Annons:
Etikettatt-adoptera
Läst 5959 ggr
giffan
2009-01-08 23:54

Åldersgräns för adoptioner?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Enligt socialstyrelsens nya riktlinjer ska man vara högst 42 år gammal för att kunna ansöka om att få bli adoptivförälder. Men i Västernorrland finns det några kommuner som inte följer rekommendationerna

I Ånge fick en 48 årig man medgivande till adoption förra året, och i Örnsköldsvik ett par där den ena parten var över 50 år gammal.

Det borde räcka med ländernas egna regler. I slutändan är det ändå de som bestämmer om man ska få ett barn eller inte. Tycker Maya Vestin som är 25 år och nybliven adoptivförälder.

I Kramfors, Timrå och Ånge svarar man att man inte har några riktlinjer för hur gamla adoptionsföräldrar får vara.

I Sundsvall säger Börje Bergström (S) som är vice ordförande i Socialnämnden att man följer 42årsgränsen för att det ska vara rättvist och alla behandlas likadant.

Den äldsta som fick medgivande till adoption under 2008 i Örnsköldsvik var över 50 år gammal. Den andra parten var något över 40.

_Källa: Sveriges Radio P4 Västernorrlan, bilden från ordspråk.se
_

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Annons:
Yuan-Yuan
2009-01-25 11:20
#1

Tycker att Sverige skall göra individuella bedömningar baserad på de omständigheter som råder i den familjen. Man kan vara 50 år och kärnfrisk, leva ett hälsosamt liv etc, 40 år och sjuklig osv. Barnen har rätt till föräldrar som har förutsättningar att finnas tillgängliga under hela uppväxten.

Sedan finns ju ländernas krav att leva upp till förstås. Man kan ju förstå att ett land med en medellivslängd på 45 år (Kenya) tycker att 50 år är alldeles för gammalt.

MoiraIne
2009-05-01 20:25
#2

Rent allmänt ska ju inte åldern spela så stor roll för föräldraskap. Det jag kan tänka mig är att det är när barnen blir lite äldre som föräldrars ålder kan spela roll, när barnens interaktion med andra blir allt viktigare, när de söker och prövar sig fram för att hitta sig själv och sin plats i familjen, i kompisgruppen, i klassen, i skolan, i samhället.

Föräldrars (och andra vuxnas) relation till ungdomar i den åldersgrupp jag nu refererar till kommer till stor del att påverkas av den kunskap och den förståelse man som vuxen har om vad som är aktuellt och viktigt för barnen, vad dom är upptagna av.

Och detta, vad som är aktuellt och viktigt och som upptar ungas inre och yttre värld förändras snabbt över tid. Redan på en generation har mycket hänt som påverkar hur det är att vara ung nu jämfört med för 20 år sen. Om det då skiljer 2-3 generationer kan jag tänka mig att det blir ännu svårare för den vuxne att möta barnet där det befinner sig idag, i en värld som i praktiken består av värderingar, attityder, språk o s v som den vuxne kanske rent utav ryggar för.

Men självklart är ju detta individuellt, varför en invidiuell prövning också alltid bör ske. Precis som en 25-åring kan vara sjuklig och en 50-åring hur frisk och sund som helst, så kan ju också en 25-åring ha stagnerat i utvecklingen medan en 50 åring kan ha en ungoms sinne..

Upp till toppen
Annons: