var sen med att börja  gå o tala ordentligt. och det fick jag ofta höra, hur mamma skämdes över mig för det!!

och hur duktig min bror var! han var väldigt medgörlig. jag var inte lika "mjuk" fast jag vari nte någon riktigt "risksökare" heller. men jag kunde aldrig få känna att det jag kunde och gjorde dög!

så länge jag var under skulålder (det som jag minns av det) var lycklig. det finns mycket som jag kan minnas med glädje från dom åren. men när jag kom i skolålder o sedan i tonåren. då började problemen hopa sig!

så visst! i den familj jag tillhört. där kan jag säga att mannen var allt! vad en kvinna, eller flicka, kom med det var inte mycket att tala om. och att sedan vara trög o lära sig saker oxå, var ju verkligen en skamfläck i vår familj. så har jag känt det. som sagt man har både dessa ljusa minnena.. men så oxå dom mörka svåra.. som ändå är dom som styrt hela mitt vuxna liv.

Anmäl
2009-03-22 14:52 #13 av: MoiraIne

det kanske var så, att det var status att ha ett adoptivbarn för 30-40 år sen? nåt att visa upp, att man var en ansvarsfull samhällsmedborgare som tog hand om stackars barn som annars skulle ha vuxit upp i fattigdom och misär...vad vet jag. det jag förstått är iallafall att det bland den äldre generationen finns en attityd som säger ungefär att vi adoptivbarn haft så tur som fick komma hit och borde vara väldigt tacksamma för det.

rent allmänt tycker jag inte att adoptivbarn har mer att vara tacksamma för än alla andra människor. vi kan inte hjälpa dom förutsättningar vi föds in i, och vi har alla samma rätt till liv. tacksamhet i det här sammanhanget förutsätter ju att vi som adopterats i grunden inte skulle anses ha en ovillkorlig rätt att leva.

för egen del vet jag dock att ingenting jag kunde ha vuxit upp med i mitt födelseland kunde blivit värre än det jag fick här, och det påverkar ju förstås mina åsikter starkt. kanske skulle jag sett annorlunda på saken om jag fått en bra uppväxt här...

Anmäl
2009-03-22 21:49 #14 av: annemaria1962

det tror jag kan stämma oxå! att det var en viss status. och det är klart allt man fått uppleva och genomleva i barndomen det formar en, det är ju ofrånkomligt! tyvärr...

Anmäl
2009-04-02 00:28 #15 av: awjungfru57

man kan nog inte säga att det beror på tiden, åldern, eller nånting. jag föddes -57 och lämnades bort för att det var en skam i familjen att dottern blivit gravid. Jag kom till fina föräldrar, visserligen jobbade dom mycket med vi gjorde mycket tillsammans, helger och semestrar var vi tillsammans hela familjen. Det där man är missnöjd över eller tycker kunde ha varit bättre, det gäller väl för alla familjer. Hur fasen ska man kunna vara en perfekt förälder? Man försöker göra som man tror är bra för barnen och ändå duger det inte.

Fast det ni berättar om som är näst intill misshandel eller regelrätt misshandel, det är ju sanslöst. Vissa människor ska inte ha barn, det kan man säga med facit i hand.

Jag själv har valt bort barn, det kändes enklast så... och jag är nöjd med det valet.

Anmäl
2009-04-02 01:04 #16 av: annemaria1962

nej, det är sant!! tidenhar ju inte törsta orsaken till problemen!! men ändå finns det en viss påverkan! för precis som du säger, att bli med barn på t.ex 50-talet. sågs inte med samma ögon som det oftast gör idag! nu är det ju vanligt med ensamföräldrar. kvinnor som blivit gravida och tar hand om sina barn, utan man i bilden. och det reagerar ju ingen nästan på idag. men DÅ när vi föddes då var det inte lika enkelt! och jag råkade hamna i en familj där flickor sågs med någon slags misstänksam blick. min biologiska mor. har fått flera barn, som nästan alla blivit bortadopterade. o dom barnen har alla olika fäder. så även jag, förstås. och min adoptiv mamma, talade alltid om min "riktiga" mamma som en hora. och jag fick ofta höra genom min hela uppväxt, att jag inte var o lita på1 jag gjorde säkert "omoraliska" saker. mamma skämdes över mig. och det sa hon! så jag vet vad hon kände!

