Att söka sina rötter

ATT LETA EFTER SITT URSPRUNG

2009-11-09 14:10 #0 av: giffan

Jag hade tänkt skriva en artikel om hur man letar efter sitt ursprung. Stolpa upp A, B och C fram till ett lyckat slut. Jag insåg att jag inte vet något alls om att leta efter ett ursprung, så istället vill jag bara berätta min väg till mitt ursprung. Jag är internationellt adopterad. Jag har alltid undrat över mitt förflutna, alltid vetat att jag var adopterad.

Jag har aldrig saknat information om min bakgrund. Det har alltid funnits en omsorgsfullt paketerad officiell historia. Jag visste när jag föddes, i vilken stad och i vilket land. Jag visste mitt namn och namnet på hon som födde mig. Jag visste att jag har en äldre bror. Enligt mina papper är denna bror en av orsakerna till att jag lämnades till adoption. Med två småbarn under tre år var det omöjligt att behålla jobbet som ensamstående. Jag fick under min barndom reda på att jag fått en lillasyster, fyra år yngre än jag.

artikel2.png

När jag var 15 år bestämde jag mig för att nu var det dags att börja leta. Adoptions-organisationen jag kom igenom hade ett ganska nystartat program för adopterade som ville söka efter sina rötter. Efter att ha fått mina föräldrars stöd kontaktade jag dem. Jag betalade in avgiften och fick informationsmaterial hemskickat. Informationen var inte uppmuntrande. Den påpekade att det var ytterst få som lyckades hitta någon information om sina biologiska släktingar. Det föreslogs att letandet skulle fokuseras på landet och kulturen, så att jag inte skulle bli besviken. Men jag är en nyfiken person och jag ville veta allt. Varför var jag här? För att få svar på det skulle jag enligt informationen skriva ett brev till barnhemmet och berätta om mig själv och be om hjälp. Brevet skulle sedan översättas till lämpligt språk genom min försorg. Jag började skriva. Brevet som aldrig blev skickat har jag tappat bort och jag har glömt vad jag skrev.

artikel5.png

Två år senare hade jag nästan glömt bort att jag letade efter någon. Nästan, men inte helt, det låg där i bakhuvudet på mig nära det dåliga samvetet som sade mig att jag borde. Borde få iväg ett brev så att barnhemmet visste att jag letade efter någon. Borde få brevet översatt. Borde leta reda på brevet jag skrev. En dag när jag var sjutton blev jag påmind. Telefonen ringde och det var min handläggare på adoptionsorganisationen som ringde. Jag blev förvånad. Hon berättad att mitt barnhem hade hört av sig till dem med ett ovanligt meddelande och en förfrågan. I normala fall skulle de inte ha vidarebefordrat detta till mig men nu visste de ju att jag var nyfiken sedan tidigare. Hon berättade att min biologiska mamma hade besökt barnhemmet och ställt frågor om mig. Barnhemmet undrade nu om jag ville skriva ett brev till henne och berätta lite om hur jag har det.

Jag hade tur, jag behövde aldrig leta eller undra om hon ville ha kontakt med mig. Vi lyckades med att vara i fas med våra önskningar. Att skriva ett normalt och sansat brev var omöjligt, jag har kvar en kopia av brevet och känner mig lite generad varje gång jag läser det.

När brevet var sänt väntade jag spänt på ett svar, ett helt år väntade jag spänt. Sedan orkade jag inte vara spänd längre. Andra spännande saker hände i mitt liv och jag glömde av att jag väntade på något. Ett år blev till två år och så kom det tillslut. Brevet anlände. En vanlig onsdagsmorgon när jag förberedde mig inför ett seminarium ringde telefonen. Min handläggare på adoptionsorganisationen undrade om jag hade tid att prata. Hon berättade att ett brev hade anlänt till mig från Colombia. Innan hon berättade mer om brevet ville hon höra om jag fortfarande ville gå vidare med det här. Självklart! Hon sa också att brevet inte var så positivt och att barnhemmet i Colombia inte hade velat förmedla det.

Barnhemmets inställning kan jag reta upp mig på med jämna mellan rum. De har ett flertal gånger visat att de inte är positivt inställda till kontakt mellan adoptivbarn och biologiska föräldrar. Någon hade lämnat in ett brev till dem som svar på mitt brev och de ansåg att svaret var för deppigt och därmed inte kunde framföras. Som tur var hade de åtminstone kontaktat organisationen in Sverige och de hade i sin tur kontaktat mig.

Brevet skickades hem till mig någon dag senare. Det innehöll foton på min biologiska familj. Jag hade en mamma, en bror, en syster precis som jag fått veta. Överraskningen var att jag hade en lillebror, en ny sådan. Han var bara ett år gammal. Jag skrev ett brev tillbaka och började tänka på att jag ville resa dit.

artikel.png

Lite över ett år senare var jag på väg. Jag reste på egenhand tillsammans med en tjej som adopterad från samma barnhem som jag. Hennes historia var precis som min egen, hennes biologiska släktingar hade frågat efter henne samtidigt som hon letade efter dem. Det var skönt att dela upplevelsen med någon som visste exakt hur det kändes.

Vi planerade in ett besök i huvudstaden under några dagar, bokade hotell, planerade utflykter. Vi hade även kontakt med adoptionsorganisationen och de hjälpte oss att styra upp besöket i vår hemstad. De ordnade med guide och boende, planerade in besök på barnhemmet och framförde vår önskan om att träffa våra biologiska familjer. Efter två veckor i vår hemstad skulle vi avsluta resan med en vecka vid kusten, det var vi värda tänkte vi.

Väl på plats var vi överväldigade av alla nya intryck av landet, folket, maten och kulturen. Det var skönt att vi hade tre dagar i huvudstaden på oss att komma in i det hela. Jag hade två mål med min resa; att träffa min biologiska familj och att få smälta in. Att smälta in visade sig konstigt nog vara det svåraste. Jag är av blandat ursprung, blandad på ett sätt som de flesta inte är i mitt hemland. Jag fick ganska snart ge upp tanken på att smälta in.

artikel3.png

När vi anlände till vår födelsestad blev vi mottagna av vår värdfamilj och bokad in ett möte på barnhemmet. Föreståndaren var på plats och vi pratade allmänt om vår resa och de undrade om vi ville se de papper som fanns på oss. Självklart. Det fanns nästan inget som var nytt för mig i min mapp, nästan. Jag hittade ett kort, ett kort taget innan jag blev överlämnad för adoption. En väldigt liten och aningens snorig bebis. Ett litet bevis för att jag varit någon annanstans innan jag blev adopterad.

Vi frågade om det fortfarande var möjligt att träffa våra biologiska släktingar. Det var det, men föreståndaren bad att få återkomma angående en lämplig tid. De insisterade på att mötet skulle ske under övervakning på barnhemmet. Det innebar inget problem för oss. Mötet med våra släktingar dröjde och under tiden spenderade vi två förmiddagar med att delta i verksamheten på barnhemmet. Barnen var i åldrarna tre till ungefär fjorton. Det var intressant och sorgligt att se barnens liv på barnhemmet, det blev så tydligt att det kunde varit jag som blev kvar.

Så var det äntligen dags. Jag skulle få träffa min biologiska familj denna torsdagsmorgon. Mötet hade dragit ut på tiden. I efterhand vet jag att det var barnhemspersonalen som var tveksamma till vårt möte. Jag vaknade med en orkan i magen och fick knappt i mig någon frukost. Väl på barnhemmet väntade jag i ett litet kontor tillsammans med barnhemsföreståndaren och tolken. Och så öppnades dörren och där var de.

Vi samtalade under en timme, mest var det personalen som ställde obekväma frågor till min biologiska mamma. De hade en ganska anklagande ton som jag uppfattade som hård. Det gjorde även min biologiska mamma, senare under min vistelse bad hon att få träffa mig utan tolk, för att få en chans att berätta mer om varför livet blev som det blev. Det samtalet är fortfarande bland de bästa jag haft med henne.