min bror som ju oxå är adopterad kom från en helt annan situation. hans mamma var i ett mycket jobbigt äktenskap! och blev tvingad att adoptera bört honom! för att mannen inte ville ha barn! så min bror, var "rumsren" och så var han oxå mycket blyg. och har aldrig varit intresserad av att gå "ut" o roa sig. han var hellere hemma. skötte om jordbruket med mina föräldrar. och gjorde aldrig något väsen av sig. men som sagt! det finns säkert många som är adopterade, precis som du! och fått komma till bra hem. med föräldrar som verkligen velat ge barnen dom skaffat, ett gott hem. det är helt klart1 och tur är ju det! annars skulle det ju ändå va hemskt! och fullkomlig är man inte! har ju 2 vuxna söner. som säkert kan intyga de! GladSkäms 

men dom vet ju oxå, att jag verkligen försökt att visa att jag älskar dom. även om man säkert handlat helt galet allt emellan!

Anmäl
2009-04-02 01:50 #17 av: MoiraIne

samhället är ju format av sin tid, då som nu, och samället formar människorna som ingår i det. Var tid har också sina egna fördomar, och vad som är rätt och fel styrs tyvärr delvis av just fördomar. Idag är det ju minoriteten av barn som föds "inom äktenskapet", medan det förr var en skam - långt tillbaka i tiden lämnades väl barn till och med att dö i skogen för att slippa skammen.

Nu diskuteras istället homosexuellas rätt att gifta sig och skaffa barn, på seminariet i morron ska vi prata om hur rätten för registrerade partners att adoptera förhåller sig till principen om barnets bästa. Detta är förmodligen saker som ingen kommer att fundera över om ett par generationer, då har det hunnit bli andra tider och andra fördomar.

Det viktigaste är inte att man i alla lägen gör rätt, det kan ingen kräva av någon och det kräver heller inte barn. Det viktigaste för barn är nog att de kan känna sig säkra på att alltid ha sina föräldrars kärlek, och för adoptivbarn blir det extra viktigt eftersom det redan finns ett "föräldrasvek" i grunden.

Anmäl
2009-04-02 02:04 #18 av: annemaria1962

jamen visst! det är så sant!

Anmäl
2009-04-02 02:05 #19 av: giffan

#17 Många kloka ord

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2009-04-04 09:33 #20 av: Tatsja

Något som är viktigt när man är adopterad, är att föräldrarna inte håller detta hemligt, utan försöker prata med barnen om det redan från början. Men glöm inte då att tala om att de är älskade och speciella. Vi valde dig och så vidare.

Det värsta som finns är om det görs skillnad på adopterade barn och bioligiska. Barn är barn oavsett vem som är förälder. Lika älskade ändå. Biologisk, adopterad eller fosterbarn, gör ingen skillnad. Barn ska känna sig älskade ändå.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Anmäl
2009-04-04 16:19 #21 av: MoiraIne

Mm, sant det. För mig som är sydkoreanska blev det ju en helt sjuk situation att mina föräldrar förnekade att jag var adopterad. Det blev ju som att jag tvivlade på mitt eget förstånd, det stämde ju liksom alls inte. Och när jag väl blev tillräckligt stor att kunna förstå att dom faktiskt ljög för mig och att det alls inte var nåt fel på mitt (och alla andras) förstånd, blev känslan av svek så oändlig att det inte ens finns ord.Det var som att dom förnekat mig själv som person, hela mitt väsen, mitt vara, det är egentligen helt sjukt.

Tillsammans med allt annat som hände blir det dock samtidigt begripligt. Det är lättare att utsätta någon för det dom gjorde mot mig, om man inte ens erkänner dennes person. Lättare att göra mot någon man kan inbilla sig har svikit en själv genom att inte vara det man önskade eller förväntade sig. För en del människor är barn inte bara barn, utan barn är till för att uppfylla föräldrarnas önskan eller behov. Det är nog bara då det kan gå så väldigt fel som det gjort för mig och för många andra.

Anmäl
2009-08-20 19:38 #23 av: Mia05

Jag är också adopterad!

Och jag är så sjukt lyckligtlottad...Jag har en sådan varm familj och fina vänner runt omkring mig så det heter duga!!!!

Jag har en massa hjältar, annars hade jag ikke suttit här idag ;) :D

Och jaa, jag har sökt upp min biologiska mamma !

Anmäl
2009-09-01 02:05 #24 av: giffan

#23 Vad skönt att du har kommit till en så bra familj!

Hur va det att träffa din biologiska mamma?

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl
2010-01-01 00:47 #25 av: giffan

*puttar*

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.