Förutom mötet på barnhemmet hann jag med att besöka mina släktingar i deras hem, de ordnade även en släktträff åt mig med kusiner, mostrar, morbröder och mormor. Alla var glad och nyfikna, det var för mycket att ta in på en gång. Men jag är glad att vi gjorde det, det känns bra att ha kort på dem alla. Dagen innan vi skulle åka därifrån träffade jag mina två äldsta syskon på egenhand, det var ett bra avslut och vi fick en chans att bara vara syskon tillsammans.

artikle4.png Jag är glad att jag bestämde mig för att leta efter in biologiska familj, kontakten med dem komplicerar ibland mitt liv, men det är det värt. Jag har sedan mitt första besök varit tillbaka en gång till. Men det är en helt annan berättelse i sig. Om du vill veta mer och läsa om min historia i sin helhet får du gärna besöka min blogg: adopterad.blogspot.com.

 

Artikeln är skriven av Jansing

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 
Besök gärna www.stuteri-sunnanang.se


Anmäl
2009-11-09 16:22 #1 av: giffan

Ett stort tack till Jansing här på adopterade i fokus som delade med sig av sin historia och vackra bilder.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 
Besök gärna www.stuteri-sunnanang.se


Anmäl
2009-11-12 01:35 #2 av: giffan

Är det ingen mera än jag som tycker att berättelsen är otrolig?!

Man önskar ju att alla som söker ska finna sin familj.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 
Besök gärna www.stuteri-sunnanang.se


Anmäl
2009-11-13 20:30 #3 av: LaSadie

Väldigt fin historia. Tack för att du delade med dig av den.

Anmäl
2009-11-18 00:25 #4 av: Lena1971

Åh vilken fin historia! En adoption med lyckligt slut, vad jag kan se. Tack för att du delde med dig av historien, Jansing!


Mvh Lena
Sajtvärd på
Cancer iFokus

Anmäl
2009-11-18 15:41 #5 av: Jansing

Tack själva! Alltid kul att kunna dela med sig.

Anmäl
2010-01-11 10:05 #6 av: Averak

Så glädjande och positivt det kändes att läsa din historia.

Så ofta är dessa berättelse så dramatiska och ångestfyllda. Men jag tror att det finns många med dig som förhoppningsvis kan förena sin ursprungshistoria med sitt liv som adopterad i Sverige.

Jag önskar sig allt gott i framtiden!

Hälsningar

Averak

Anmäl
2010-02-04 16:43 #7 av: Jansing

Tack Averak!

Nu har jag ju haft lite tid att processa det hela, det är många år sedan jag var tillbaka första gången, sedan dess har jag varit tillbaka en gång till och umgåtts mycket mer intensivt med familjen. Men det är en helt annan historia:)

Anmäl
2010-04-04 09:23 #8 av: [iurochskur]

Bra artikel.

Anmäl
2013-09-12 10:18 #9 av: Loopen

 

Hej!

Jag har läst din historia och kämpar med tårarna, dels för hur "bra" det löste sig för dig och dels för att jag själv kommer från Colombia och undrar så om min biologiska mamma! Jag har (som många andra) vacklat fram och tillbaka om jag ska ta tag i att leta efter mina rötter eller inte och nu känner jag mig redo! Din artikel sporrade mig till att våga, för detta är ju en del av mig, hur mycket jag än försökt förtränga det i alla år. Efter att jag nu har fått barn så har längtan efter att få reda på något blivit ännu större.
Jag är så ny på detta att jag inte ens vet var jag ska börja men jag hoppas att denna sidan, alla inlägg och lite envist surfande på nätet ska ge mig lite tips.

Jag vet min födelsestad, vad adoptionsbyrån heter, namnet på min bio mamma. Kvinnan som var handläggare för min adoption i Colombia är dessvärre död. Jag vet att jag föddes på ett sjukhus och lämnades bort direkt efter födseln, så hon ska tydligen inte veta om jag är en flicka eller pojke. Min adoptivmamma höll mig för första gången när jag var 5 dagar gammal. That's it.

Tror ni att jag kan komma någonvart på detta?

Om någon har några tips så tar jag tacksamt emot dem!

Loopen

Anmäl
2013-09-12 11:56 #10 av: giffan

#9 Kontakta spårlöst... kanske du kan få hjälp där.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus 
Besök gärna www.stuteri-sunnanang.se


Anmäl
2013-09-12 20:42 #11 av: Loopen


Hej!

Jag har funderat på Spårlöst men jag känner mig inte bekväm med att ta det i TV, inför hela Sverige.. Passar kanske andra men inte mig..

Tack ändå!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.